Det är många som undrar hur det är att vara doktorand och ha barn. Samtidigt påpekade någon av er smarta läsare (med hänvisning till forskning) att det saknas kvinnliga ideal inom universitetsvärlden och att många kvinnor därför inte tror att det är platsen för dem. Nu är ju inte jag liksom på något vis uppe i toppen på den akademiska karriärstegen, så jag skulle inte vilja säga att jag är det där idealet, men jag har länge vetat att jag ville göra en akademisk karriär och jag är åtminstone på väg. Så jag tänkte berätta hur jag gör och hur jag tänker kring att vara mamma och samtidigt sikta på en akademisk karriär.
Allra först vill jag berätta om en episod för åtta år sedan när jag var gravid med Vilho och när jag var just där i första fasen av att lära känna Vilhos pappa (som senare visade sig vara en så kul typ att vi gifte oss, skaffade hus och ett barn till). Jag hade kommit till Finland för att studera vid universitetet (det där är en lång historia som vi kan ta en annan gång) och blev istället gravid. När jag och maken en kväll satt på en restaurang inne i Helsingfors – jag var stor som ett hus och glansigt svettig av att vara gravid och dagligen äta minst en veckoranson chokladkakor – svepte makens ljuvliga X in. Hon var kanske det vackraste och det trevligaste helvetes X jag någonsin mött och hade följt sina akademiska drömmar till andra sidan Atlanten, gift sig där och njöt av att pyssla med andras barn istället för att ha egna. Sannolikheten att hon skulle dyka upp just där just då och sedan få bordet bredvid oss var tämligen liten, om vi säger så. Hon kom fram och hälsade, sträckte fram en perfekt akademikervit hand och log ett bländande leende. Jag fastnade med magen i bordskanten och fick hålla mig i i en stol för att kunna stå tillräckligt mycket för att hälsa tillbaka. När vi kommit igen grät jag i flera dagar för det var där och då som jag förstod att den där akademiska karriären som jag så innerligt ville ha att jag en gång hade lämnat allt för att jaga den helhjärtat, den kunde ändå aldrig mäta sig med det livet som växte i min mage. Skulle jag någonsin tvingas välja skulle babyn vara det självklara valet. Så jag har strävat efter att aldrig ställas inför valet.
Vilho var några månader gammal när jag med honom i famnen marscherade in på assistentens kontor på universitetet och frågade vad som krävs för att jag ska få färdigt min kandidat och senare min magisterexamen. Några månader senare hade assistenten en imponerande dossier med papper om mig och efter betydligt mer byråkrati och poängräkning än jag vill tynga er med fick jag slutligen min kandidat efter att ha tagit obligatoriska kurser. Bland annat ville man att jag skulle ta en kurs i muntlig svenska, trots att jag gått lärarprogrammet i Sverige, och finskakursen körde jag så brutalt den första gången att jag aldrig någonsin kört något så hårt varken förr eller senare. Det var tungt att få vardagen att fungera med studier, nattning, matning, krympande väggar och ett konstant dåligt samvete. Men någonstans där när Tilda föddes 2008 slutade jag anklaga mig själv för att jag verkligen ville ha… mer. Jag slutade tänka att varje minut som jag är borta från barnen är en minut som jag är en dålig mamma, att mina barns sinnesro och uppväxt hänger på min konstanta närvaro. Sedan lossnade det och året efter, när Tilda fyllde två, fick jag min magister och efter ett arbetsprojekt utanför uni påbörjade jag mina doktorandstudier 2011.
Jag frestas att säga att jag hade tur som lyckades bra med min pro gradu (magisteravhandling), men i ärlighetens namn slet jag som attans med den och den vann två fina priser (bland annat som bästa avhandling pro gradu i historia i hela Finland). Förmodligen hjälpte det mig att få stipendium, och jag har hittills jobbat på stipendium hela tiden. Och det där med att jobba på stipendium är förmodligen en av de värsta delarna när man har barn. Stipendiet är litet, visst, men det största problemet är att det bara är för en begränsad tid och att man i allmänhet inte får information om huruvida man får fortsättning förrän strax innan det är för sent. På så vis lever man i en ständig skräck om dels att drömmen ska slås i bitar, dels att man rätt som det är inte ska kunna försörja sina barn. Det finns doktorandskolor som betalar ut lön för hela doktorandtiden, men platserna är få och jag har sökt allt som finns men inte fått något – ofta för att jag redan har stipendium.
Samtidigt är det där med att jobba på stipendium en av de allra bästa delarna för jag har ingen arbetsgivare som sätter mina arbetstider och jag kan få jobba hemifrån. Därför tar jag långa sovmorgnar, medan maken kör barnen till dagis och förskola på väg till sitt jobb. Därefter jobbar jag, plockar i diskmaskinen, jobbar lite till, sätter en maskin tvätt, jobbar och klappar katterna. Barnen går på två olika ställen och vi har bara en bil, så därför har vi kommit överens med en kompis som också har barn på båda ställena att de hämtar hem våra barn hit i princip varje dag så barnen levereras till dörren runt klockan 16. Då får de äta lite frukt och sedan trycker vi på TV:n. Och jag vet att man är en förkastlig förälder om man gör så, men faktum är att en timmes TV-tittande är precis vad jag behöver för att hinna arbeta klart och det är precis vad barnen behöver för att hinna landa, lugna ner sig och vila sig lite grann. Därefter lagar jag mat, ofta tillsammans med minst ett barn, så äter vi tillsammans och därefter har vi ett par timmar innan läggdags för spel, målning, läsning, eller vad vi vill. Barnen har ju vilat och är inte dödströtta så de orkar i allmänhet ganska fint. Att använda Scrivener har varit till stor hjälp, för där kan jag enkelt skriva in hur många ord jag ska skriva under en dag och när barnen kommer hem springer de direkt och tittar hur långt jag hunnit. Det hjälper mig att hållas motiverad, samtidigt som det hjälper barnen att visualisera hur långt jag hunnit och följaktligen när jag är färdig.
Det tyngsta med att ha barn och vara doktorand är när barnen blir sjuka. Jag har ofta deadlines som hotfullt hägrar, och speciellt i stipendiesökartider är ett par veckors maginfluense-lockdown en katastrof. Dessutom är stipendiatförsäkringen fullkomligt urusel och det finns ju liksom ingen annan som kan sköta mitt jobb medan jag är sjuk. Å andra sidan kan jag, då jag jobbar hemifrån, ofta få in en timmes jobb här och där även om vi samtidigt har sjukstuga. Jag kan också utan problem jobba på kvällarna när barnen somnat. Det jag aldrig har hunnit med, men egentligen bara saknat väldigt lite, är det sociala livet på universitetet. Jag har inte gått på sitserna, gulisintagningarna, nationsfesterna eller fackeltågen. När de flesta andra varit ute och supit skallen av sig har jag suttit hemma och ammat. Det samma gäller konferensresor. Det är väldigt lite ”oj vad kul att få se nya platser och träffa nytt folk” och väldigt mycket ”fy fan vad skönt att få sova hela natten ensam i en och samma säng”.
Det bästa med att ha barn och vara doktorand är jag har en helt annan drivkraft nu. Visst, jag vill inte göra några längre forskarresor, och det är fullt möjligt att min ovilja att flytta kommer att hämma karriären längre fram, men jag är också fast besluten att visa barnen att jag älskar mitt jobb och att det är en lycka att få göra något som man verkligen trivs med. Barnen gör också att jag är betydligt mer fokuserad på vad jag gör, eftersom jag inte vill ha dagens halvfärdiga arbete hängande över mig på kvällarna när det är tid för barnen. Den tiden jag har är begränsad och därför blir tidsanvändningen mycket mer effektiv. Jag har också blivit betydligt bättre på att inte skjuta upp saker till just före deadline, eftersom det är statistiskt bevisat att barn blir sjuka då.
Så jag tycker inte bara att det funkar bra att ha barn och doktorera; jag är övertygad om att jag gör bättre ifrån mig, är effektivare, mer organiserad och mer målinriktad sedan jag fick barn. Dessutom tror jag också att jag är en bättre mamma om jag samtidigt får syssla med min forskning.
Dela med dig av det goda!