Nyhetsplock

Kvinnors hjärtan

Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.

Kvinnors hjärtattacker.

Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.

Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!

Vardagslivet

Extra krafter

I dag har jag varit uppe tidigt och kört barn till skolan praktiskt taget innan jag vaknat. Sedan har jag jobbat som ett as och bara lyft baken från stolen för viktiga saker, typ hushållsarbete och toalettbesök. Jag har bakat, insett mitt i bakandet att det var slut på mjöl, svängt förbi granngården och köpt några påsar nymalet ekologiskt mjöl, färska ägg, nyplockade zucchini och tomater, svängt förbi en annan granngård och hämtat så närproducerad mjölk att jag kunde tacka kossorna på vägen hem och fortsatt att baka. Planerat att hämta barn men fått meddelande om att båda åkt med varsin kompis.

Städat köket. Tvättat. Diskat. Märkt upp och ställt undan de burkar med äppelsylt och äppelchutney jag lagat. Skött höns och kaniner och katter och förfasats över en redig råtta som katterna skött på ett sätt som kanske inte var alltigenom fördelaktigt för råttan. Gått i trädgården med barnen och plockat äpplen och morötter. Tittat på solnedgången. Packat för morgondagen. Bubblat barn i bubbelbadkar. Lagat bananmilkshake till kvällsmål och nattat troll.

Och när jag nattar Vilho säger han

”Mamma, du är den bästa mamman i hela världen. Ibland, när jag är lite omöjlig, kanske jag inte märker det, men så tänker jag på hur stränga mammor andra har och då vet jag att du är den snällaste i hela världen.”

Nu, när klockan är drygt 22, ska jag sätta mig och jobba någon timme till. Med sådana lovord i bakhuvudet klarar jag det. Och imorgon ska jag försöka bjuda på de bilder vi tog under kvällspromenaden.

Vardagslivet

Födelsedagen

Den 9 januari fyllde min lille baby 8 år. Det betyder bland annat att jag inte längre får kalla honom min lille baby så att någon hör det. Han är inte liten längre. Och inte på det viset som man satt och snyftade på hans ettårsdag och tyckte att han inte var lite längre; han är alldeles på riktigt inte liten längre.

Han kan så mycket att jag knappt tror att det är sant. Han talar engelska, ofta och bra. Han läser och skriver, räknar bättre än vad jag gör och rättar min finska (ideligen, jäkla besserwisser). Lantluften gör honom dessutom gott! Innan vi flyttade var vi väldigt oroliga eftersom vår älskade son kanske inte alla gånger är helt enkel och socialt välanpassad. Efter ett halvt år här ute, i nya sammanhang, är han dock en helt annan unge. Visst är han fortfarande sur och trist ibland (vem är väl inte det?) men det är undantag snarare än regel. Det är som om han har hittat tillbaka till hur det är att vara barn, hur det är att vara sig själv, istället för att försöka bända sig själv till att passa in i den snäva mall som gällde på förra stället. Jag kan inte beskriva det på bättre sätt än att det är som om något som tyngde honom förut nu har lättat. Det är skönt att se.

Och han växer så det knakar. Liten till växten är han förstås fortfarande, och han tycks inte tröttna på att höra mig berätta om det där halvåret när han var baby och slutade sova och därför heller inte växte, men han följer sin alldeles egen kurva perfekt. Han älskar att spela, både dataspel, TV-spel och brädspel. Oftast vinner han, även över mig. Han har de mest fantastiska idéer, på hur man ska kunna utvinna energi ur solen, flyga med hjälp av vinden, värma huset med vulkaner och göra fällor med laserstrålar som utlöser jättestarka alarm så att jag blir ”asförbannad och bah hallååå” för att jag just vaknat. När han blir vuxen ska han bli spelutvecklare. Det tycker jag låter som en lysande idé, om han nu inte skulle hitta några diamanter på vinden som han tänkt sig.

I åtta år har jag varit mamma till den här underbara typen. Helt sjukt.

Vi väckte honom med skönsång på morgonen. Det här året vaknade han i alla fall, så man slapp sparka försiktigt på honom för att de skulle vakna.

IMG_9189-20140113 IMG_9191-20140113

Marängtårta med glassfyllning. Bottnarna gjorde jag själv och vred ner lite pastafärg för att få en regnbågseffekt.IMG_9188-20140113 IMG_9252-20140113

Dagen till ära flögs finfrämmat in från Sverige. Barnen visste ingenting utan bara möttes av en förvånansvärt stor trupp gratulanter på morgonen. Synnerligen lyckat.IMG_9205-20140113

Medan somliga fotograferar passar somliga andra på att ta för sig av tårtan.IMG_9255-20140113 IMG_9211-20140113

Andra betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning. Så mycket prasslande papper! Så många snören! SÅ MÅNGA MÖJLIGHETER!IMG_9216-20140113

Kärt återseende.IMG_9245-20140113

Födelsedagsbarnet.IMG_9217-20140113 IMG_9259-20140113 IMG_9263-20140113

”I have a cunning plan!”IMG_9270-20140113

Vardagslivet

Och där kom babyfebern!

Har ni sett vad Amanda i Underlandet har? Alltså härrimingud vilka underbara gosnosar! Nu vill jag också ha kattbabysar!

Nej, några fler människobabysar kommer det inte till det här huset om inte föräldrarna sedan tar med dem hem igen. Men övergivna kattungar skulle jag gärna lägga min tid på!

kattungarBilden är en still från Amandas video

Vardagslivet

Årets mamma

Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.

Börjar. Ana. Oråd.

Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.

Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.

Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.

Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:

– Så har ju barnen pulkadag också i dag!

Fu-uck.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det där med att doktorera och ha barn

Det är många som undrar hur det är att vara doktorand och ha barn. Samtidigt påpekade någon av er smarta läsare (med hänvisning till forskning) att det saknas kvinnliga ideal inom universitetsvärlden och att många kvinnor därför inte tror att det är platsen för dem. Nu är ju inte jag liksom på något vis uppe i toppen på den akademiska karriärstegen, så jag skulle inte vilja säga att jag är det där idealet, men jag har länge vetat att jag ville göra en akademisk karriär och jag är åtminstone på väg. Så jag tänkte berätta hur jag gör och hur jag tänker kring att vara mamma och samtidigt sikta på en akademisk karriär.

Allra först vill jag berätta om en episod för åtta år sedan när jag var gravid med Vilho och när jag var just där i första fasen av att lära känna Vilhos pappa (som senare visade sig vara en så kul typ att vi gifte oss, skaffade hus och ett barn till). Jag hade kommit till Finland för att studera vid universitetet (det där är en lång historia som vi kan ta en annan gång) och blev istället gravid. När jag och maken en kväll satt på en restaurang inne i Helsingfors – jag var stor som ett hus och glansigt svettig av att vara gravid och dagligen äta minst en veckoranson chokladkakor – svepte makens ljuvliga X in. Hon var kanske det vackraste och det trevligaste helvetes X jag någonsin mött och hade följt sina akademiska drömmar till andra sidan Atlanten, gift sig där och njöt av att pyssla med andras barn istället för att ha egna. Sannolikheten att hon skulle dyka upp just där just då och sedan få bordet bredvid oss var tämligen liten, om vi säger så. Hon kom fram och hälsade, sträckte fram en perfekt akademikervit hand och log ett bländande leende. Jag fastnade med magen i bordskanten och fick hålla mig i i en stol för att kunna stå tillräckligt mycket för att hälsa tillbaka. När vi kommit igen grät jag i flera dagar för det var där och då som jag förstod att den där akademiska karriären som jag så innerligt ville ha att jag en gång hade lämnat allt för att jaga den helhjärtat, den kunde ändå aldrig mäta sig med det livet som växte i min mage. Skulle jag någonsin tvingas välja skulle babyn vara det självklara valet. Så jag har strävat efter att aldrig ställas inför valet.

Vilho var några månader gammal när jag med honom i famnen marscherade in på assistentens kontor på universitetet och frågade vad som krävs för att jag ska få färdigt min kandidat och senare min magisterexamen. Några månader senare hade assistenten en imponerande dossier med papper om mig och efter betydligt mer byråkrati och poängräkning än jag vill tynga er med fick jag slutligen min kandidat efter att ha tagit obligatoriska kurser. Bland annat ville man att jag skulle ta en kurs i muntlig svenska, trots att jag gått lärarprogrammet i Sverige, och finskakursen körde jag så brutalt den första gången att jag aldrig någonsin kört något så hårt varken förr eller senare. Det var tungt att få vardagen att fungera med studier, nattning, matning, krympande väggar och ett konstant dåligt samvete. Men någonstans där när Tilda föddes 2008 slutade jag anklaga mig själv för att jag verkligen ville ha… mer. Jag slutade tänka att varje minut som jag är borta från barnen är en minut som jag är en dålig mamma, att mina barns sinnesro och uppväxt hänger på min konstanta närvaro. Sedan lossnade det och året efter, när Tilda fyllde två, fick jag min magister och efter ett arbetsprojekt utanför uni påbörjade jag mina doktorandstudier 2011.

Jag frestas att säga att jag hade tur som lyckades bra med min pro gradu (magisteravhandling), men i ärlighetens namn slet jag som attans med den och den vann två fina priser (bland annat som bästa avhandling pro gradu i historia i hela Finland). Förmodligen hjälpte det mig att få stipendium, och jag har hittills jobbat på stipendium hela tiden. Och det där med att jobba på stipendium är förmodligen en av de värsta delarna när man har barn. Stipendiet är litet, visst, men det största problemet är att det bara är för en begränsad tid och att man i allmänhet inte får information om huruvida man får fortsättning förrän strax innan det är för sent. På så vis lever man i en ständig skräck om dels att drömmen ska slås i bitar, dels att man rätt som det är inte ska kunna försörja sina barn. Det finns doktorandskolor som betalar ut lön för hela doktorandtiden, men platserna är få och jag har sökt allt som finns men inte fått något – ofta för att jag redan har stipendium.

Samtidigt är det där med att jobba på stipendium en av de allra bästa delarna för jag har ingen arbetsgivare som sätter mina arbetstider och jag kan få jobba hemifrån. Därför tar jag långa sovmorgnar, medan maken kör barnen till dagis och förskola på väg till sitt jobb. Därefter jobbar jag, plockar i diskmaskinen, jobbar lite till, sätter en maskin tvätt, jobbar och klappar katterna. Barnen går på två olika ställen och vi har bara en bil, så därför har vi kommit överens med en kompis som också har barn på båda ställena att de hämtar hem våra barn hit i princip varje dag så barnen levereras till dörren runt klockan 16. Då får de äta lite frukt och sedan trycker vi på TV:n. Och jag vet att man är en förkastlig förälder om man gör så, men faktum är att en timmes TV-tittande är precis vad jag behöver för att hinna arbeta klart och det är precis vad barnen behöver för att hinna landa, lugna ner sig och vila sig lite grann. Därefter lagar jag mat, ofta tillsammans med minst ett barn, så äter vi tillsammans och därefter har vi ett par timmar innan läggdags för spel, målning, läsning, eller vad vi vill. Barnen har ju vilat och är inte dödströtta så de orkar i allmänhet ganska fint. Att använda Scrivener har varit till stor hjälp, för där kan jag enkelt skriva in hur många ord jag ska skriva under en dag och när barnen kommer hem springer de direkt och tittar hur långt jag hunnit. Det hjälper mig att hållas motiverad, samtidigt som det hjälper barnen att visualisera hur långt jag hunnit och följaktligen när jag är färdig.

Det tyngsta med att ha barn och vara doktorand är när barnen blir sjuka. Jag har ofta deadlines som hotfullt hägrar, och speciellt i stipendiesökartider är ett par veckors maginfluense-lockdown en katastrof. Dessutom är stipendiatförsäkringen fullkomligt urusel och det finns ju liksom ingen annan som kan sköta mitt jobb medan jag är sjuk. Å andra sidan kan jag, då jag jobbar hemifrån, ofta få in en timmes jobb här och där även om vi samtidigt har sjukstuga. Jag kan också utan problem jobba på kvällarna när barnen somnat. Det jag aldrig har hunnit med, men egentligen bara saknat väldigt lite, är det sociala livet på universitetet. Jag har inte gått på sitserna, gulisintagningarna, nationsfesterna eller fackeltågen. När de flesta andra varit ute och supit skallen av sig har jag suttit hemma och ammat. Det samma gäller konferensresor. Det är väldigt lite ”oj vad kul att få se nya platser och träffa nytt folk” och väldigt mycket ”fy fan vad skönt att få sova hela natten ensam i en och samma säng”.

Det bästa med att ha barn och vara doktorand är jag har en helt annan drivkraft nu. Visst, jag vill inte göra några längre forskarresor, och det är fullt möjligt att min ovilja att flytta kommer att hämma karriären längre fram, men jag är också fast besluten att visa barnen att jag älskar mitt jobb och att det är en lycka att få göra något som man verkligen trivs med. Barnen gör också att jag är betydligt mer fokuserad på vad jag gör, eftersom jag inte vill ha dagens halvfärdiga arbete hängande över mig på kvällarna när det är tid för barnen. Den tiden jag har är begränsad och därför blir tidsanvändningen mycket mer effektiv. Jag har också blivit betydligt bättre på att inte skjuta upp saker till just före deadline, eftersom det är statistiskt bevisat att barn blir sjuka då.

Så jag tycker inte bara att det funkar bra att ha barn och doktorera; jag är övertygad om att jag gör bättre ifrån mig, är effektivare, mer organiserad och mer målinriktad sedan jag fick barn. Dessutom tror jag också att jag är en bättre mamma om jag samtidigt får syssla med min forskning.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Offra sig för barnens skull eller för sin egen

Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.

Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.

Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.

Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.

Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.

Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.

Vardagslivet

Tildas logik del 5

Tilda och jag pratar ganska ofta om det här med tjuvar, poliser och fängelse. Jag kämpar med att försöka hålla en lagom balans mellan verklighetstrogen fakta och hemskheter om livet som fyraåringar inte ännu behöver veta. Just den här gången gick vi från det vanliga ämnet (sannolikheten att någon bryter sig in i vårt hus för att ta Tildas Barbies och ponnyhästar, vilken jag säger är obefintlig och Tilda menar är överhängande för ”mamma titta dom har glitter på sig”) en smula eftersom Tilda oroar sig över hur det ska gå för alla stackars tjuvar.

Tilda: Mammaaaaa…
Jag: Ja, hjärtat?
Tilda: Får man aldrig någonsin komma ut ur fängelset igen?
Jag: Jo då. Det beror på vad man gjort för något. Har man gjort något väldigt, väldigt dumt så kan man få sitta i fängelse många år, men var det bara lite dumt sitter man inte så länge.
Tilda: Men får man mat i fängelset då?
Jag: Det är klart man får! Annars dör man ju! Man ska sitta i fängelset så att man förstår vad man gjort fel och sedan inte gör några fler dumheter när man kommer ut igen.
Tilda: Fast maten är nog äcklig va?
Jag: Det kanske den är.
Tilda: Men du mamma…
Jag: Ja..?
Tilda: Får tjuvarna pengar av polisen?
Jag (oförstående tystnad)
Tilda: Jo alltså så att dom där tjuvarna inte måste stjäla igen utan kan köpa sin egen mat sen när dom kommit ut.

Vardagslivet

Skottland igen

Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.

Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.

Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.

Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.