Etikett: Kulturen

Nyhetsplock · Vardagslivet

Ett politiskt meddelande

Charlotte2 kommentarer

I morgon är det kommunalval här i Finland. Det är ett val som även utlänningar som jag får rösta i. Min röst kommer utan minsta tvekan att gå till Malin Hauk. Vad hon står för kan man läsa på hennes sida, men jag tänkte så här i skamlöst propagandasyfte berätta varför jag kommer att rösta på henne.

* Malin talar en hel fantastiskt mängd språk, byter med lätthet mellan finska, svenska, engelska och tyska och har smarta saker att säga på alla språken.
* Det är viktigt att inte skjuta problem under mattan och när hon skriver att ”nästa år måste prioriteringar göras, smärtsamma prioriteringar där många kommer att bli besvikna, men att lova fler tjänster, höjda understöd, bibehållen service i alla former och förbättrade villkor anser jag är populism och röstfiske” kan jag inget annat att hålla med henne. Dessutom anser jag att hon sätter fingret på något viktigt när hon menar att det ”[r]edan idag betalas årligen i räntor på gamla lån vad saneringen av flera mögeldrabbade skolor eller dagis skulle kosta.” Så kan det inte få fortsätta.
* Jag har sett tillräckligt mycket av hur hon fungerar tillsammans med sina egna barn och andras för att veta att det inte är en klyscha när hon talar om vikten av nästa generation. Malin förstår att barn och ungdomars trygghet är vad som kommer att göra världen bättre, och jag är övertygad om att hon skulle kunna bidra till det om hon blir invald.
* När Malin skriver om jämställdhet har hon inte den, i mitt tycke, föråldrade synen att det måste till fler kvinnor överallt utan hon ser att jämställdhet kommer av när ”[k]vinnor och män” har ”samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv”.
* Dessutom uppskattar jag hennes nytänkande kring trafiklösningar och byggande. Sunt!

Så om ni i Vanda inte bestämt er för vad ni ska rösta på: 476 Malin Hauk kommer inte att göra er besviken!

PS: Alla de sakerna hon står för att just sånt jag tycker är viktigt; barn, jämställdhet, miljö. Men som invandrare i detta Sovjetbyråkratiska, blankettfascistland hade hon mig redan på ”elektroniska ansökningar skall bli kutym”.

Slut på politiskt meddelande.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Henrik, korstågen och vikten av att popularisera vetenskap

Charlotte2 kommentarer

På tisdag ska jag föreläsa om korstågen. Det är egentligen ett ämne med lite väl mycket datum och namn på härförare för att vara min grej, men jag kommer att fokusera på de där sakerna runt omkring, de där som man inte kan googla sig till på två sekunder. Lite mera varför och hur än vem och när, alltså.

Föreläsningen börjar förvisso med korståget mot muslimerna, men det är ofrånkomligt att också tala om korstågen mot finnarna. Och jag läser med stigande fascination om hur vanlig föreställningen är att kung Erik den Helige och biskop Henrik tillsammans reste från Sverige till Finland för att kristna finnarna i slutet av 1150-talet. När man googlar populärvetenskapliga framställningar verkar avståndet till den senaste forskningen fullkomligt astronomisk och de nationella undertonerna inte ens diskreta. Erik, Henrik och Lalli (som enligt legenden ansvarade för att Henrik led martyrdöden) är alla lika heliga i det avseendet.

Men idag finns det inte många historiker som skulle acceptera Henriks och Lallis historicitet. Det finns inga samtida källor som nämner någon av dem och även om vissa strofer i legender kan härledas till 1200-talet kvarstår det faktum att själva de textuella kvarlevorna (alltså dokumenten) är daterade till tidigast 1400-talet. De kan alltså inte ens med lite välvilja sägas trovärdigt avspegla historiska händelser, ett faktum som bekräftas av att en hel del angivna datum kolliderar med datum ur andra källor. Är det omöjligt att Henrik existerat? Nej då. Det finns bara ingenting som tyder på det.

Därtill ska också läggas hela korstågsidén. Om Erik (Jedvardsson) den Helige vet man med säkerhet inte mer än att han var kung i Västergötland. Hans inflytande på riksnivå kan ifrågasättas – faktum är att hela begreppet riksnivå för en tid som var så pass splittrad kan ifrågasättas – och det står klart att hans kändisskap är en politisk efterhandskonstruktion snarare än en effekt av något han de facto gjorde. Att en person som Erik, i en tid som 1100-talets politiska kaos, skulle få för sig att dra på korståg för att kristna finnar är inte så lite osannolikt. Att Erik ens om han vore en riktigt stor kung skulle kunna uppbåda resurserna i manskap och penningar i 1100-talets Sverige för att bege sig på något som skulle kunna liknas vid ett korståg är ytterst otroligt.

Det första korståget till Finland har aldrig inträffat. Biskop Henrik har med största sannolikhet inte funnits och Lalli har definitivt inte gjort det. Erik den Helige var en bricka i ett politisk spel, utspelat efter hans död. Och svenskarna har varken koloniserat Finland eller dragit på korståg mot finnarna. Det är dags att dagens forskare populariserar sina resultat så att vi äntligen kan komma bort från den här nationalistiska snedvridningen.

Läs gärna Tuomas Heikkiläs Sankt Henrikslegenden. Det är en bra start.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Charlotte17 kommentarer

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Historikerns historier

Mäns tid, kvinnors tid och egentid

Charlotte28 kommentarer

I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det här med att få vård på svenska

Charlotte13 kommentarer

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Finnar har liksom inget mellanting

Charlotte2 kommentarer

Igår beklagade jag mig inför min högt vördade make i vad som nog borde betraktas som tämligen generaliserande ordalag angående att finnarna har något jag vid tillfället benämnde det kanske inte helt nyanserade ”absolut-fkn-noll” social kompetens. Inget chit chat. Inget leende. Inget kontaktsökande.

Idag träffade jag en ung man i mataffären som inte bara bubblade över av chit chattande och log så ofta att jag började misstänka en neurologisk ansiktsdefekt utan också lyckades fyra av det alltigenom klassiska käytsä usein täällä (ung. kommer du ofta hit) i Citymarkets parkeringshall till vilken han till synes fullkomligt ovetande om konceptet ”personal space” följde efter mig.

I Sverige brukar vi säga att lagom är bäst. Det är det också.

Vardagslivet

Att klara vappen

Charlotte4 kommentarer

I Finland firar man inte Valborg, utan Vappen. Jag antar att Vappen kommer från namnet Valborg, och att det har ett nära samband med finlandssvenskarna otroligt roliga vana att ge varandra smeknamn vilka tycks existera i tre olika kategorier där de olika smeknamnen rimmar inbördes. Det är typ Pleppe, Teppe, Kneppe, Peppe och så är det Knytte, Pytte, Tjytte och Lytte eller så är det Ode, Skode, Pode och Node.

Anyway. Istället för att hälsa varandra med ett artigt ”Trevlig Valborg” ska man säga ”Glada Vappen” – helst utan att börja skratta så där mycket att man helt enkelt inte kan hjälpa att det kommer lite dregel ur näsan bara för att det låter så crazy.

Så här på kvällen av första maj kan man säga att man har ”Klara Vappen”. Om man har det. Och det har jag. Så. Klara Vappen ni också!


Oh, Mr. Darcy! Why, I would never!

Historikerns historier

Dagens utseendefixering – ett historiskt perspektiv

Charlotte10 kommentarer

Det talas mycket om utseendefixering. Ofta är det i termer som att dagens utseendefixering är hysterisk, att vi är slavar under utseendefixeringen och det idag läggs alltför stort fokus på utseende.

Men ur ett historiskt perspektiv lever vi i dagens nordiska samhällen i den minst utseendefixerade av tider. Aldrig förr har det varit så fritt att klä sig över gränserna. Klass, kön, yrke, status – alla de gränser som tidigare avgjorde hur man skulle se ut är idag uppluckrade. Jag säger inte att utseende inte skulle vara viktigt idag, att skönhetsindustrin inte skulle vara en framgångssaga eller att dagens samhälle tillåter att man ser ut hur som helst var som helst, men valfriheten är större och de utseenderelaterade strukturer som gjorde att man skulle klä sig som som det anstod just sin egen plats i hierarkin är inte alls lika stränga.

Redan under 1300-talet gick debatten het kring hur människor var alltför fåfänga. Upplysande predikningar och målningar berättade om hur den som använde det nya tajta modet – både män och kvinnor – skulle brinna i skärselden betydligt längre än dem som undvek liknande skamligheter. Blått och rött var färger reserverade för överheten (men var också så dyra att det är svårt att tänka sig att vanligt folk skulle ha använt dem ens om det var accepterat). Fina damer rakade håret i pannan för att få så hög panna som möjligt. Fina män paraderade i 20 kg plåtrustningar, somliga utan ett uns av beskyddande egenskaper, för att visa sin status. Kläderna ska vara så långa och opraktiska som möjligt för att bevisa att man har råd med tyg och inte behöver arbeta.

På 1500-talet bar kvinnor så breda kjolar att det krävdes god planering för att komma igenom smala dörröppningar. Män fyllde ut sina codpiece för att visa sina stora… eh… tillgångar.

Man skyddar sig från solen om man är rik nog att kunna, bara för att bevisa att man inte är så fattig att man måste vara ute och arbeta. På 1600-talet ska man vara blek och fet för att var attraktiv kvinna, och helt sanslöst muskulös för att vara en snygg man.

Under 1700-talet är den bleka hyn fortfarande idealet och man applicerade smink i kolossala mängder. Tanken var inte som nu att skapa en så naturlig effekt som möjligt utan att skapa kontrast. Man förstärkte ögonbrynen (till och med genom att limma fast små tillklippta bitar musskinn) och målade kinder, läppar och ibland ögonbryn ordentligt röda. Det röda sminket innehöll ofta cinnober (en kvicksilverförening) eller mönjerött (en blyoxid), vilket säger sig självt inte alltid var särskilt hälsosamt. Det vita sminket för ansikte och hals ansågs som allra bäst om det innehöll bly och arsenik, inte heller det vad man idag skulle se som den mest fördelaktiga täckningen för huden.

Medan man ännu på 1700-talet inte direkt hade några större skillnader i synen på hygien blev 1800-talets ideal fokuserat på sundhet. Sundheten var förstås relativ, precis som idag, men att tvätta sig och hålla sig ren blev en fråga om klass. Det som tidigare sålts som smink såldes istället som tvålar eller doftvatten.

På 1800-talet och det tidiga 1900-talet växer biologin som akademiskt ämne, och med det en systematisering av människan och utseendet. En viss sorts utseende sattes samman med vissa personliga egenskaper. Guillaume Duchenne gav fattighjon elchocker och fotograferade ansiktsuttrycken. Johann Caspar Lavater (som levde på 1700-talet men vars arbete var betydelsefullt även långt senare) skrev enorma mängder beskrivningar på vad olika delar av utseende avslöjade om karaktären – fysionomi. Han ansåg till exempel att ju mer rynkor och fördjupningar en människas panna var, desto sämre förstånd hade människan. Vackrast var blå ögon. Den som inte hade en liten insänkning där pannan övergår till näsa kunde man inte vänta sig något stort av.

Att vara slav under idealet är inte något som bara kvinnor har kämpat med. Även män har fått sin beskärda del, och får fortfarande, och det ska man absolut inte förringa. En betydelsefull skillnad måste dock lyftas fram. Medan männen under tidigare århundraden har haft möjligheten att skaffa sig en karriär har kvinnans enda chans i livet varit att bli gift, med den naturliga följden att behovet av att följa idealen och med plågsamma metoder förändra sitt utseende har varit betydligt större hos kvinnor än hos män. Däremot är dessa ideal ingenting som männen ensamma har upprätthållit och de kan knappast sägas reflektera patriarkatet som sådana (även om giftermål som enda chans i livet förstås är en effekt av patriarkatet). Faktum är att man i 1700-talets England lade fram ett förslag om lagstadgande mot att kvinnor genom allsköns medel förändrade sitt utseende så till den milda grad att männen kände sig lurade.

I jämförelse med tidigare århundraden är dagens valmöjligheter vad beträffar utseende enorma. Det finns normer som varken kvinnor eller män kan gå för långt utanför, men inom normen ryms en fantastisk mängd olika, sunda ideal. Vi måste bara vara starka nog att tro på oss själva, sluta tro att vi är offer för skönhetsindustrin och fortsätta arbeta för tanken att inre kvalitéer inte avspeglas i yttre kvalitéer.

Den som vill läsa mer rekommenderas Carolina Browns Skönhetens mask. Titta gärna också på äldre handböcker, exempelvis The Toilette of Health, Beauty and Fashion från 1843 som finns på Google Books här.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

I så fall vill jag ha en bild på en kanelbulle.

Charlotte10 kommentarer

En assistent till en riksdagsledamot här i Finland har på fullt allvar föreslagit att utlänningar, sexuella minoriteter och språkliga minoriteter ska bära speciella märken utanpå sina kläder. Jag tycker teoretiskt sett inte att man ska tysta ner diskussioner om svåra ämnen men. Va fan. Det här är så dumt att det inte ens förtjänar att diskuteras. Som en av dem som skulle tvingas bära ett märke för att markera att jag inte är en första klassens invånare blir jag rätt arg och tanken på att mina små barn skulle förses med en tydlig markering för att polisen lättare ska se vilka de är gör mig fullkomligt rasande.

Vi vet vad sådana märken leder till. Nu om någonsin är det dags att lära sig av historien.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Charlotte28 kommentarer

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.