Det här med att få vård på svenska

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.

13 tankar om “Det här med att få vård på svenska

  1. Suck ja… De svenskspråkiga/svenskkunniga läkarna tycks vara tunnsådda inom den kommunala hälsovården. På privata läkarstationer finns det fler, men då börjar det ju röra sig om enorma penningsummor för ett besök…

    • Tyvärr. Sedan handlar det om en princip också tycker jag. Ska man erbjuda vård på modersmålet så ska det inte behövas specialarrangemang. Dessutom mår jag riktigt illa vid tanken på att svenskspråkiga förväntas vara rika nog att kunna köpa sig de förmåner de egentligen är berättigade till. Så ska det inte vara.

      • Att jag rekommenderar att du flyttar till Ekenäs är inte ironiskt menat. Det handlar om rätten att växa upp, att leva, arbeta, åldras och till slut att få avsluta sitt liv på sitt modersmål – oberoende av sina ekonomiska möjligheter. Jag växte upp i ett helt tvåspråkigt Helsingfors – en stad som jag älskar – Men har sakta kommit till den ”insikten” att skall vi med svenska som modersmål kunna leva kvar i Finland är det vettigast att vi om möjligt -lever så många som möjligt i samma samhällen. Inte i sociala ankdammar eller slutna enklaver, men i levande samhällen där alla samhällsklasser och personligheter kan bo och arbeta på sitt modersmål.
        När det gäller ett tvåspråkigt Helsingfors (med omnejd) har jag gett upp.
        Man kan tycka vad man vill om Taxell – den taxellska paradoxen gäller.

        • Jo, jag förstår. Det är så synd att det ska behöva vara så bara. Tycker att vi mer och mer går emot ett skiktat samhälle nu, och det är inte bra.

  2. Hej!

    Flytta inte till Ekenäs, låt mig ringa nästa gång. Jag ÄLSKAR myndigheter, det finns inget som ger mig kicks som ett riktigt myndighetsslagsmål!!!

    Med bästa hälsningar,
    fru B.

  3. Mmmm… tror nog du har råd, ni svenskar lär ju inte betala så bra i vilket fall som helst… Och hott, oh jeee!

  4. bläääh… vill nog hålla min diplomatiska immunitet med ostörd semester och obegränsad VAB!

  5. Ping: Blanketter | Hit och dit och tillbaka igen

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s