Kärleksdravel

Okej, så det är en liten grej vi måste prata om. Orkar ni inte med en massa känslomässigt dravel kan ni sluta läsa nu, och till exempel klicka er vidare till Instagram där jag istället skriver om stuprännor. Stuprännor skulle förövrigt metaforiskt kunna vara kopplade även till det här ämnet.

Men hur som helst.

Hade någon frågat mig för typ ett halvår sedan om kärlek så hade jag sagt att jag aldrig kommer att bli kär igen. Inte så som jag var i A. Inte så där att tiden står still och man hör sitt hjärta slå i hela kroppen för att det kanske är på väg ut. Inte så där att man nästan drunknar i känslan. Jag hade också berättat om min fasta övertygelse att sådan kärlek inte behövs. Att man kan bygga väldigt bra förhållanden även på betydligt mindre kärlek.

Så började jag dejta en man, via Tinder faktiskt, som liksom… jag vet inte. Utan att lägga någon som helst press på mig bara fanns till. Lät mig få vara trasig och bråkig utan att försöka laga eller förändra mig. Lät mig få långsamt läka. Torkade mitt snörvel på sin tröja. Lyssnade. Och när jag inte hade honom nära började sakna honom, inte för att jag var beroende av honom på något vis, utan för att det kändes bättre när han var där. Jag började kolla telefonen hela tiden. Få hjärtsnörp av meddelandepling. Undra varför i hela helvete det ska ta sån jävla tid att fucking bara höra av sig om det tog mer än någon plågsam minut för honom att svara. Ibland när han kramar mig är jag inte säker på om jag hör hans hjärta eller mitt. Ibland vet jag inte om det är någon större skillnad.

Det var med uppriktig förvåning jag insåg att jag är störtkär i den här typen.

Och inte nog med att det i sig är en ganska omvälvande känsla, jag blev liksom tvungen att omvärdera tidigare kärlekar också. Om jag kunde bli så kär igen – inte kanske på samma sätt men med en liknande intensitet – så vad var det då med A? Jag stannade med honom inte minst för att jag föreställde mig att man bara får uppleva sådan kärlek en gång. Hade jag vetat att man fick flera försök hade jag kanske inte varit lika intresserad av att ta fullt så mycket skit. Dessutom fick det mig att inse att jag fortfarande bearbetade skilsmässan från stora barnens far, trots att det är snart sex år sedan. Jag kände mig så groteskt ensam och oälskad i det äktenskapet, att jag inte förstod skilnaden på kärlek och kontrollbehov när jag mötte en man som inte såg det som två skilda saker alls.

Kärlek alltså. Så sjukt konstig grej.

Ni som hängt här en stund vet förstås att jag när övertygelsen att kärlek ingalunda räcker för att skapa ett förhållande dock, så nej. Där är vi inte än. Men det behöver vi ju inte vara heller.