Etikett: Jasså det säger ni

Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Charlotte30 kommentarer

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad män och kvinnor gör

Charlotte2 kommentarer

Medan jag väntade på att mitt tevatten skulle koka färdigt bläddrade jag i det finska husmagasinet Suomela. Där finns följande reklam:

Personligen tycker jag att den är skittöntig. Det är reklam för ett tak med texten ”På toppen krävs det bästa”. Det bästa är en man som ser ut som om han helst vill klättra ner från taket och ta en sån där 45-minuters skitpaus tillsammans med en hög serietidningar. Varför i hela friden gör man en sån reklam?

Så jag tänkte mig att det säkert är för att reklamen är målgruppsinriktad. Det är avsevärt fler män än kvinnor som bekymrar sig om takets välbefinnande och inte minst som faktiskt klättrar upp och gör något åt det. På så vis är det helt berättigat att ställa Mr. Man i fokus. Reklam till män om traditionella mansgrejer med en manlig man som visar hur tuff man blir om man klarar det. Inte särskilt nytänkande, men visst.

Några sidor senare kom den här:

Handen på hjärtat nu. Hur många tjejer blåser runt byxlösa på en moppe?

Kuriosa: Så där ser inte håret ut efter att man har haft hjälm på sig.

Historikerns historier

Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet?

Charlotte2 kommentarer

Väldigt ofta stöter jag på genuskritiker som helst skulle avveckla hela genusvetenskapen. Ett vanligt argument är att det är ovetenskapligt att studera genus. Just det har vi redan behandlat på den här bloggen.

Ett om möjligt ännu vanligare argument mot genusvetenskapen är dock att genus saknar betydelse. Det är på många sätt ett uttalande utan särdeles välutvecklad intellektuell spänst, men låt oss nu för ordningens skull ändå säga det självklara:

Genus har betydelse. Det finns inte en forskare i hela världen som skulle säga emot det. Däremot finns det förstås diametralt olika syn på exakt hur viktigt det är.

Så får jag höra att genusvetare lägger på tok för stor vikt vid genus.

Men hallå. Lägga vikt vid genus är ju vårt jobb: Vi studerar genus. Det kan man nästan lista ut från beteckningen ”genusvetare”.

Jag tycker att genus i historien är spännande. Följaktligen undersöker jag mäns och kvinnors relation i en given historisk kontext. Någon annan tycker att ekonomiska förhållanden är mer spännande. Därför studerar den transaktioner och handel i en historisk kontext. Men inte fan är det någon som kommer till en ekonomhistoriker och säger att nämen hörredu nu får du nog allt ta och fundera över skriftens uppkomst också. Inte knackar någon en nationalekonom på axeln och säger att nu var det slut med finansiering för dig för du har för stort fokus på ekonomi.

Vi gör olika saker, kompletterar varandra, skapar en bredare syn av verkligheten. De olika delarna är essentiellt kopplade till varandra men det är befängt att kräva en forskare på så stor bredd att man förlorar djup och det är vansinnigt att kritisera en forskare för fokus på en särskilt aspekt av verkligheten bara för att man själv tycker att något annat skulle vara mer relevant.

Vardagslivet

Kanske lite

CharlotteLämna en kommentar

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Charlotte28 kommentarer

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den onda manligheten

Charlotte51 kommentarer

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att döma barn och deras föräldrar

Charlotte4 kommentarer

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?

Nyhetsplock

LEGO Star Wars och kvinnliga karaktärer

Charlotte17 kommentarer

Aktivarum har publicerat en tvådelad serie om hans syn på LEGO Friends. Det är intressant med åsikter från någon som har en helt annan utgångspunkt än dem som jag brukar diskutera med. I del två är hans slutsats att det finns en förskjutning i förhållandet mellan ”manliga” och ”kvinnliga” minifigurer i LEGOs serier. Det ser jag som LEGOs största problem. Kanske är det att närma sig kvotering, men LEGOs fantasivärld behöver fler kvinnliga figurer.

Aktivarum konstaterar sedan att anledningen till att det finns så få kvinnliga figurer ”beror på att en kvinnlig karaktär måste ha en viss grad av status och det begränsar antalet kvinnor.” Han förklarar det med att samma fenomen går att applicera på mörkhyade: ”Om en svart karaktär på något sätt visas negativt så finns risken att det blir en negativ bild av svarta och då råkar TV-bolagen ut för deras lobbyorganisationer som kräver bot och bättring. Sålunda är det en begränsad mängd av karaktärerna som kan vara svarta.”

Själva idén är intressant, men jag ställer mig mycket tveksam till den som förklaringsmodell. I sagornas värld finns det knappt en enda berättelse utan en ondskefull kvinna. Även i flera hjälteberättelser förekommer kvinnor med synnerligen oroväckande syn på moral. Listan på mer eller mindre elaka kvinnokaraktärer kan göras lång: Catwoman, Sirenerna, Cleopatra, häxan i Oz, Pruseluskan, madame de Winter, Belatrix Lestrange, Cruella De Ville… En kvinnlig karaktär behöver inte ha en viss status. Kvinnliga karaktärer täcker hela skalan (det är bara se på Star Wars för att konstatera det).

Istället verkar det som om LEGO nischat de serier som baserats på exempelvis Star Wars till pojkar så till den milda grad att de kvinnliga karaktärerna kommit i skymundan. För till Star Wars-serien finns det flera kvinnliga karaktärer som LEGO minigfigurer. Problemet är att de är svåra att få tag på och har trängts undan från den stora storyn. Prinsessan Leia finns bara i stora, dyra förpackningar. Barriss Offee finns det en del av, men vill man ha Luminara Unduli får man punga ut med närmare 80 dollar. Kort sagt: LEGO Star Wars hade med lätthet kunnat bli en serie riktad till alla sorters barn intresserade av rymden, av att bygga, av att flyga snabbare än ljuset, av att upptäcka nya planeter och av den kamp mellan ont och gott som de allra flesta historier bygger på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Charlotte10 kommentarer

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhetsparadoxen

Charlotte5 kommentarer

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!