Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Vardagslivet

Ett nytt försök

Jag var ju egentligen redo redan för en vecka sedan. Men eftersom det anses opassande att dyka upp på festligheter en vecka för tidigt gör jag väl ett nytt försök idag.

Rätt datum och tid? Check!
Cupcakes bakade? Check!
Fortfarande förvirrat? Check! Check!

Vardagslivet

Jag är en Rogue som levlat upp

Igår fick jag en smäll i ansiktet. För den följande beskrivningen av min upplevelse av smällen måste vi för tillfället bortse från att den kom i misstag från Tilda när vi luktade på blommor och att märket är en direkt följd av Tildas bakhuvud i kombination med mina solglasögon.

Så. Jag fick alltså en smäll i ansiktet. Det är kanske inte helt korrekt att beskriva det som att blodet sprutade och det var bara på grund av mina superkrafter som det inte gick värre än vad det gjorde. Men nästan. På kvällen med rufsigt hår lekte jag i smyg, så där som man kanske gör om man andats in för mycket arkivdamm och spenderat en ansenlig del av sitt liv med att spela rollspel i olika former, att min Rogue levlat upp efter ett möte med en level 45 Barbarian med Boots of Doom. Sedan tränade jag på att se mystisk ut, med mitt sargade ansikte och vilda hår, trött efter ett hårt uppdrag men nöjd över att rättvisan ännu en gång segrat. Det gick så där. Men det var tur att jag fotade märket igår, för till min stora besvikelse syns det inte alls idag.

You talkin to me?

Vardagslivet

Den som väntar på något gott

Igår bakade jag gå-bort-cupcakes som packades ner i en fin låda, drog på mig en klänning, fixade röda läppar och kontrollerade så slutligen, innan jag skulle ge mig av, en sista gång adressen på inbjudan.

Jepp. Jag har skrivit av den rätt. Jepp. Mummi hämtar barnen från dagis. Jepp. Jag är jävligt taggad. Jepp. Rätt dag: tisdag (helt säker på att det är tisdag) den 19 juni (helt säk…) Nämen vänta här nu.

Det är inte så att jag känner mig ensam och inte kommer ut så ofta. Nej då.

Idag får jag trösta mig med cupcakes till frukost.

Godsaker · Vardagslivet

Att äntligen hitta det man söker

Man kan leta förgäves hela livet utan att hitta det man söker, det där som känns rätt, som får det att pirra i magen. Ni vet, när man är borta så längtar man hem, inte för att det finns ett tvång utan för att man verkligen vill det. För att det känns som om nu när man äntligen har insett vad det var som saknades så är livet inte längre komplett utan och man undrar hur man någonsin klarat sig under alla de år man levt ovetande.

För helt plötsligt är världen ljusare, framtiden tryggare och varje dag lite mera värd. Man har något att se fram emot, något som väntar på en. Något man inte förstod hur mycket man behövde innan man provade.

Banoffee. Och mitt liv är komplett.

Vardagslivet

Ett steg närmare en crazy cat lady

Det är ju ingen hemlighet att jag är så nära en crazy cat lady som man kan komma när man har familjemedlemmar som inte är katter.

Så sitter jag ute i trädgården och korrekturläser en artikel som måste lämnas in senast nyss och hör någon av katterna mjaua vänskapligt någonstans. Självklart gör jag vad varje crazy cat lady skulle ha gjort. Svarar. Genom att mjaua.

Jag: Mejuuhu.
Katten: Mrrooo.
Jag: Mjauoo?
Katten (lätt indignerat): Mrraoo!

Det är väl ungefär här i den djuplodade diskussionen med katten som jag ser grannen som höll på och påtade i trädgården på andra sidan planket och som liksom stelnat till och med blicken sänkt så tyst som möjligt försöker avlägsna sig. Men jag har typ kattlika sinnen och upptäcker honom förstås. Ha! Vad trodde han egentligen? Jisses vilka konstiga människor det finns asså.

Vardagslivet

Ta ett förhållande till nästa nivå

Vi har nu nått den nivån i vårt förhållande då min högt vördade make vet tillräckligt mycket om kvalitén på min filmsmak för att ladda upp med våldsamma serietidningar för pseudovuxna när vi kommit överens om att hyra en film på kvällen – och vi båda två ser det som en lyckad filmkväll.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bloggkommentarer och kändisar

Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?

För att jag typ bara läser kändisbloggar.

Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.

För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.

Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.

En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.

Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.

Vardagslivet

Att träffa rätt

Ett av mina stora bloggnöjen är att se vilka sökord som har lett folk in på bloggen. De senaste dagarna har det varit några riktiga fullträffar som på många vis fångar bloggens karaktär.

Eller vad sägs om:
doktorand gå ner i lön
barn som klär av sig
nördar i historien
varför stirrar alla på den
tillbaka igen till min återvändsgränd eller min personliga favorit
ordbajsgenerator

Gott folk! Vad ni än söker kommer ni att finna det här!

Kuriosa: Om man vill söka på något inne i bloggen kan man använda den där lilla rutan med ett symboliskt förstoringsglas där uppe till höger.