Etikett: Historia

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

När det börjar

Charlotte11 kommentarer

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Historikerns historier

Ett sigill i jämställdhetens namn

CharlotteLämna en kommentar

Så jag lade förra veckan ut ett otroligt vackert sigill från munkkonventet i Skänninge. I jämställdhetens namn kommer här ett sigill även från systrarnas kloster. Dokumentet är utfärdat av priorissan syster Ragnhild Felagsdotter och ”hela konventet” år 1435 och berättar om hur systrarna har sålt en tomt söder om Sprättgatan till Skänningeborgaren Michel Skomakare för 20 mark silver (en ansenlig summa). Jag hittar inga tecken på att gatunamnet skulle ha använts efter 1400-talet, och kan inte säga var gatan skulle ha legat, men troligt är att den är identisk med den Sprättebrunnsgatan som arkeologerna menar ”har sträckt sig söderut, i norra delen av järnvägsparken”. Inte heller är priorissan Ragnhild mig veterligen känd från andra källor (men hojta till om ni vet något!) men klostret är desto mer känt. St. Ingrids kloster anlades som ett systrakonvent till dominikanernas St. Martins kyrka under 1270-talet.

Klostret grundades av Ingrid Elofsdotter av Elofssönernas ätt genom en donation från sina bröder och bistånd från Petrus de Dacia, vilken var lektor i dominikanerkonventet. Det är lätt att kvinnor som Ingrid drunknar i uppgifterna av männen runt omkring henne eftersom det var dessa män som producerade de texter som ligger till grund för vår kunskap. Ingrid var dock av allt att döma en som inte stod i skuggan av någon. Hon reste på pilgrimsfärd till både Jerusalem och till Santiago di Compostela och var flera gånger dessutom i Rom, resor som var farliga och tog åratal. Det var också troligen hon personligen som såg till att få stadfästelsebrev från påven för sitt kloster. St. Ingrid helgonförklarades i början av 1500-talet, men kulten hann aldrig ta fart innan reformationen.

I dag finns klostret kvar endast som en ruin, en utveckling som påbörjades på 1500-talet när klostret genom reformationen avvecklades.

På försäljningsbrevet har det suttit två sigill. Ragnhilds eget är förlorat och nedre kanten av konventets är skadat. Men fint är det och hittills det enda bevarade av sitt slag som jag påträffat!

14350620

14350620 sigillJag läser detta som klostrets sigill. Om någon gör en annan läsning skulle jag gärna höra!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnor som gifter sig uppåt och det där med dödsstraff

Charlotte18 kommentarer

Det händer ju ganska ofta här på bloggen att vi diskuterar kvinnor som gifter sig uppåt. Många hävdar nämligen att så länge kvinnor alltid gifter sig uppåt kan de inte förvänta sig jämställdhet. Vill kvinnan ha en cool karriärkille kan hon inte sedan komma och klaga på att han inte hjälper till att byta blöjor. Det finns så otroligt många saker att säga om det här att jag misstänker att det är ett av de där ämnena (right up there med bilder på fluffiga katter) som vi aldrig kommer att bli färdiga med, och det gör ingenting.

Och på ett sätt ser jag förstås poängen: gifter man sig med en man som uppenbarligen vill göra karriär och prioritera annat än familjen så ska man inte bli förvånad om han sedan gör karriär och prioriterar annat än familjen. Så är det ju. Däremot menar jag att det är väldigt många män och kvinnor som möts när de är på samma sorts statusnivå och som tror att de vill samma saker, men som finner sig själva tio år senare med helt olika prioriteringar och syn på jämställdhet. Det är fastställt att många par lever väldigt jämställt innan det kommer barn med i bilden, och att man därefter tar upp traditionella roller. Effekten av att kvinnor tar ut mer föräldraledighet är att de hamnar efter på arbetsmarknaden och att den kvinna som en gång i tiden gifte sig med en jämställdhetsintresserad man av samma status inte sällan fastnar i ett mönster där mannens status ökat, hennes har stagnerat och jämställdheten blir svår att upprätthålla när mannen ogärna går ner i status igen. Det är ingens fel, ibland blir det bara så, men om man tillsammans reagerar på och accepterar att man hamnat någonstans där man är på väg ifrån varandra kan man göra något åt det.

Jag hävdar dock att dessa kvinnor inte gift sig uppåt eller ens sökt efter en man med statuspotential utan att dessa kvinnor (och män) sökt och trott sig ha funnit en jämlike. I dag vill vi gifta oss med någon som vi känner är på samma nivå som oss själva. Därmed inte sagt att kvinnor inte suktar efter hotta högstatusmän (Matthew Macfadyen som ett hypotetiskt exempel), eller att de flesta av oss i tonåren inte var dödsförälskade i någon stjärna eller den populäraste killen i skolan. Men när det gäller att hitta en partner, en man vill tillbringa sitt liv med, söker de flesta kvinnor inte efter någon med högre status en dem själva utan någon som de kan dela allt med. En man som är som dem själva (fast man, då).

Sedan tillkommer det, som alltid, en historisk aspekt. Många som menar att kvinnor gifter sig uppåt och därför själva väljer ojämställdhet hänvisar till historien och menar att kvinnor alltid gjort så. Kvinnor har alltid gift sig uppåt. Därför får de skylla sig själva om de fått män som manifesterat sin status genom att trycka ner dem. Men när man betraktar kvinnors rättigheter beträffande giftermål står det helt klart att det var långt ifrån kvinnors egna starka vilja att gifta sig uppåt som skapade hushåll där mannen bestämde. För…

… kvinnor har fram till 1872 haft en giftoman som var rättsligt ansvarig för att organisera giftermålet. Ofta var det hennes far, men ibland en annan manlig släkting (eller, åtminstone teoretiskt sett, kvinnlig). Kvinnor hade alltså inte laglig rätt att gifta bort sig själva och bestämde inte vem de skulle gifta sig med, även om de borde godkänna valet.
… kvinnor hade inte rätt att själva ha en inkomst utan var beroende av mannens inkomst för sin överlevnad. Nej, kvinnor var inte lata, de hade bara inte lagliga befogenheter att förvärvsarbeta förrän vissa yrken öppnades även för kvinnor på 1800-talet (och då bara för ogifta kvinnor).
… kvinnans status var beroende av mannens eftersom han ”bättrade” henne. En adelsman som gifte sig med en bondekvinna förblev adlig, och bättrade henne till adelsstatus också.

Men kvinnor är bara ute efter lyx. Annars kan de väl bara avsäga sig lite status och lite inkomst och andra världsliga grejer om de verkligen hade velat vara mer jämställda, och gifta sig neråt istället. Jo, och så var det den lilla detaljen att…

… det under många hundra år i stora delar av Europa har varit belagt med dödsstraff för en kvinna att gifta sig neråt.

Så nej. Jag skulle vilja påstå att det inte finns en stark tradition av kvinnlig vilja att gifta sig uppåt för att kvinnor helt enkelt gillar högstatusmän. Och jag fortsätter att vidhålla att kvinnor i dag inte heller vill gifta sig uppåt, utan med jämlikar.

Historikerns historier

Föreställningsvärldar och historieskrivning

Charlotte2 kommentarer

Det blev en hel del diskussioner på Facebook efter inlägget om tankar om historia. Bland annat protesterades det mot att man tänker på historia i plural eftersom man riskerar att undergräva hela forskningsfältet om det blir acceptabelt att skriva historia enligt eget tycke – inget är fel om inget är rätt. Jag inser förstås att det finns en sådan risk och den ska absolut tas på allvar, men samtidigt tillhör det den nya historieskrivningen att vara medveten om att vi inte beskriver absoluta verkligheter. Historieforskning är ett humanistiskt ämne där kritik av källor är grundläggande men där också det faktum att vi inte arbetar med hårda fakta ska få vara röd tråd i resonemangen. Det måste finnas en respekt för att dåtida människor levde i andra föreställningsvärldar än vad vi gör, och den västerländska övertron på vår egen förträfflighet och naturvetenskapernas ofelbarhet är problematiska i sammanhanget.

Som exempel skulle man kunna ta häxprocesserna. Häxprocesserna har en självklar del i historieundervisningen bland annat eftersom de är spännande och en levande del av vårt historiska medvetande – de flesta känner till dem. Men häxprocesserna är också svåra om man tänker sig historien som en färdig verklighet som kan presenteras på ett korrekt sätt. Det finns nämligen ingen enkel förklaring till häxprocesserna, ingen självklar tidsbegränsning, inget otvetydigt resultat av dem. I den nya boken för gymnasiets kurs i Finlands historia (som i princip är riktigt bra) ges några tänkbara förklaringar. En av dem är att folk kunde ha ätit svamp och börjat hallucinera. En annan är att häxprocesserna var en sista våg av den mörka medeltiden på väg in i den nya tiden. Det här är inte de enda förklaringarna, men jag ställer mig ändå mycket tveksam till vilken bild av historien som förklaringar som dessa ger eleverna.

Seriöst, att häxprocesserna skulle ha berott på någon sort svampinducerad masshypnos är fullkomligt bisarrt. Jag vet inte hur jag på ett neutralare sätt ska kunna kommentera det. Om någon vill försvara det skulle jag väldigt gärna höra argumenten. Men det där med att det var ett sista ryck av medeltid är intressant. För det första framstår det som en trolig förklaring. Ett sorts det oallmänbildade folkets protest mot moderniteten och den nya tidens vetenskap. En uppgörelse med den gamla tidens religiösa vidskepelser och en väg mot bättre vetande. Allt det där verkar helt vettigt när man hör korta bitar av berättelserna från rättegångarna, om häxor och Blåkulla och Fan och hans moster, särskilt som resultatet av häxprocesserna brukar presenteras som att man därefter gav upp vidskepligheten till förmån för Vetenskap. Sedan Urban Hjärne slog hål på häxprocessernas falskspel med Riktig Fakta blev allt bättre.

Men häxprocesserna måste ses som en del av betydligt större transgeografiska rörelser och det vi ser som vidskeplighet i dag såg man som väletablerade sanningar då, och begreppet medeltiden var långt ifrån något som folk i allmänhet kände till. Förklaringsmodellen osar västerländskt utvecklingstänkande där historien hela tiden går mot utveckling och bättre liv, trots att det knappast kan ses som självklart att allt är så mycket bättre nu. Dessutom kan man inte förklara häxprocesserna om man inte tar i beaktande att folk på riktigt trodde på häxor, på Gud, på Djävulen och på magi och det är direkt föraktfullt att antyda att människor sedan på något vis befriades från sådana när Vetenskapen tog över.  För att kunna förstå varför människor agerade som de gjorde måste man våga möta dem i deras egen föreställningsvärld. I dag verkar det nästan finnas en rädsla för att det ska finnas saker i världen som Vetenskapen inte kan förklara, men den rädslan borde inte få färga tolkningarna av det förflutna. Visst är det en svår balansgång, det är det. Hur ska man göra med dem som säger sig ha sett häxor? Eller med dem som rent av säger sig vara häxor (för det fanns folk som erkände)? Ska vi bara helt enkelt konstatera att de sannolikt hörde till gruppen som käkat olämpliga svampar?

Nej, det är här som vikten av att respektera förflutna världar kommer in. Som historiker borde inte fokus ligga på att söka så kallade ”naturliga” eller ”verkliga” förklaringar till fenomen utan att beskriva fenomenen så som de tedde sig för den tidens människor. Självklart kan det vara av intresse med förklaringsmodeller som reflekterar över hur i hela friden det kan komma sig att grannar angav varandra eller att familjemedlemmar skickade varandra i döden. Sådana saker som händer då och då över hela världen; mänskliga tragedier som är svårgreppbara men som vi ändå känner att vi borde kunna förstå och förhindra. Men vi borde inte försöka förklara hur folk kunde tro på häxor, utan hur tron såg ut och vad den innebar. Beskriva inte bara vad vi ser utan hur dåtidens människor såg det, beskriva utan att döma.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Militanta kvinnorörelsen för hundra år sedan

Charlotte5 kommentarer

Den tidiga rörelsen som arbetade för kvinnors rättigheter i Storbritannien, suffragetterna, tränade jiujitsu. Somliga för att kunna försvara sig själva mot våldsamma män, andra för att kunna försvara rörelsens medlemmar och framförallt ledare mot poliserna. Suffragetterna fick nämligen inte hålla möten eller utföra andra aktioner utan blev brutalt slagna tillbaka och titt som tätt tillfångatagna (bara år 1912 blev Emmeline Pankhurst arresterad 12 gånger). År 1913 gick den såkallade Cat and Mouse Act igenom, och myndigheterna fick rätt att tvångsmata hungerstrejkande suffragetter tills de blivit starka nog att släppa ut endast för att strax därefter arrestera dem på nytt.

Edith Garruds man skulle egentligen ha varit den som höll en uppvisning i jiujitsu för några av suffragetterna, men när han var tvungen att lämna återbud steg Edith fram. Det var tidigt 1900-tal och de asiatiska kampsporterna var förvisso på väg att bli mode men var fortfarande i stort okända i väst. Edith blev suffragetternas tränare. Med en suffragett utklädd till polis visade Edith hur man skulle försvara sig och knappa trettiotalet kvinnor utsågs till The Bodyguard, elittränade jiujitsu-suffragetter som skulle försvara kvinnorna som sammanträdde mot poliserna – åtminstone tillräckligt länge för att ledarna skulle kunna hinna iväg. Kvinnorna beväpnade sig med en slags indiska klubbor som de gömde bland sina kjolar, de hade förklädnader, taggtråd dold i blomstergirlanger och body doubles för Emmeline Pankhurst.

Kvinnorörelsen blev bara utbrett militant i Storbritannien eftersom de flesta andra länder införde rättigheter för kvinnor genom politiska diskussioner. Men Edith var också övertygad om att det inte bara var suffragetterna som måste försvara sig mot polisen utan att det var varje kvinnas skyldighet att lära sig att försvara sig själv mot de män som våldförde sig på henne. I en artikel för den första hälsotidningen, Health and Strength, år 1910 skrev Edith en artikel kallad Damsel vs. Desperado i vilken hon menade att kvinnor nuförtiden var utsatta för allsköns faror ”för så många som kallar sig själva ‘män’ är inte värda den upphöjda titeln”. Året efter skrev hon den illustrerade ”Ju-Jutsu as a Husband-Tamer” där hon låter Liz slå tillbaka när Bill ger sig på henne. Bill är en bra make när han är nykter, men det är inte så ofta.

I sina tjusiga hattar, långa klänningar och hårt snörda midjor lärde sig kvinnorna att försvara sig. Det handlade aldrig om att attackera, aldrig om att bli mindre kvinnlig eller att initiera våld. Istället handlade det om rättigheter. Rättigheter att rösta och att få bestämma över sig själv förstås, men också om att kvinnan skulle ha rätten och framförallt kunskapen att försvara sin kropp och sin själ mot vad eller vem helst som försökte ta henne.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Emelyne Godfreys Femininity, Crime and Self-Defense in Victorian Literature and Society: From Dagger-Fans to Suffragettes (2012)

Historikerns historier

Ett inlägg om häxor och kvinnor så här i Blåkulletider

Charlotte4 kommentarer

Jag fick en väldigt intressant fråga från Mia om kvinnans roll i samhället innan häxjakterna och om samhället var mer matriarkaliskt innan. Hur såg det ut när kvinnor ännu fick ha magiska krafter? Blev samhället mer mansdominerat efter inkvisitionen?

År 1486 kom Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som skrevs av dominikanerbröderna och inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Den boken sätts ofta som en startpunkt för häxförföljelserna men den borde istället ses i ett betydligt större sammanhang. Varken häxor, trolldom eller inkvisition var nya företeelser och på många vis handlade det inte om magi utan om avvikelser från den rätta katolska tron. Under senmedeltiden (och särskilt efter den stora pesten i mitten av 1300-talet) uppstod mängder av nya religiösa samfund. John Wycliffe kritiserade öppet kyrkan i mitten av 1300-talet och gav upphov till lollarderna. Lollarderna hade ingen gemensam organisation utan bestod av både vanliga människor och högt uppsatta akademiker som menade att kyrkan var korrupt och i behov av förändring. I vad som nu är Tjeckien uppstod hussiterna, Jan Hus följare, på 1400-talet. De ville i likhet med lollarderna reformera kyrkan. Liknande rörelser hade dock funnits tidigare också. Katarerna (som gav upphov till ordet kättare) var en rörelse som började i Frankrike på 1100-talet. Ytterligare en liknande rörelse var valdenserna, efter Pierre Valdes i slutet av 1100-talet, som rent av bekämpade den katolska kyrkan. I flera av dessa rörelser spelade kvinnorna en stor roll. Beguinerna, en rörelse inriktad mot bön, verkade i Tyskland och Nederländerna från 1200-talet och var till för kvinnor. Gemensamt för alla dessa rörelser var att de kritiserade den katolska kyrkan och att de förföljdes för den kritiken.

Valdenserna är kvastflygande häxor.

Jan Hus bränns på bål för kätteri.

När vi nu går vidare och talar om kvinnornas roll har vi alltså en bakgrund av mängder med rörelser som öppet kritiserar den katolska kyrkan och som kyrkan därför försöker bekämpa, ibland med regelrätta krig så som korstågen mot albigenserna i början av 1200-talet och husitkrigen efter att Jan Hus bränts på bål år 1415. Kyrkan strävade efter att få folket att bekänna sig till den rätta läran och den som inte gjorde det kunde dömas för kätteri till döden. Det är inte alldeles enkelt att beskriva magins inverkan på den medeltida världen. Magi, så som många av oss skulle se den i dagen sekulariserade kontext, fanns överallt. Det kunde dels vara små saker, som vissa böner som hjälpte mot särskilda åkommor, reliker med läkande kraft eller rent av transformationen av vinet och brödet till Jesu blod och kropp (som alltså i den katolska kyrkan inte är en symbolisk utan en faktisk omvandling). Brottet trolldom grundades på att någon använt magi för att skada någon annan i en värld som på många vis var fylld av magi.

Men brottet trolldom var tydligt kopplat till kvinnan. Det var kvinnan som förväntade vara utövaren, trollkonan (av trollkvinna). I den svenska lagen från mitten av 1300-talet, Magnus Erikssons Landslag, står det att

”Forgör maþer manne ællæ kunu, kona kunu ællæ manne, meþ trulldom ællæ andrum forgerningum, sua æt han ællæ hon faar döþ af, miste liif sit for þolika gerninga; man skal stæghla ok kunu stena […].”

”Förgör en man en man eller kvinna, en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgörningar, så att han eller hon dör, ska den mista livet för en sådan gärning: mannen ska steglas och kvinnan stenas.”- Högmålsbalken V

Här verkar det uppenbart att både män och kvinnor kunde anklagas för trolldom, vilket var helt sant, men om man jämför med formuleringen angående om någon begått mord blir skillnaden uppenbar.

”Draper maþer annan[…]”

”Dräper en man en annan […]” – Dräpabalken med vilja II

Trolldomsbrottet kom att utvecklas till en blandning av många olika brott. Dels fanns det ett korn av kätteri. Detta blev betydligt starkare efter reformationen när den lutherska kyrkan skulle etableras och hela folket fostras till den rätta (nya) tron. Dels fanns det ett korn av ren tro på trolldom. Häxor fanns. Djävulen fanns. Trolldom fanns och var farligt. Dels fanns det, och detta blir extra tydligt i Malleus Maleficarum och akademisk litteratur från slutet av 1400 och början av 1500-talet, ett ganska stort korn av kvinnofientlighet. Det rörde främst att kontrollera kvinnliga lustar och den kvinnliga sexualiteten. Det var förstås ingen nyhet, men kontrollen fick ett klart uppsving i början av 1500-talet. I Sverige gick man så långt som att införa Moses lagar (alltså regler ur Gamla Testamentet) som komplement till landets lag på 1600-talet, och de lagarna var extra hårda mot sexualbrott vilka i sin tur främst rörde kvinnor. Däremot är det osäkert hur stort inflytande Moses lagar fick på den verkliga rättsutövningen.

Vad som skapade vågorna av häxförföljelser som svepte över Europa på 1500 och 1600-talen vet man inte med säkerhet. Förmodligen var det en kombination av olika faktorer där den allmänna jakten på kättare spelade en mycket stor roll. Kvinnor var de förväntade utövarna av trolldom redan under medeltiden, men kvinnor var också genom sina lustar, sin sexualitet och sitt känsloliv lätta offer för djävulen. När myterna om Blåkulla, djävulens fester och häxornas illvilja verkligen tog fart var kvinnor utsatta genom att de redan tidigare var svagare för frestelser (ni vet Eva och äpplet och allt det där). I Malleus Maleficarum talades om den särskilda pakt som häxorna slöt med djävulen genom samlag. Kvinnor som omtalades som kloka gummor eller som var läkekunniga var extra utsatta, likaså kvinnor som benämns som barska eller annars bara framträdande – men ingen var egentligen säker. Särskilt i Tyskland och England råkade kvinnor särdeles illa ut när grannar och barn började ange allt och alla. Ibland kunde hela familjer dömas till döden.

Att häxprocesserna skulle ha haft någon större påverkan på kvinnors ställning annat än i givna geografiska kontexter har jag dock svårt att tänka mig, främst för att det var många män som avrättades också. I Finland var det rent av fler män än kvinnor som dömdes för trolldom och i norra Norge var det likadant. Däremot skulle man absolut kunna säga att kvinnors ställning påverkade häxprocesserna, eftersom synen på kvinnor var en del i hur häxförföljelserna tog ordentlig fart.

När man talar om kvinnans ställning på 1500 och 1600-talen var det istället främst två andra faktorer som påverkade. Den första är införandet av primogenitur. Tidigare hade söner och döttrar ärvt (även om söner ärvde dubbelt mot döttrar) och med primogenitur gick allt arv till den förstfödde sonen. Man började också räkna släktskap endast på männens sida (patrilineärt släktskap) istället för som tidigare på både männens och kvinnans sida (bilaterärt släktskap) och kvinnorna förlorade i betydelse. Den andra faktorn är införandet av lutheranismen som hade en väldigt stark syn på hushållets organisation och faderns roll i hushållet. Liknande hade förvisso funnits tidigare, men blev betydligt starkare.

Mansdominansen ökade, men inte på grund av häxprocesserna utan på grund av samhällets omvandling mot ökad urbanisering, en tjänstemannaelit och byråkratisering. Magin i samhället levde kvar i olika former, men starkare kopplade till kyrkan och till det rätt sättet och ingen fick ha magiska krafter.

Av rent praktisk betydelse för häxprocesserna var tryckkonsten. Genom pamfletter som den här spreds ryktena om häxornas ondska.

Kuriosa: I Sverige halshögg man häxorna innan man brände dem på bål. Man känner endast till en person, Malin Matsdotter i slutet av 1600-talet, som brändes levande på bål.

Historikerns historier

Genushistoria och historieskrivning

Charlotte10 kommentarer

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

Historikerns historier · Kulturkrockar

Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland

Charlotte8 kommentarer

För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vart tog Finland vägen?

Charlotte6 kommentarer

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.