Etikett: Genus

Nyhetsplock

Livets början, abort, och kvinnors rättigheter

Charlotte3 kommentarer

Inne på bloggens FB-sida blev det diskussion om huruvida abort är mord fullt jämförbart med nazisternas gaskammare. Även om jag inte tänker befatta mig med just den analogin finns det ett par saker angående vetenskap och kvinnors rättigheter som jag skulle vilja ta upp.

Det är ett populärt argument mot abort att liv börjar vid befruktningen och att det är fullt möjligt att vetenskapligt bevisa det. Grejen är bara att det här är en fråga som forskare inte är överens om eftersom det handlar om hur man definierar a) liv och b) mänskligt liv och det inte är många biologer som skulle vilja ge sig på att göra tvärsäkra uttalanden beträffande de definitionerna. Faktum är att de enda som jag hittar som säger att det skulle finnas en tvärsäker definition är kristna pro-lifeare som menar att det inte kan finnas någon som helst tvekan kring att liv uppstår med befruktningen. Men bara för att det finns en del forskare som är tvärsäkra på sin sak betyder det inte att det finns konsensus kring frågan.

Frågan om när mänskligt liv blir till är beroende av socialmoraliska aspekter som i sin tur är beroende av tid och rum. Till exempel slutar 1/3 av alla graviditeter i tidigt missfall, innan vecka 12. Jag har själv haft ett sådan tidigt missfall och jag var förstås oerhört ledsen då, men jag tänker aldrig att jag egentligen har tre barn, eller att det saknas ett barn i vår familj. Jag ser det helt enkelt inte som att det var ett barn och jag skulle verkligen inte uppskatta om någon annan kom och hävdade att det var det – dels för att det inkräktar på min upplevelse men också för att det (för mig) känns sjukt oförskämt mot alla dem som förlorat ett barn sent i graviditeten eller rent av efter födseln. Jag skulle inte kunna klappa den som just begravt sin ettåring på axeln och bah ”jag förstår precis, för jag hade ett missfall i vecka 9”. Det går liksom inte jämföra.

När man säger att frågan om mänskligt liv är enkel eftersom det blir till vid befruktningen punkt och slut så skapar man en diskurs inom vilken en zygote är lika mycket barn som en treåring. Trots att en zygote inte har något medvetande, inte kan känna, inte liknar en människa eller i övrigt uppvisar någon av de egenskaper vi betraktar som mänskliga. Dessutom är befruktningen en process, inte en enskild händelse, och det är heller inte säkert att den leder till en ny unik, individ. Dagar efter att befruktningen har skett kan nämligen zygoten fortfarande dela sig i en eller flera, genetiskt identiska cellklumpar som utvecklas till flerlingar (t.ex. tvillingar). Det kan alltså inte betraktas som en vetenskaplig slutsats att en människa blir till vid befruktningen, utan det är beroende av definitioner som vetenskapen inte är överens om.

Och det är det svåra med vetenskap. Att ibland finns det frågor som det helt enkelt inte finns något riktigt bra och enkelt svar på.

Därifrån till kvinnors rättigheter. Eftersom det inte finns vetenskaplig konsensus kring när en människa blir till kan man inte använda ”en människa blir till vid befruktningen så det så” som argument. Däremot är det tveklöst sant att det förekommer aborter av foster som skulle ha haft mycket stor potential att bli människor om de inte aborterats. Jag skulle också sälla mig till dem som hävdar att det vid vissa sena aborter möjligen skulle vara fråga om att man avslutar ett barnaliv.

Men samtidigt kan det inte finnas något annat alternativ än att tillåta kvinnor abort. Om vi accepterar tanken att liv blir till vid befruktningen skulle ju inga aborter vara tillåtna någonsin. Inte efter våldtäkt. Inte för den kvinna som saknar ekonomiska möjligheter att ta hand om barnet. Inte för den kvinna som inte klarar av att ens sköta sig själv. Och det finns väldigt mycket vetenskap kring vad som händer då, eftersom det är ett faktum att antalet aborter inte sjunker för att det blir olagligt. Så mycket verklig ångest finns det i barnafödande. Så mycket verkligt lidande för den kvinna som inte klarar av att bli mamma. Vi har medicinskt säkra metoder att minska det lidandet, minska mödradödligheten. Jag kan ärligt inte se att det skulle finnas något annat sätt än att ge så många kvinnor som möjligt tillgång till detta.

För det här handlar i grund och botten om kvinnors rättigheter att bestämma över sina egna kroppar och vad som händer med dem. De betydande effekterna av fri abort på kvinnors rättigheter och kvinnors reproduktiva hälsa är, till skillnad från frågan om när mänskligt liv uppstår, inte alls svåra att vetenskapligt klargöra utan har dokumenterats i över 40 år redan. Det minskar antalet döda kvinnor, antalet döda för-tidigt-födda och antalet barn födda utanför äktenskap (om nu det sistnämnda är något att hurra för, vad vet jag) till exempel.

För den som vill läsa mer om olika sätt att tolka livets början finns det här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Där kvinnans euro är 43 cent

Charlotte8 kommentarer

För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.

Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.

Alltså:

1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.

2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.

3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.

Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.

Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.

EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.

Vardagslivet

Ofarligt gränsöverskridande my ass

Charlotte1 kommentar

Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):

”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”

Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.

Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.

Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.

Så skriver Svensson så här:

”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”

(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)

För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Charlotte8 kommentarer

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den här dagen firar jag Fredrika Runeberg

Charlotte3 kommentarer

Vi har ju talat en hel del om hur kvinnor har funnits med genom hela historien men hur de inte liksom syns. I dag, när Finland firar sin nationalskald J.L. Runeberg, blir den här snedfördelningen kristallklar. Runeberg var nämligen gift med Fredrika, som ingen nuförtiden känner till.

Fredrika var dock kvinnan som gjorde allt möjligt, som skötte det stora hushållet, som födde åtta barn långt innan epidural och föräldraledighet. Men hon var inte bara husmor extraordinäre. Hon var också med och grundade en skola för medellösa (alltså fattiga) flickor i Borgå, hon var tidningsredaktör och argumenterade för att ogifta kvinnor skulle få bli myndiga (hon själv var alltså, såsom gift, inte myndig). Dessutom fann hon på något vis tid för sitt eget författarskap.

Vad hade det blivit av denna kvinna om samhället inte hade dömt henne att stå i sin makes skugga? Som min fina vän, den begåvade historikern, Eva Ahl-Waris skriver:

”Jag har litet svårt för Runeberg av många orsaker, men främst för att hans fru var så begåvad och inte alls hypas som maken. Inte i denna dag. Fastän hon är alla dubbelarbetande (särskilt humanist-) kvinnors skyddshelgon! Och det var minsann även hon som skapade bakelsen! Alla vi, som är fångar mellan bykkorgen, städskrubben, alla barnens ‘måsten’ och datorn/arbetet borde hedra Fredrika idag! Lyft bakelsen till munnen och njut! Imorgon blir det barkbröd igen…”

Passar i den andan på att tipsa om att Eva driver ett företag. Mer om det här!

Man kan läsa mer om Fredrika, och också se exempel på hennes författarskap, här!

Nyhetsplock

Barnmisshandel och kön

CharlotteLämna en kommentar

En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:

”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”

Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.

Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver

”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”

Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det

”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”

I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.

Det om det.

Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.

 

Historikerns historier

Kursstart i Åbo

Charlotte3 kommentarer

Idag var introduktionsföreläsningen till Åbo-versionen av vår kurs i genushistoria. Vi talade bland annat om att genushistoria både kan vara att köna det traditionella narrativet – att ställa de gamla frågorna på ett nytt sätt – och att undersöka genus i historien genom till exempel familjen.

Tänkte vara effektiv och jobba på tåget hem men somnade och fulsov (snarkande, dreglande, vakna med ett nöff) halvvägs in i boken. Köpte kaffe i tågbytet.

20150115-183451.jpg

20150115-185418.jpg

Nyhetsplock

Mr. Man talar till sina bröder

Charlotte2 kommentarer

Helsingin Sanomat har, av någon outgrundlig anledning, publicerat en kolumn av Petteri Järvinen. Järvinen menar att han har dåliga nyheter till sina bröder: männens herravälde håller på att upphöra. I den nya informationsåldern finns det nämligen inget behov av manliga superkrafter, utan av kvinnlig noggrannhet och kommunikationsförmåga. ”En man och en paketbil” ersätts av ”en kvinna och en laptop”. Järvinen menar också att även de nya yrken som skapas kommer att fyllas av kvinnor för att de har bättre utbildning. Den ”förkvinnligade lärarkåren favoriserar utan att märka det snälla flickor”.

Järvinen fortsätter (min översättning):

”Som om förändringar inom arbetslivet inte vore nog, verkar resten av utvecklingen också favorisera kvinnor. Varannan flicka som nu föds lever till att bli hundra år, på grund av hälsosammare vanor och medicinsk utveckling. […] Det senaste som kommit med är kemi: enligt färska nyheter gör de ftalater som finns i mjukplast att testosteronhalterna minskar, vilket feminiserar de pojkar som föds.”

Järvinen varnar för att om ”informationssamhället vill rätta till århundraden av fel, kommer båda könen få lida”. Nä, Järvinen vill ha äkta jämställdhet. Han vill inte ha sån här orättvis utveckling. ”För säkerhets skull” borde han och hans bröder ändå lära sig ”förstå kvinnor” eftersom kvinnor ärver jorden och de här orättvisorna får fortsätta.

Ett ögonblick. Jag ska bara dunka huvudet i väggen en stund först.

Så.

Ni vet ju att jag inte gillar uttrycket ”vit, kränkt man” men så kommer det emellanåt typer som visar sig vara riktiga poster boys för det. Petter Järvinen ägnar sitt, icke obetydliga, mediala utrymme i Finlands största dagstidning till att beklaga sig över en utveckling endast män som han ser. Män som ser sitt eget utrymme krympa, män som ser sin makt hotad. Män som tror att jämställdheten går för långt varje gång de ser sina prydliga patriarkala cirklar rubbade.

Och jag säger inte att han inte har flera viktiga poänger. Till exempel är det värt att närmare undersöka vad skillnaderna i livslängd beror på och det är synnerligen problematiskt att flickor drar ifrån så mycket i skolan som de gör. Men många av de saker han tar upp beror de facto på den dikotomi han bygger hela sitt resonemang på. Att det skulle finnas ett brödraskap som behöver lära sig förstå kvinnor för kvinnor håller på att genom orättvisa fördelar ta över världen och straffa männen för århundraden av underordning. Hallå, ja, verkligheten ringde!

Av allt bullshit, pardon my French, som han skriver stör jag mig allra mest på biten när han diskuterar ftalater i mjukplast. Som att det som gör en man är höga testosteronnivåer och att en ”feminisering” av män är ett hot. Forskarna som utfört studierna är mer bekymrade över kemikaliernas inverkan på reproduktionsförmågan och det ska tilläggas att de minskade testosteronhalterna finns även hos kvinnor – dessutom i större utsträckning än hos vuxna män.

”It was surprising that we did not observe significant associations among men ages 20 to 40, which is an age group for which previous research has reported a relationship,” Dr. Meeker said. ”We were also surprised that associations among women ages 40 to 60 were among the strongest for most types of phthalates studied.”

Den verkliga effekten av ftalaterna är fortfarande okänd, liksom utsträckning och påverkan på individen. Att det skulle leda till ”feminisering” är därmed en slutsats kommen av Järvinens egen paranoia. Dessutom, att använda ”feminisering” för att beskriva en hotbild mot mannen är sexistiskt och nedvärderande mot kvinnor.

Vad gäller flickors skolresultat har forskning visat att det ingalunda är relaterat till att en övervägande kvinnlig lärarkår i smyg premierar snälla flickor, utan på att flickor generellt lägger ner betydligt mer tid och kraft på skolarbete. Forskning visar också att det framförallt är pojkar som förlorar på nedskärningen av alla praktiska och fysiska ämnen samt det tidiga fokuserandet på självständig inlärning, men det är inte på något vis den kvinnliga lärarkårens fel. Tvärtom har lärarna beklagansvärt lite att säga till om angående läsordningen.

Jag håller med Järvinen om att vi behöver äkta jämställdhet, men den kommer vi aldrig att nå om typer som Järvinen ska få sätta reglerna för manligt och kvinnligt och upprätthålla tanken om att män och kvinnor är väsensskilda – om man ser ”feminisering” som ett hot. Så länge vi ser personer som först och främst definierade av och representanter för sitt kön kommer vi ingen vart alls. Ja, och det känns ju rätt tröttsamt att behöva påpeka det igen men det nya informationssamhället – som förvisso gynnar kvinnor på ett sätt som äldre patriarkala strukturer verkligen inte gjort – behöver förstås män. Vad som inte behövs är sexistiska grottmän.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sexiga rubriker och cybertrakasserier

Charlotte2 kommentarer

Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.

”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”

Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.

”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”

Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.

The Daily Beasts artikel är baserad på en studie gjord av Demos. Följer man länken bakom ordet ”report” i the Daily Beasts artikel hamnar man emellertid på ytterligare en tidningsartikel med rubriken ”Sexism in Cyberspace: Men Receive More Twitter Abuse than Women” från Yahoo!. Därifrån, samt via en länk längre ner i artikeln på the Daily Beast, kommer man till tankesmedjan Demos studie. Den har i sin tur rubriken ”Male celebreties receive more abuse on Twitter than women”.

Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.

”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”

Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.

Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:

1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.

2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.

3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.

Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snippbarn, snoppbarn och henar

Charlotte10 kommentarer

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.