Etikett: Genus

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu ska vi uppfostra våra pojkar till vrålande hustrumisshandlare

Charlotte6 kommentarer

Jag förstår vad hon menar, Lady Dahmer, när hon skriver att vi ska uppfostra flickor till att våga ta för sig, våga vara och våga göra. Och jag håller med henne i att det är ett jätteproblem att flickor fortfarande ofta fostras till att anpassa sig, kompromissa sönder sig själva och tro att de inte är värdiga.

Men att säga att vi ska ”uppfostra våra döttrar till vrålande pungsparkare” är så in i helvete kontraproduktivt. Visst ska flickor ”våga hävda sin rätt”, men flickor har lika lite rätt att sparka män på pungen som män har att misshandla sina hustrur. Om man tror på ordens makt och kvinnors lika värde bör man inte skriva att pungsparkande skulle vara något eftertraktansvärt, som om det vore en kamp mot män där kvinnor är så svaga att våldsbruk är berättigat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Girlfriend mode på universitetet

Charlotte2 kommentarer

Igår talade vi så där i förbigående om huruvida att spela straight, vit man i The Real World kan jämställas med ett girlfriend mode. För er som mot all förmodan inte är supernördar är girlfriend mode en term som myntades (rätt ofrivilligt) när ett dataspel släpptes med en co-op (där två spelare samarbetar) och den ena spelaren är klart sämre men inställningarna i spelet kompenserar för detta. Som exempelvis när herr Nörd vill introducera fröken Flickvän till dataspelandets fantastiska värld utan att hon, som inte spenderat de senaste tre åren på en soffa drickandes Red Bull, blir slaktat vid den första encountern. Vi ska inte gå in på det möjligen en smula sexistiska i detta, utan raskt gå vidare med att konstatera att girlfriend mode tycks förekomma även inom universitetsvärlden.

I USA växer trenden med att anställa par (dual hiring) som båda är akademiker, vid universiteten. Den största orsaken till det är att man genom att erbjuda även partnern anställning kan garantera att få just de akademiker man söker – personer är förstås mera villiga att flytta till ett visst universitet om även partnern kan få anställning. Det som skulle kunna vara en riktigt bra idé för att hålla ihop familjer och ge två akademiker karriärmöjligheter blir dock ett system som gynnar män. En rapport från 2008 angående universitet som anställer par visar nämligen att männen värderar sin egen karriär högre än kvinnans i 59 % av fallen. Det kanske inte är så konstigt om man samtidigt betänker att män i 58 % av fallen är den som varit det huvudsakliga målet för anställningen och att män inom akademien tjänar mer. Men 54 % av kvinnorna var ovilliga att ta en anställning där deras partner inte kunde få en tillräckligt bra position, den tveklöst största anledningen till varför kvinnor tackade nej till erbjudanden. Kvinnorna är alltså inte beredda att bygga sin karriär på bekostnad av sitt förhållande. Männen ser sin egen karriär som det viktigaste.

Att erbjuda akademiker som lever i parförhållanden anställning vid samma universitet är en lysande idé! Man bidrar till mångfalden och ger människor möjligheter att bidra till forskningen där de behövs som bäst. Använt på rätt sätt kan dual hiring också minska genusskillnaderna inom akademien.

Men som det ser ut nu (åtminstone i USA) är dual hiring närmast en form av girlfriend mode. Kvinnornas karriär värderas lägre av männen (oavsett vem av dem som tjänar mest) och om 53 % av de kvinnliga professorerna tar med sig manliga professorer är motsvarande siffra för manliga professorer endast 19 %. Visst skulle man kunna argumentera att männen därför har helt rätt i att deras karriär är viktigare, men med tanke på hur många av de högt utbildade kvinnor som tackar nej till en anställning för att mannen inte kan erbjudas jobb är det snarare något som ligger i kulturen – inte i ekonomiska realiteter. Mannen värderar sin karriär högre, prioriterar den oftare och kvinnan som åsidosatt sin karriär för hans skull fortsätter att spela i girlfriend mode. Jag vet att det finns många där ute som tycker att kvinnor helt och hållet får skylla sig själv. Det är väl bara att ta det där jobbet och bygga sin karriär. Med tanke på hur få av de högt uppsatta kvinnorna som har en partner kan dessa kvinnor då också förbereda sig på ett liv i ensamhet. Mannen som lämnar kvinnan för sin karriär kommer däremot, statistiskt sett, att gifta sig. Kanske rent av flera gånger.

Visst är det till viss del upp till kvinnorna att säga nej till girlfriend mode och se till att spela fullt ut. Men då måste också männen börja värdera kvinnors karriärer om inte högre så åtminstone likvärdigt med sina egna.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manliga privilegier i rollspelstermer

Charlotte4 kommentarer

En av den senaste tidens allra mest läsvärda inlägg är John Scalzis beskrivning av hur straighta, vita män har fördelar. För att undkomma att använda ordet ”privilegier”, ett ord dessa män inte verkar tycka om, talar han om världen som ett rollspel med det tämligen passande namnet ”The Real World”. Resultatet är fullkomligt genialt. Läs det.

Jag vet inte hur bekanta ni är med förutsättningarna i ett rollspel. Det finns förvisso en uppsjö varianter, men grundtemat är detsamma. Man har en character som tilldelas character points fördelade på olika egenskaper; ofta i stil med intelligens, karisma, styrka och smidighet. Beroende på vilken ras ens character har (och med ras menar jag nu typ alv) har den olika förutsättningar att få olika character points, och därmed utvecklas åt ett visst håll. En alv, exempelvis, kommer förmodligen ha lättare att få och att utnyttja points i smidighet eller intelligens. Det betyder inte att alven inte får poäng i styrka, eller att man inte skulle kunna välja att skapa en body builder alv. Det kommer bara att bli väldigt trögt.

I The Real World får man inte välja sin character; man föds med en. Till de egenskaperna traditionella spel tillåter skulle man kunna lägga exempelvis förmögenhet, utbildning, arbete och socialt kapital. Till buds får man ett slumpartat antal character points beroende på spelets svårighetsgrad. Att spela som straight, vit man är den lägsta svårighetsgraden, ungefär som att bowla med de där kanterna uppfällda; det kan vara svårt ändå och har man otur hamnar man utanför likförbannat, men sannolikheten är inte lika stor. En character med högre svårighetsgrad ger färre poäng. Charactern lesbisk, svart kvinna startar med 15 points. Charactern straight, svart kvinna startar med 20 points, om inte hennes förvalda starting place är Afghanistan vilket medför ett omedelbart avdrag på 10 points. Charactern straight, vit man startar med 100 points. Dessutom kommer straight, vit man på grund av spelets grundinställningar att snabbare levla upp och därmed få fler character points. Han har per default tillgång till artefakter som normalt bara höglevlade characters kan nå och i problematiska situationer ger grundinställningarna honom fler utvägar och färre hostile encounters. The Real World, som går ut på att samla och på ett smart sätt använda sina points, kan spelas på olika svårighetsnivå. Straight, vit man är den lättaste.

Därmed inte sagt att det garanterar utgången.

Straight, svart kvinna har tur och har sina points fördelade på huvudsakligen intelligens och karisma. Sedan hon levlat upp och fått 20 bonuspoints efter att ha lämnat starting place Afghanistan för settlement i Sverige samlar hon poäng i utbildning och tjänar ihop till +5 i socialt kapital. Därefter hittar hon artefakten ”Gyllene tillfälle” vilken är kompatibel med uppdraget ”Fast anställning” och får på så vis årligen en bonus på +5 arbete och +3 förmögenhet.

Straight, vit man har inte lika mycket tur trots den betydligt lättare inställningen. Hans points hamnar i styrka, smidighet och förmögenhet. Poinsten i förmögenhet låstes upp med eventet ”Magical sextonårsdag” men visade sig vara inkompatibla med tillvalet ”Vilt festande” och dessutom synnerligen sårbara för avdrag om man utsattes för spellen ”Alkoholism”. ”Alkoholism” ger så ett månatligt avdrag på -3 socialt kapital, och om den inte upphävs av den svåranvända artefakten ”Rehabilitering” likviderar den alla poäng i arbete.

I The Real World kan även den med väldigt få starting points lyckas – även en alv kan bli body builder – och den som startar med många points kan genom dåliga val schabbla bort dem. Men den som spelar som straight, vit man kommer genom defaultinställningarna att spela på den lägsta svårighetsnivån.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Charlotte17 kommentarer

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Var finns de snygga männen?

Charlotte8 kommentarer

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.

Kulturkrockar

Han bryr sig inte om några små smulor

Charlotte15 kommentarer

På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.

För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.

Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.

Och kvinnan städar.

De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.

Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?

Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nöjda kvinnor

Charlotte10 kommentarer

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.

Historikerns historier

Mäns tid, kvinnors tid och egentid

Charlotte28 kommentarer

I kommentarerna till inlägget om de lyckliga diskande männen dök en väldigt vanlig fördom upp. Den där om hur män och kvinnor fördelar sin arbetstid ojämnt, att fast att en man och kvinna arbetar heltid så arbetar mannen lite mer. Därför kan män och kvinnor inte fördela hushållssysslorna jämt utan att det blir orättvist – mannen jobbar ju liksom lite mer heltid än vad kvinnan gör.

Jo, män jobbar oftare övertid än vad kvinnor gör. Jo, kvinnor tar oftare ut VAB än vad män gör. Men jag får fullkomligt spel när folk använder denna dystra statistik för att berättiga att många män inte tar sitt ansvar med hushållssysslorna. Jag tycker inte att man behöver dela 50-50, det finns inget självändamål i att båda parter ska lägga ner exakt lika mycket tid på hushållssysslor, men när dagen är slut ska både mannen och kvinnan kunna känna att de har haft en likvärdig fördelning av sin tid och en rättvis tillgång till egentid. Fortfarande är det alltför många kvinnor som ser sin egentid förvandlas till kvalitetstid med barnen och alltför många män som inte förstår vad som krävs för att sköta ett hushåll.

När jag tar upp sånna här saker får jag ofta frågan när jag vaxade bilen senast. Förutom att jag tycker att frågan är ett ganska oförskämt sätt att ifrågasätta inte bara min utan i största allmänhet kvinnors rätt att hävda betydelsen av traditionellt kvinnliga sysslor visar det på ett stort problem angående tidsfördelning. Jag säger inte att det inte är viktigt att vaxa bilen. Jag säger inte heller att jag vaxat bilen särdeles många gånger. Däremot har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att tidsåtgången inte ens är i närheten av densamma som till exempel att sköta tvätten. Eller diska. Eller laga mat. För att få ett normalstort hushåll att rulla går det ett par timmar varje dag till matlagning, diskning, tvättning, lättare städning, handling och ännu längre tid om man städar noggrannare, stryker tvätten, har djur, har barn, ett större hus, en trädgård. Vi pratar timmar. Varje dag. Bara för att få det att rulla på. Det blir jävligt många vaxade bilar.

En del tror att kvinnor har någon sorts biologisk fallenhet att sköta hushåll. Att det ligger i kvinnors gener att förstå skillnaden på 40 graders tvätt och 60 graders tvätt. Följden av ett sådant synsätt är ofta att det ses som att mannen har en biologisk fallenhet för att sköta arbeten med pensionsgrundande inkomst. Att det ligger i mäns gener att ta en kall öl på soffan efter en tung arbetsdag. Många invaggar således sig själva i tron på att mannens arbete är viktigare eftersom det är han som tjänar mer pengar, vilket de gör inte bara för att män tjänar mer än kvinnor utan för att män också jobbar mer än kvinnor, utan att se att själva förutsättning för att han ska kunna gå till jobbet är att hon bistår med allt annat. Hon ger honom möjligheten att tjäna pengar. Hennes del i vardagspusslet är lika viktig som hans.

Och alltför många söker stöd för den här fördelning i att det är så det har varit genom historien och att det är så det är bäst att det förblir. Men faktum är att den här fördelningen rent historiskt sett är ett relativt nytt påfund. Det är först på 1700-talets andra hälft som man börjar få en större grupp befolkning i arbete utanför hemmet och inte förrän under 1800-talets industrialisering som så många män arbetar utanför hemmet att man kan börja tala om mäns tid, kvinnors tid och egen tid. Det är först då som kvinnor, vilka inte tillåts arbeta utanför hemmet, förväntas sköta ett obetalt hushållsarbete utan semester eller sjukledigt medan männen får en någorlunda reglerad arbetstid och voilà: egentid. Tid att förkovra sig. Tid att gå på puben med polarna. Tid att komma hem med känslan av att dagens arbete är gjort.

Under de hundratals föregående åren har kvinnorna förvisso drivit hushåll, men det var allmänt accepterat att ett hushåll utan en kvinna och en man var ett dödsdömt hushåll. Till och med präster som skulle leva i celibat tilläts ha kvinnliga hushållerskor. Ingen förväntades sköta ett hushåll själv. Ingen förväntades komma hem till en kall öl och få vila sig med motiveringen att hans dagliga arbete var slut. Tänk om Per hade satt högaffeln i marken mitt i skörden, spänt tummarna i hängslena och konstaterat att nämen nu har ju han gjort sina åtta timmar. Då hade förmodligen Per fått uppleva andra ställen att sätta en högaffel på. Man hjälptes åt tills det som måste bli gjort var gjort. En man som inte drog sitt strå till stacken kunde till och med innebära grund för skilsmässa.

Att män i dag jobbar mer övertid än kvinnor, att kvinnor tar ut mer VAB och mer föräldraledighet och att kvinnor i genomsnitt lägger nästan 50 % mer tid på hushållsarbete per vecka är inte en gudagiven ordning utan en effekt av en oerhört trög struktur där kvinnors möjlighet till arbete fortfarande hämmas. En struktur som en gång i tiden innebar att både mäns och kvinnors arbetsinsats betraktades som oumbärlig men som förvandlades till att mäns arbete var det enda som var betydelsefullt nog att berättiga egentid. Så måste det inte vara. Så borde det inte få vara. Finns det tid att vila ska den fördelas rättvist. Finns det arbete att göra ska allas insats värderas lika.

Nyhetsplock

Men kvinnor blir aldrig nöjda

Charlotte27 kommentarer

DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.

Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.

Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.

Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.

Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Så här kommer du i form inför badsäsongen!

Charlotte4 kommentarer

Trodde ni att vi nu lever i någon sorts extraordinär utseendehets? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: inget nytt under solen. Redan på 30-talet uppmuntrande man kvinnor att ta tabletter för att vara mer attraktiva inför män.

Men då var det för att man tyckte att smala kvinnor saknade sex appeal. I snart ett sekel har kvinnor våndats över att inte ha rätt strandkropp. Vi kan bestämma att det slutar här. Att vi vägrar konsumera stiliserade ideal. Att vi skiter högaktningsfullt i vad någon annan tycker. Det finns ingen bättre tid att börja.

(Särskilt inte eftersom badsäsongen i år är inställd på grund av skitväder)