På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.
För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.
Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.
Och kvinnan städar.
De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.
Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?
Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.
Hit och dit och tillbaka igen 
I vårt hem är det jag som inte bryr mig om småsmulorna och min män som gör nästan all städning. Så har det varit under snart 40 års tid. Allt sedan vi flyttade ihop. Som tur är så har även han lugnat ner sig med åren. Lite skit i hörnen är bättre än ett rent helvete. 😀
Jo, det handlar ju om att jämka och hitta en nivå som passar alla dem som bor i hushållet, både vad gäller arbetsinsats och smutstolerans. 🙂
När jag och min älskade make flyttade ihop ville jag gärna undvika det här och vi gjorde gemensamt ett städschema (varje vecka ska det här och det här göras, varje jämn vecka… varje udda vecka… varje månad… ) samt bestämde en städdag. Vi gjorde det tillsammans och efter tre månader är det utvärdering. Vad är för ofta? Vad är för sällan? Vad har vi glömt? Det fungerar för oss. Skönt att slippa gnata.
Det låter väldigt smart! Varken jag eller maken är några städgalningar, men i början låg vi ändå så långt ifrån varandra vad gällde en sorts lägsta acceptabla nivå att det blev en hel del bråk. Städschema kanske kunde ha varit något?
Ja, alltså fördelen är att man är överens om vad som är nivån man vill ha i sitt hushåll. Man kan dessutom tänka ”idag behöver jag inte städa” fem av sex dagar i veckan. Jag rekommenderar det!
Eller sex av sju dagar i normala människors veckor. Jag skyller på att jag precis kommit hem från ett långt pass på jobbet.
Ylva! Städningen i sig själv är väl för de flesta inte en plåga. Plågsamt är den dova stämning som kan ligga som ett dystermoln över oss – om vi inte är överens om vad som skall göras. – Jo om den lilla städningen plötsligt glider över till en enorm jättestorstädning utan början och utan slut……….
Du har så rätt beträffande ”smulanalysen”. Känner igen mig och har undfått en myckenhet av bannor. Har funderat över detta i många år. För min egen del handlar det om från ungdomen ingrodda scheman, som sjöman i sju år -lördag städdag -skansrent, i mitt tidigare familjeliv också städning lördag förmiddag då jag vände upp och ned på sovande tonårinar etc, samma schema i lumpen. Städdagar tillät jag inte den minsta smula eller damkorn – allt var skinande. Belöningen kom i form av ”nu är det helg”, permis eller som i familjen en smaskig gemensam lördagsfrukost. Viktig var att eländet började på en bestämd tid och slutade på en bestämd tid. Dagarna emellan gjorde jag dessvärre bara det nödvändigaste.
Naturligtvis handlar det om att finna jämnvikt mellan två personer ambitionsnivåer- och ambitionsnivån är inte alltid genusbunden – men prestigebunden.
Individuella städscheman i rättvisans namn fungerar aldrig i längden – alla i familjen städar och gör det som de är bäst på – och med lite inledande planering och ”ordergivning”
Lasse 77 år.
Vi har också en städdag (lördag förmiddag faktiskt…) och det är vad som funkar bäst för oss. Och visst är det skönt att kunna ta helg efter…
Vågar inte uttala mig om vad det beror på, uppfostran, hormoner, gener, normer eller miljögifter.
Min egen erfarenhet är dock att kvinnor har en mycket lägre smärtgräns för smuts än vad män har generellt. Det räcker med att göra ett par hembesök hos singelmän respektive singelkvinnor för att märka skillnaden. Säkert bidrar det till att kvinnor städar mer i hemmen.
Det tror jag att du har alldeles rätt i!
Min sambo påstår att han ”inte ser råddet/smutset/dammet”, vilket iofs säkert stämmer, men jag har försökt övertyga honom med någorlunda framgång att man kan lära sig att se nya saker. Jag tror det har en del med inlärning och uppfostran (hans mamma är en sån som fixar allt) och en del med personlighet att göra. Det bästa är ju ändå att man faktiskt inte behöver ge upp och bara fortsätta i samma spår ”för jag är nu bara sånhär”, utan att man kan ändra på sina vanor. Även jag. Men nog gnabbas vi om hushållssysslor för det… 😛
Jag har också en sån där som inte ser smuts. Men så finns det förstås också det där gamla talesättet om att man ser bara det man vill se…
Det värsta jag vet är pyntade och välstädade hem. Det visar att ägaren är neurotisk och har ett maniskt kontrollbehov. Den typen av människor har jag lärt mig att det är bäst att undvika. De gör ingen glad i längden. Tacka vet jag alla som inte har något enot lite skit i hörnen och lite smulor på bordet. De brukar vara människor med lite självdistans och som tar livet med glädje.
Håller med. Om jag kommer hem till någon som har så där extremt rent och välstädat tänker jag mig att vi säkert inte har någonting gemensamt.