Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. […] The authors […] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. […] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.