Historikerns historier · Kulturkrockar

En medeltidshistorikers syn på det naturliga i våldtäkt

Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. […] The authors […] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. […] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.

Historikerns historier

Den tunga självkritiken

I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Straffa tjuvar – en titt på medeltida rätt

Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.

Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.

Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.

Historikerns historier · Vardagslivet

Min tunga arbetsdag i bilder

Just nu håller jag på och läser en antologi som heter Law and Marriage in Medieval and Early Modern Times och som jag fick i uppdrag att skriva en recension av. Så mitt jobb i dag har bestått av att läsa en synnerligen välskriven och därtill rasande intressant bok.

Först låg jag på soffan framför en sprakande brasa och drack te (Rabarber och grädde) som jag köpt i Sverige.

Ibland kliade jag katten på magen med den handen som inte höll i boken.

Sedan lade jag mig i ett varmt bad och plaskade runt i bubblor som doftar precis så man tänker sig att en bubbelprodukt som heter I love strawberries & milkshake borde dofta.

Där låg jag i ett kapitel, varefter jag duschade slut på allt varmvatten.

 Nu är jag rätt trött faktiskt. Det intellektuella livet sure is jättetungt.

Historikerns historier

Ett kungasigill

De flesta sigill i Linköpings arkiv är rätt anspråkslösa (missuppfatta mig inte – jag älskar dem allihop ändå). Anspråkslöshet kan man dock inte anklaga Karl Knutsson Bonde för, när han i egenskap av kung (en position han innehade vid upprepade tillfällen under andra hälften av 1400-talet) satte sitt sigill på ett brev. Sigillet är uppskattningsvis 7 centimeter i diameter och säkert 2 centimeter tjockt. Det är lysande rött och i så underbart skick att det skulle kunna ha tryckts dit förra veckan snarare än för 600 år sedan. Även om det finns goda skäl att ifrågasätta Karl Knutssons makt i egenskap av kung kan det knappast råda tvivel om att han satsade stort (pun intended) på att manifestera den. Och jag undrar i hemlighet om folk lite fnissade när han ba’ ”jag är er kung, Karl Knutsson… ehrm… Bonde”.

Om du vill använda den här bilden får du gärna göra det, men glöm inte hänvisa hit!

Historikerns historier

Kroppshår har aldrig varit så spännande

År 1461 utfärdade Tyrgils Sonasson, boende i Skänninge, ett donationsbrev där han med sin hustru Cecilias goda vilja ger Vistenagärde och något som kallas för ”Fasta lykkian” till brödraklostret, och sina ägor i Biskopsberga till systraklostret. Han har själv inget sigill att fästa som bevis på donationen utan ber två trovärdiga män sätta sina sigill bredvid stadens (Skänninges).

Ett sigill är förlorat och stadens sigill är i hyggligt skick. Det tredje sigillet (vars ägare jag hittills inte har hunnit identifiera) är trasigt, men flera stora bitar är i behåll. Och så, i en av dessa stora bitar: ett hårstrå. Ett litet, rödlätt hårstrå som fastnat i sigillet innan det stelnade. Ett litet hårstrå, fullt med DNA och därmed information om en av dessa personer som var med då i Skänninge för snart 600 år sedan.

OMG.

Kuriosa: Och i Skänninge stads sigill sitter ett präktigt tagelstrå. Om någon gillar hästar.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om termen ”consortis”; spänningen stiger!

Så jag har legat sömnlös och funderat över det där med varför Sigge Magnusson då för snart sju hundra år sedan valde att skriva dilecte consortis (älskade partner) istället för uxor (hustru) om Ramborg Karlsdotter när hon tryckte sitt sigill på hans skuldförbindelse. Precis som Juha i en av kommentarerna funderade jag också på om det möjligen kunde vara så att de bara var trolovade och han därför inte skrev uxor. Men varför skulle hon då, som ännu omyndig, ha satt sitt sigill på hans angelägenheter? Eller är det här ett bevis för att att kvinnors giftermål inte var den myndighetsrit jag trott? Shit.

Men så slog det mig att det skulle kunna vara så enkelt att jag helt enkelt inte har tillräckligt många urkunder författade på latin i mitt material för att ha stött på termen tidigare. Jag börjar nämligen år 1350 och just där går en ganska tydlig skiljelinje för när man börjar skriva på svenska i stället för latin. Därför började jag läsa bakåt i tiden.

Och mycket riktigt! Går man tillbaka bara femtio år i tiden finns det mängder med consortis som sigillerar tillsammans med sina makar och efter lite sökande hittar jag belägg hela vägen upp på 1370-talet. Tre gånger förekommer consortis dessutom på original från 1400-talet. Två av de gångerna är det dock på frånsidan av urkunden och inte i texten. Termen borde förmodligen översättas som gemål, istället för hustru, men den rättsliga innebörden torde vara den samma. Fynden från 1400-talets början tyder på att termen inte föråldrades eller medvetet togs ur bruk, utan snarare på att svenska ersatte latinet som skrivspråk.

Historikerns historier

Jag har hittat något fantastiskt spännande! (OBS! Nördvarning!)

För tillfället sitter jag och läser igenom urkunder från mitten av 1300-talet. Min teori är, som de flesta av er säkert vet, att kvinnor så snart de blivit gifta uppnådde myndighet och erhöll en legal persona. Detta innebär att gifta kvinnor hade myndighet att delta i juridiska affärer i sin egen rätt – inte bara som tidigare forskning antagit som underordnad sin make. Jag har redan hittat mängder av detaljer som tyder på att detta stämmer, och så idag hittar jag en urkund utfärdad 1353 av riddaren Sigge Magnusson av Vinstorpaätten. Sigge har dåligt med pengar och lånar därför 200 mark penningar (en ansenlig summa på den tiden) av sin tjänare Ingvald Petersson. Som säkerhet för lånet sätter han jord i Vabbnäs (i Jönåkers härad) i pant. Som vittne till Sigges skuldförbindelse kallas Ramborg Karlsdotter Oxhuvud, Sigges ”dilecte consortis” som hänger sitt sigill på urkunden jämte Sigges eget. Det här är långt ifrån första gången jag har stött på en kvinna som sigillerar, men det är första gången jag stött på en kvinna som kallas för älskade partner (consortis) istället för uxor (hustru). Det är osäkert när de ingår äktenskap. Nästa gång de dyker upp tillsammans, 1357, benämns hon uxor, och hon sätter sitt sigill på urkunder och deltar i Sigges affärer vid ytterligare minst fem tillfällen det följande årtiondet.

Om hon inte hade haft myndighet i sin person, oberoende av maken, hade hennes sigill inte behövts. Hade han haft skyldigheten att representera henne i juridiska affärer hade det inte funnits någon anledning till att hon deltog. Nej, jag föreslår att vi tror Sigge Magnusson på hans ord när han skriver att Ramborg är hans älskade partner.

Här är urkunden, för den som vill läsa själv. Sigillet som hänger kvar är Ramborgs och man kan urskilja ett oxhuvud med horn och hals i sköld.

Historikerns historier

För efter den här kursen kommer de förstås inte någonsin att kunna lära sig något annat

För tillfället sitter jag och förbereder de föreläsningar jag ska hålla för de nyantagna historiestudenterna vid universitetet nästa vecka. Och jag ser fram emot det alldeles oförskämt mycket! Det här är ju drömmen; att få kombinera forskning och undervisning. Nu ska jag bara få färdigt en roman och klämma ur mig några populärvetenskapliga böcker så är jag färdig med hela min karriär (och ni som vill publicera dem kan ju höra av er redan nu).

Men herregud vad det är nervöst att undervisa på universitetet. Undervisat har jag ju gjort förr, i många år faktiskt, men på gymnasiet. Och då har jag alltid tänkt att om jag skulle råka förklara något på fel sätt är det inte hela världen för när studenterna kommer till universitetet får de höra det rätt. Det har varit min tröst, det där att det finns en plan B för studenternas bildning. Tåget har inte gått. Getterna har inte rymt. Alles är inte ännu verloren.

Så nu gäller det.

Historikerns historier

Er input, tack!

Här är min forskningsplan, om någon skulle vilja läsa och kommentera. Ni var så himla bra på det senast jag behövde hjälp! Det ska också påpekas att den här versionen inte får ha fler än 10.000 tecken inklusive blanksteg (och den ligger nu på 10.013). Det är snudd på sadism att sätta så låga teckenantal, men det är väl bara att lära sig svälja och le och editera lite till.

Ja just det. Hittar ni stavfel kan ni väl hojta till? Mitt stavningsprogram verkar inte samarbeta så bra och om jag fick en euro för varje gång jag skrev strukuturer hade jag inte behövt söka stipendium alls…

Forskningsplan max 10000 tecken