När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.