Vardagslivet

Diagnos

I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).

Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.

Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.

Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.

Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!

20150410-120348.jpg
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.

Historikerns historier · Vardagslivet

På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

20150317-122551.jpgJag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

[ kuvat/12.jpg ]

feber

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.

 

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om det självklara behovet av genuspedagogik

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)

Vardagslivet

Att gå till kyrkan med förskolan

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att barn får undervisning i religion i skolan, det gör jag. Men nota bene! Det måste förstås göras på rätt sätt. Religionsundervisningen ska ge barnen kunskap om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, men måste förbli informativ och får aldrig vara indoktrinerande. Religionen styr inte längre politiska beslut i vårt samhälle, men förblir likväl en grundbult i vår kultur – oavsett om man ser sig själv som religiös eller inte. Det är viktigt att känna till vad religion är och vad religionerna går ut på.

Den där gränsen mellan vad som är information och vad som är något annat är emellertid väldigt knepig. Alltför många gånger har jag stött på folk från kyrkan som menar att de informerar men de utgår ifrån att de informerar om vad som är den Enda Sanna Läran och Vägen Till Godhet och Frälsning och då har man, i mitt tycke, hamnat på fel sida gränsen. Sanningsmonopol är farliga saker när man talar om tro, och särskilt när man hävdar det inför barn.

Så när Tildas förskola meddelade att de skulle starta ett samarbete med församlingen var jag inte alltigenom förtjust. Samarbetet går ut på att barnen ska göra ett konstverk kring psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen, skriven av den finske nationalskalden Runeberg. Konstverket ingår sedan i en utställning i församlingshemmet och barnen ska också diskutera kring psalmtexten.

Det finns så många saker i det här som kan gå fel. Det finns så mycket potential att döma barn som tror ”fel”, att fördöma den som inte anpassar sig. Jag hade därför långa samtal med personalen. Först hade jag önskat att Tilda kunde få göra något annat, men det hade knappast varit det bästa för henne att stängas ute från konstutställning och annat. Därför kom vi överens om att Tilda skulle vara med men att de samtal som fördes med barnen om psalmen skulle hållas på så att säga rätt sida gränsen.

Och så talade jag med Tilda förstås. Berättade sånna där basic grejer som att hon aldrig ska låta någon bestämma vad hon ska tro på, att man tror med hjärtat och att det inte finns något rätt eller fel.

Dagen innan de skulle till kyrkan var Tilda så pirrig att hon hade svårt att somna. Hon hade, på eget bevåg, lagt fram sin finklänning och en söt bolero att ha på sig på den stora dagen och besöket i kyrkan var något hon verkligen innerligen längtade efter. På eftermiddagen när jag kom och hämtade henne fullkomligt bubblade hon av berättelser. Kyrkan hade varit så vacker, och de hade fått gå på ställen där man normalt inte får gå. De hade fått komma och titta på ”den där stora som det kommer magisk musik ur” (orgeln) och den hade nästan spelat av sig själv. Kyrkbesöket hade gett henne exakt det jag hade hoppats på; en fantastisk upplevelse av någonting stort och märkligt – det där som jag trots mina hedniska tendenser känner varje gång jag går in i en gammal (inte ny) kyrka.

Jag frågade henne om hon hade lärt sig något nytt.
Hon: Jo, massor!
Jag: Pratade ni om någonting intressant då?
Hon: Näe. Det var mest en massa Jesus-babbel.
Jag: (kväver ett fniss)
Hon: Och mamma, jag tror inte på Jesus. Det måste man inte.

Just så, älskade barn! Just så!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Lyxgenus

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsroller och förebilder (och samurajer)

Med hårt bankande hjärta läser jag Alinah Helsings text om hur hennes son, som brukade älska klänningar och ha dem för att känna sig extra fin, nöts ner och fasas in i rollen som pojke – en roll där man helt enkelt inte får ha klänningar. Jag känner igen det. Maktlösheten inför när de där dörrarna man försöker hålla öppna för ens barn slår igen över barnets fingrar. Helsing skriver

”När jag säger att jag vet att han är ”lika snabb som Zlatan” (hans egna uttryck), men att han kan vara det även i klänning, så kommer det alltid att finnas en misstro och osäkerhet i hans blick. För han har, som nybliven sexåring, redan blivit bevisad motsatsen för många gånger.”

Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är med förebilder. Tänk hörrni, tänk om den lille pojke som älskar klänningar men får lära sig att det är en värld stängd för den pojke som vill vara snabb, stark och allt annat det där som förknippas med ”riktiga pojkar” skulle ha fått se Zlatan i klänning. Skulle ha fått se sin idol, som är snabb och stark och allt det där, ha en klänning och visa att 1) pojkar får ha klänning precis hur mycket de vill och att 2) den som har något ”typiskt flickigt” inte alls automatiskt är långsam och svag.

För det behöver faktiskt inte vara någon stor grej för en vuxen man att dra på sig en klänning för att göra en poäng, men för ett litet barn kan det vara en synnerligen viktig poäng. Det handlar dessutom inte om sexualitet eller HBTQ-rättigheter som en del verkar tro, utan om varje barns rätt att klä sig som barnet vill (med reservationer för väder och vind). Hur man ska se ut är nämligen inte beroende av inneboende sexualitet utan av i tid och rum. När dagens barn konstaterar att man inte kan ha klänning och samtidigt vara snabb och stark är det för att de är barn av i dag. Se bara på den här samurajen, som tillhörde krigareliten i Japan för drygt 100 år sedan. Långt vackert hår och en klänningsliknande dräkt. Ingen skulle väl påstå att han inte skulle vara stark och snabb?

Samurai

Bild från Daily Mail!

 

Kulturkrockar

När ens pojke visar sig vara en flicka

Alla borde se den här filmen, om en mamma som födde ett barn med penis och som tillsammans med sitt barn fick lära sig att även flickor kan ha snoppar. Det är så himla märkligt, det där med hur man kan uppfatta sig vara av fel kön och att det inte är fast i kläder, hår och yttre attribut – eller ens i könsorgan – utan liksom i identiteten bortom allt annat. Det sitter i ens kärna. Och så är det otroligt viktigt vad den här lilla flickan säger: den som bestämmer om man är pojke eller flicka är en själv. Ingen annan.

Via Upworthy

 

Vardagslivet

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.