Om det självklara behovet av genuspedagogik

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)