Med hårt bankande hjärta läser jag Alinah Helsings text om hur hennes son, som brukade älska klänningar och ha dem för att känna sig extra fin, nöts ner och fasas in i rollen som pojke – en roll där man helt enkelt inte får ha klänningar. Jag känner igen det. Maktlösheten inför när de där dörrarna man försöker hålla öppna för ens barn slår igen över barnets fingrar. Helsing skriver
”När jag säger att jag vet att han är ”lika snabb som Zlatan” (hans egna uttryck), men att han kan vara det även i klänning, så kommer det alltid att finnas en misstro och osäkerhet i hans blick. För han har, som nybliven sexåring, redan blivit bevisad motsatsen för många gånger.”
Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är med förebilder. Tänk hörrni, tänk om den lille pojke som älskar klänningar men får lära sig att det är en värld stängd för den pojke som vill vara snabb, stark och allt annat det där som förknippas med ”riktiga pojkar” skulle ha fått se Zlatan i klänning. Skulle ha fått se sin idol, som är snabb och stark och allt det där, ha en klänning och visa att 1) pojkar får ha klänning precis hur mycket de vill och att 2) den som har något ”typiskt flickigt” inte alls automatiskt är långsam och svag.
För det behöver faktiskt inte vara någon stor grej för en vuxen man att dra på sig en klänning för att göra en poäng, men för ett litet barn kan det vara en synnerligen viktig poäng. Det handlar dessutom inte om sexualitet eller HBTQ-rättigheter som en del verkar tro, utan om varje barns rätt att klä sig som barnet vill (med reservationer för väder och vind). Hur man ska se ut är nämligen inte beroende av inneboende sexualitet utan av i tid och rum. När dagens barn konstaterar att man inte kan ha klänning och samtidigt vara snabb och stark är det för att de är barn av i dag. Se bara på den här samurajen, som tillhörde krigareliten i Japan för drygt 100 år sedan. Långt vackert hår och en klänningsliknande dräkt. Ingen skulle väl påstå att han inte skulle vara stark och snabb?
Bild från Daily Mail!
Hit och dit och tillbaka igen 
Fast det där är ju en umanori (byxor) för Kendo. Hade de haft animerade gifar och galna japaner på den tiden hade det sett ut något så här 😉
Spartarnerna däremot, de visste hur man som man bar kjol och var badass. Med reservation för att all min kunskap om detta kommer från filmen 300, vilken antagligen kanske inte är 100% korrekt 🙂
Jo, det är byxor. Vad som för kvinnor i dag skulle kallas byxkjol… 😉 Och spartanerna hade på riktigt kortkort kjol. Min poäng var lite att även om ”kjolarna” haft andra namn så är vår bild av benbeklädnad väldigt snäv. Klart ”riktiga” män kan ha kjol, liksom.