Uncategorized

Det är en konst att skita i vad andra tycker om en

Jag har länge tänkt skriva något om det där med att bry sig om vad andra har för åsikter om en. Och jag tycker att man ska lyssna på sina vänner och jag tycker dessutom att man ska stanna upp och reflektera över vad man gör när någon påpekar att man klampar på som en elefant i en porslinsaffär. Det är sådant som har med respekt för andra att göra, och det tycker jag är viktigt. Men ibland blir det en väldigt svår balansgång mellan att borsta av sig rätt saker och att respektera sig själv. De diskussioner som blir här inne på bloggen är ibland sådana att jag får en hel del kommentarer av den mindre uppmuntrande sorten och även om jag vet att jag borde strunta i dem så är det ibland svårt.

Det här inlägget kommer egentligen inte alls från vad som händer här på bloggen. Diskussionerna om vaccin nu på senaste har, på bloggen, varit osedvanligt snygga om jag får säga det själv. Nej, det här inlägget kommer snarare av att jag upplever att jag, och ett förkrossande antal kvinnor med mig, så många gånger har fått höra att en bra kvinna ska kompromissa, lyssna in, inte vara bitchig, kunna ta kritik och utvecklas att jag tar åt mig av minsta lilla.

Som till exempel att köra bil. Jag är inte bara nervös för de klassiska dumheterna som att typ köra på någon eller missa en hastighetsskylt och åka dit för fortkörning eller krocka eller så. Jag sitter och oroar mig för vad random snubbe i annan bil eller på gatan eller i sitt köksfönster med en kikare ska tycka om hur jag kör. Som om det hade betydelse, liksom. Om någon tutar för att den tycker att jag har bytt fil på ett otillbörligt sätt är alltid min första reaktion att vilja slå någon på käften (primitivt, men sant) men sedan kommer skammen. Skammen över att någon tyckte att jag bytte fil som en åsna. Rädslan över att någon sedan ska känna igen min bil och bah ”titta där är hon som någon tutade åt”.

Det här är så jävla bisarrt. Jag förstår ju det själv. Samtidigt hör jag så många kvinnor som till exempel inte vill köra bil inne i stan för att det är obehagligt. Kvinnor som låter sig begränsas på grund av sitt obehag inför… Ja. Jag vet inte ens vad obehaget kommer ifrån. Obehag inför att bli bedömd, kanske?

Samma sak är det om jag är ute, gående, på stan och någon catcallar eller bara vänder sig om och tittar. Även då är min första reaktion ilska, men sedan skam. Skam över att jag har klätt mig på något visst sätt. Att håret ser ut som det gör. Att jag sminkat mig för mycket. Att jag rör mig fritt på en offentlig plats. Och jag tänker jättemycket på det där som somliga säger, med att kvinnor som sminkar sig eller klär upp sig eller whatever, gör det för att dra blickar till sig eller åtminstone måste räkna med att det är effekten. Samtidigt tror jag inte att jag personligen har klätt upp mig för att dra blickar till mig sedan typ tonåren. Jag klär upp mig för att det är en del av att ladda inför något jag ska göra. För att, även om vad jag ska göra inte är direkt relaterat utseende, så känns det som om jag är bättre förberedd om jag är lite uppsnofsad. Uppmärksamheten man som kvinna ibland röner på stan är inte det minsta uppmuntrande. Den får mig självmedveten och osäker.

Den här konstanta ångesten över vad andra tycker, även när jag på ett intellektuellt plan vet att det är fullkomligt irrelevant, den är förödande för självförtroendet. Jag är också övertygad om att den är inlärd och att även om män också kan bli självmedvetna och osäkra så är det betydligt vanligare att kvinnor upplever det i sådan utsträckning att de begränsas av det. Man kan ta lite grann av det, då och då, men om någon har tutat på mig när jag försökte parkera och någon annan fem minuter senare busvisslat då är jag färdig att sätta mig i ett hörn och gråta.

Och det handlar verkligen inte bara om att kvinnor skulle vara svagare än män, utan om att kvinnor uppfostras till anpassning. Dels som små flickor som ska vara duktiga, dels som en socialisering in i hur det är att vara kvinna – i serviceyrken, som den som är lyhörd, som den som förändrar sig. Att inte anpassa sig efter andra känns som ett misslyckande om man tillräckligt många gånger har fått höra att det är ens livsuppgift. Man blir så sanslöst rädd för att göra fel hela tiden, för att all form av negativ uppmärksamhet automatiskt registreras som ett personligt misslyckande och ett tecken på att man måste förändra sig.

Så det kräver hård träning, det där med att skita i vad folk tycker om en, men jag tror att det är superviktig kunskap. Redan rädslan för att någon ska tycka illa om en är begränsande, och när någon verkligen kritiserar blir det rent av handlingsförlamande. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att tysta sin egen, inre fördömande röst. Den där som säger att man är för tjock, för klumpig, för långsam, dålig på att köra bil, fel klädd och inte tillräckligt tacksam. Den där rösten som underhåller ångesten genom att säga att man borde gjort något annorlunda – att man borde lära sig att anpassa sig. Den rösten ska jag lyssna lite mindre på i framtiden, och framförallt ska jag se till att den säger betydligt snällare saker.

Nyhetsplock

Den feministiska PK-normen

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.

Nyhetsplock

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.

Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.

Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.

Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?

 

 

Nyhetsplock

Paranta kvinnor, sport och sallad

Nu när jag eldar i vedspisen dagligen så har jag bättre tid att läsa tidningar medan jag matar elden. Det var så jag helt oförhappandes läste något från sportsidorna, vilka normalt går direkt till brasa utan att passera läs; en kommentar från Patricia Winckelman-Zilliacus om Helsinki Horse Show. Hon menar att det förvisso var bra sport men att maten var dålig. Det har jag all respekt i världen för. Maten på sådana tillställningar brukar ju inte vara världens bästa, och dessutom kostar den i allmänhet bokstavligen mer än den smakar. Men sedan gör Winckelmann-Zilliacus det dåliga födoutbudet till en genusfråga och då är det något inom mig som stretar emot.

Hon skriver att ”många mammor och barn hade magknip efter dieten som till 95 procent består av hot dog, pizza och nachos”. Hon menar att sådan mat inte duger vid arrangemang riktade till ”aktiva och ofta mycket paranta kvinnor” och arrangören beklagar att de inte hade tagit in sallader och soppor.

Varför kan inte kvinnor äta samma mat som män? Vad har det för betydelse om kvinnorna är snygga? Måste tilldragande kvinnor alltid äta soppa och sallad så att de inte ens under ett fyra dagar långt evenemang klarar av att äta något annat? För inte handlar det ju om vad barnen skulle vilja äta. Soppa och sallad istället för nachos, hot dog och pizza är inte för de arma barnens skull utan för de paranta kvinnorna.

Denna eviga strävan efter att äta få kalorier. Om att inte få i sig fett. Om att gå på ett jävla sportevenemang och se fucking parant ut.

Och ursäkta mig nu, Patricia Winckelmann-Zilliacus är säkert en jättetrevlig typ som inte alls menade något illa, men de här små glidande, smidiga inläggen i dagspress som framhåller mäns och kvinnors behov som väsensskilda, som bidrar till att upprätthålla den kontrollerade, skadliga kvinnligheten, de är jag så himla mätt på (pun intended). Att framhålla kvinnors aldrig sinande behov av kalorikontroll som betydelsefullt i anslutning till sport är kontraproduktivt. Hur ska kvinnodominerad sport någonsin tas på allvar om paranta kvinnors salladsbegär får vara en fråga? Hur ska kvinnor kunna få skita i om de är attraktiva och satsa på att vara starka och snabba om de ska leva på sallad och soppa?

Och kvinnorna bah ”mäh sallad är ju så vansinnigt kul!”

Bilder från Women Laughing Alone With Salad.

Visst kan vi diskutera näringsriktig kost och sport, visst kan vi diskutera sporthallarnas hiskeliga prissättning och visst kan vi diskutera detaljer såsom matutbudet vid sportevenemang men det här är inte en genusfråga.

20141114-120148.jpg

Nyhetsplock

Och priset för Årets Rövhatt går till…

… den här killen:

catcall

På den imponerande korta tiden drygt 8 minuter lyckas han checka av ungefär allt på den tämligen lång listan av Saker Manliga Rövhattar Gör För Att Göra Kvinnors Liv Till Ett Helvete.

* Han avbryter och tar taltid utan att bli tillfrågad
* Han mansplainar i ordets mest förtjusande mening genom att berätta för kvinnor att de inte är experter på sina egna upplevelser för han vet vad som verkligen händer.
* Anledningen till att han vet vad som verkligen händer är att han är man och därför automagiskt förstår vad alla andra män tycker och tänker och därmed, i förlängningen, vad alla kvinnor upplever eftersom vad män tycker och tänker är villkoret för kvinnors upplevelser.
* Han menar att kvinnor vill ha vad kvinnor säger att de inte vill ha.
* Sedan menar att kvinnor ska vara tacksamma för att de får vad de inte vill ha.
* Inför förslaget att män ska tänka till och inte bete sig som svin mot kvinnor hävdar han att kvinnor måste beväpna sig.
* Han lutar sig tillbaka, hånskrattar åt och förminskar kvinnornas upplevelser, avbryter dem, förnekar dem rätten till att berätta om vad som händer, samtidigt som han säger att kvinnor måste lära sig att ”stand up for yourselves”.

Mr. Dude, om du bara lärde dig att hålla käften och lyssna så skulle du kanske höra alla de kvinnor som står upp för sig själva.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den antifeministiska världsbilden är byggd på felaktiga antaganden

Jag fick en kommentar på mitt korta inlägg om respekt, från en som kallar sig Antifeministen.

”När kvinnor får allt serverat på silverfat genom hela sina liv, även om dom är många många många gånger sämre i låt oss säga skateboard, så får man också lära sig att problemet ligger inte hos män utan hos kvinnor. DU är en del av problemet, inte männen i kommentarerna. DU som skriver detta är felet genom att vägra inse hur det egentligen ser ut.

ALLA kvinnliga skateboarders, genom alla tider, i alla länder och även om vi går utanför skateboard och tittar på precis alla sporter genom alla tider som en kvinna någonsin utövat har hon/dem fått mera kontrakt, mera sponsorer för en jäkla mycket mindre träning, skicklighet, nedlagd tid.
Så dom som blir behandlade som skit, mindre värda, det är män det i princip ALLT genom alla tider.

Men låt oss titta närmare på din film
här är filmen som charlotte har tittat på http://www.youtube.com/watch?v=zGLE_9n3p4s eftersom första kommentaren är det hon ifrågasätter.
Jag tittade igenom dom 30 första kommentarerna eller något sådant och nej jag såg inte röken av något förtryckande, sexistiskt.

Men om charlotte vågar snacka om förtryckningar genom tiderna är jag på, kan vi ju tillsammans titta på vilka det är som satt livet till i princip allt, vilka det är som uppfostrar vilka till vad egentligen. Vilka som har och även i nuet gör allt, precis allt av de tyngsta arbetena genom alla tider. Men icke låt oss fokusera på ett par sexistiska kommentarer på youtube, där kvinnan fokuserar mer på hur stor push-up bh hon ska ha när hon åker skateboard.”

Jag förstår känslan av att kvinnor får allt serverat på silverfat. En del kvinnor får det. En del kvinnor använder också det faktum att de är kvinnor till att tillskansa sig fördelar. Så är det. Men, elitidrottande kvinnor världen över vittnar om hur deras sportande inte tas på allvar. De skateboardande kvinnor videon bakom länken leder till vittnar precis om samma sak: de kan och de vill men fördomar om vad kvinnor kan och inte ligger dem till last. Det är fördomarna som är problemet, och de flesta som låter sina fördomar yttras i nedlåtande kommentarer är män. Ja, och det betyder förstås att kommenterar i stil med Antifeminstens här ovan, vilken förutsätter att anledningen till att kvinnliga proffs får negativa kommentarer är att ”dom är många många många gånger sämre”, bara visar på problemet. Kvinnor kan vara hur bra som helst, men de får ändå inte den respekt de förtjänar för sina kunskaper.

Stycke två i kommentaren förstår jag inte ens. Kanske Antifeministen blandar ihop begreppen ”män” och ”kvinnor, vad vet jag. Det är ju alltså statistiska faktum att kvinnlig sport och kvinnliga toppidrottare inte drar tillnärmelsevis lika mycket pengar som manliga diton. Ett axplock från en artikel om ekonomisk kris i (dam)fotboll:

”Största problemet är att kostnaderna kommer i och med att man rekryterar men kommer sedan inte intäkterna – så sitter man ändå fast med kostnaderna. Inom herrfotboll kan man sälja spelare för att rädda ekonomin men det finns inte i damfotboll. Man blir av med lönekostnaden men får inga pengar för försäljningen.”

”När det gäller fotboll så vet jag ingen klubb i världen som går bra utan tränartillskott så tycker det är fel att hänga ut speciellt damfotbollen. Det är snarare en jämlikhetsfråga för det är jättesvårt för damfotboll att få en större del av potten av sponsorspengarna, det fokuseras mer på herr.”

Dessutom får herridrott fler tider till idrottshallar, större priser även på nybörjarnivå och mer understöd från stat och kommun (se här!). Att Antifeminsten tycker att män behandlas som skit är ju trist, men har ingen som helst statistiskt stöd.

En del av mig tycker att det är trevligt att Antifeministen intresserar sig för historia och vill diskutera förtryck genom tiderna. Det är ju, som ni redan vet, mitt jobb att forska om sånt. Angående vilka som fått sätta livet till finns det fram till den moderna krigföringen (det vill säga ungefär de senaste 100 åren) ingenting som talar för att det skulle ha funnits ett stort underskott på män. Män dog inte i större utsträckning än kvinnor. Det antal som dog i strid kompenserades enkelt av dem som dog i barnsäng. Men det allra viktigaste är detta: män har inte dött för kvinnors skull. Män har inte offrat livet för kvinnor. Forskning visar rent av att den populära sloganen ”kvinnor och barn först” till trots är det just kvinnor och barn som löper störst risk vid till exempel skeppsbrott. De har, grovt räknat, ungefär hälften så stor chans att klara sig som en man, bland annat på grund av att kvinnor (och barn) inte fått lära sig att simma.

Att män gör och alltid har gjort de tyngsta och farligaste arbetena är en seglivad myt. Redan på den tiden människor levde som jägare och samlare var kvinnor till exempel med och jagade. Kvinnor har arbetat i gruvor, i fabriker, burit, slitit och dött i tjänst precis som män. Idén att kvinnor inte skulle kunna göra hårt fysiskt arbete blir allenarådande på 1800-talet, när kvinnor började ses som fysiskt sköra och skyddsvärda. Ja, kvinnor av rätt sort förstås. De lägre klassernas kvinnor slet som djur, precis som männen. Och inte fick slavkvinnorna någon rast för att de var kvinnor heller. Att säga att kvinnor inte skulle ha utfört även de allra tyngsta arbetena genom tiderna är ett hån, inte minst mot alla de kvinnor som även i dag lever under sådana förutsättningar att deras familjers överlevnad hänger på deras fysiska styrka.

Som de här kvinnor i Marocko som under slavliknande förhållanden arbetar som mänskliga mulor.

 

Eller de här kvinnorna som bär hem vatten.

Eller den här kvinnan som bar kol i 1800-talets gruvor.

Nej, kvinnor har inte dragit det lättare lasset. Alls. Och även om kvinnor är fysiskt svagare än män, vilket på ett generellt plan är sant, finns det väldigt få saker bortom den absoluta toppidrotten som kvinnor inte klarar lika bra som män med rätt träning och teknik. I USA (var annars?) finns det ett tävlingsprogram som heter American Ninja Warrior. Det här 24-åriga Kacy Catanzaro när hon kör igenom den banan. Det kvittar hur många gånger kommentatorerna framhåller att hon är kvinna och kort. Hon gör det ändå. För att hon kan.


Tilläggas bör väl att kommentarerna under videorna av Kacy i beklämmande stor utsträckning består av varianter av ”det där är väl inte så svårt” och ”gud vad hon är snygg”. Kommentarer som Antifeministen inte tycker är sexistiska och förtryckande, men som för de hårt kämpande kvinnor som ideligen möts av dem är just det. Och senast för ett par dagar sedan såg jag en intervju med Tina Lähdemäki, som just varit med i UFC och är en välkänd fighter med kontrakt och en förmodad fortsatt karriär som proffs. Medan Lähdemäki slår med knytnävar och armbågar så det tjongar om det, meddelar berättarrösten att Lähdemäki låter känslorna komma på klassiskt kvinnligt vis. Ibland blir hon nämligen frustrerad. Det händer rent av att hon gråter. Som om det vore typiskt kvinnligt att bli frustrerad och gråta inom proffsidrott. Här är en lista på atleter som gråter, vilket trots att de nästan alla är män inte beskrivs som ett manligt drag utan som ett mänskligt drag. Det är på något vis väldigt talande att Lähdenmäki, som skulle kunna ge de flesta på käften, intervjuas under rubriken ”Släpper ut känslorna på kvinnligt vis” istället för till exempel ”Lovande ung fighter på väg uppåt”.

Nej, hela Antifeministens rant är baserad på felaktiga antaganden. Om att män alltid haft det tyngre. Om att kvinnor inte kan vara starka. Om att skillnaden mellan den feedback män och kvinnor får på sina prestationer beror på att män helt enkelt är bättre och att kvinnor vill vara snygga och att det bara är så det är. Och jag känner ju inte Tina Lähdemäki men jag har på känn att hon skiter högaktningsfullt i huruvida random snubbar på nätet tycker att hon är snygg eller inte.

Tina Lähdemäki. Bild från Fightsport.

Det kanske största felaktiga antagandet är att allt kvinnor gör måste relateras till och kommenteras av män. Att män alltid har rätt att säga sin åsikt om kvinnors kroppar och att det skulle vara uppmuntrande, alternativt behövligt att höra sanningen så att kvinnor kan rätta sig. Det handlar liksom inte om ”ett par sexistiska kommentarer”, utan om någonting mycket större och mer komplext än så.

Och vad gäller att bemöta dessa felaktiga antaganden mer än så här vill jag bara tillägga att jag inte har något generellt emot antifeminister som människor, om de diskuterar med mig som människor istället för dolda bakom anonyma ideologiska epitet. Det var bara det.

Vardagslivet

För vem

Internet verkar täckt av annonser som ska få mig att tvivla på mig själv. ”Lider du av celluliter?” frågar en kvinna som klämmer ihop sitt lår så hårt att hon kommer att få blåmärken. ”Är du också i behov av plastikkirurgi?” frågar en annan som genom plastikkirurgi tydligen också lärt sig att tvätta håret, sminka sig och bli fotograferad i ett fördelaktigt ljus. ”Hur många kilo måste du gå ner för att få din drömkropp?” ler en grupp kvinnor som aldrig fött barn. ”Dags att bli av med bilringarna!” menar en kvinna som suckande säckar ihop sin annars platta mage.

Lider du? Mår du dåligt? Vad måste du göra för att se bättre ut när du avgjort måste må dåligt för att du har celluliter, bilringar och flera kilo kvar till drömkroppen. I alla annonser är det kvinnor. Annonserna är inte riktade mot män, de är riktade mot kvinnor. Mot kvinnors självförtroende. Jag brukar inte bry mig, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv. Men någonstans så undrar jag ändå vad det gör med mig och andra kvinnor som mig att konstant, överallt och hela tiden, överbelamras av instruktioner om alla de saker vi måste lida av att vi har och dyrköpta lösningar på problem vi inte förstått var problem. Och allt handlar om vårt utseende. Hur vi ska bli mer attraktiva. För vem då, kan man ju fråga sig? För vem är det vi ska vara så attraktiva att vi inte kan få vara som vi är.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Here we go again

Med vårens ankomst blåses också liv i diskussionerna kring bikini för barn och jag fascineras. Fascineras över hur folk (mest mammor) blir så fruktansvärt upprörda över att barn (främst döttrar) vill se ut som dem som om det vore det värsta som kan hända en flicka att växa upp till kvinna. Fascineras över hur alla dessa högljudda protester om att barn måste skyddas från sexualisering och objektifiering ställer nya tunga krav på hur små flickor måste se ut.

Och jag noterar lite trött att det så ofta är samma personer som tycker att alla ska få klä sig som de vill och att det är en dödssynd att lägga fokus på utseende genom att säga att ett barn är ”fint” som nu rasar över, kräks på och hatar allt vad rosa, glitter och bikini heter. Problemet är ju att det redan finns små flickor som har bikini, som trivs med det, som är lyckliga över det och som knappast kommer att hjälpas av fördömande blickar.

Tycker man att bikini för småbarn är onödigt så låt bli att köpa, men sluta racka ner på dem som gör andra val. Det är liksom inte svårare än så.

Jag har tidigare skrivit om BH för barn, bland annat här och här (fast en del bildlänkar verkar ha brustit)!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genusfotografen, sexualiseringen och det stora debattdebaclet

Med förtjusning läste jag Susannas (på Om vikten av kaniner) inlägg om Genusfotografen, innan det visade sig att det skulle bli ett helvetisk holabaloo. I inlägget skriver hon om hur Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen har någonting ”djupt obehagligt” i sina bildanalyser och hänvisar särskilt till de bildtexter han har på bilderna från American Apparel. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Genusfotografen förtjänar en otrolig eloge för att han väckt det kritiska ögat hos så många, för att han reagerar på bilder som vi andra slentrianmässigt bläddrar förbi och för att han lyfter fram bilder som är väldigt problematiska i porträtteringen av kvinnan.

Därefter måste jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med Susanna i det som jag uppfattade var hennes huvudpunkter nämligen

1) Genusfotografens ibland tämligen fria tolkningar kan i vissa fall späda på bilden av kvinnan som offret.

2) Det känns ibland som att bilder med kvinnor i sexuella kontexter alltid måste tolkas som kvinnlig underordning och sexualisering för att det ska vara en kosher tolkning.

Även om man inte håller med om de här punkterna borde det inte vara så svårt att se hur någon skulle kunna komma fram till dem (fast hon kanske inte hade gjort det, jag kanske har tolkat henne fel). De tolkningar Genusfotografen gör är baserade på könsmaktsordningen, det vill säga att det finns ett strukturellt och allestädes närvarande maktförhållande mellan män och kvinnor där de förstnämnda har ett starkt övertag. Om man, liksom jag själv till exempel, inte tycker att det är en rimlig tolkning av dagens Sverige att det finns en sådan könsmaktsordning så faller hela tolkningsramen, och jag misstänker att det är just det som jag, kanske Susanna och många andra tycker skaver med bildtolkningarna. Jo, det finns ett gigantiskt problem i sexualiserade bilder av kvinnor, av objektifiering och passivisering men alla bilder kan inte alltid tolkas i just den kontexten. Bildens skapelseprocess, tänkta publik och förväntade syfte är allt delar som måste tas i beaktande.

Med det sagt finns det inga ursäkter för American Apparel. Eftersom de har kläder för både män och kvinnor blir det pinsamt uppenbart att kvinnorna inte alls framställs som starka och sexiga utan som beroende och sexualiserade. Som i det här, med samma skjorta men olika modell.

 

Kanske är det för att jag inte har en skjorta från American Apparel, men jag går faktiskt aldrig runt endast iförd en öppen skjorta och stringtrosor och rufsar mig i håret eller drar rumpan mot väggarna. Att kvinnan är ett sexobjekt är tydligt – hon är sexig för betraktaren och inte för sig själv. Bildspråket är hämtat direkt från porrindustrin. (Och hur vet hon det? undrar ni. Jo, för att jag genom en kompis just hamnade på en Facebooksida tillhörande porrstjärnan Noelle Easton – en sida jag rapporterade som pornografisk till Facebook men som tydligen inte är tillräckligt pornografisk för att bryta mot reglerna (för vi är så jävla vana vid bilder av sexualiserade kvinnor).) Problemet är inte en bild, eller två, eller en porrstjärna som frivilligt tar av sig kläderna och låter sig betraktas, utan att sexualiseringen normaliseras genom omfattningen. Det hade varit en helt annan sak om kvinnor och män sexualiserats i liknande utsträckning eller om det varit en hyggligt jämn fördelning mellan bilder av sexualiserade kvinnor och helt vanliga diton. Det heter att sex säljer, men sanningen är att det är sexualiserade kvinnor som säljer. Med en man i samma pose som American Apparels kvinnor skulle deras tilltänkta publik förmodligen uppfattats som en helt annan. Sexualiserade män ses nämligen också ofta som feminiserade män – vilket bara det talar för att sexualisering är något främst kvinnor utsätts för.

I det här fallet är det helt tydligt att det handlar om makt – om rätten att vara ett subjekt istället för ett objekt. Kvinnorna i American Apparels fotografier ska sälja kläder men är likväl halvnakna. Som den här bilden av deras mini skirt som inte visar en miniskirt utan en anonym rumpa.

Kvinnorna är också (vilket Genusfotografen påpekar) i allmänhet framställda i barnsliga positioner. Även på bilderna under vill man sälja en kjol (som tydligen är så bra att man inte vill ha en tröja till). Det här är inte ett starkt subjekt, det är ett infantiliserat, sexualiserat objekt. Kan det vara ok ibland? Visst. Reproducerar det bilden av den sexualiserade kvinnan? Jepps. Är det ett trevligt sätt att kränga kläder? Inte i mitt tycke.

 

Som sagt, jag håller i princip med Susanna. När jag först läste hennes inlägg hade jag också tänkt kommentera på det eftersom jag tyckte att hon hade satt fingret på något viktigt. Men i kommentarsfältet under Susannas inlägg händer det obehagliga saker. Drösvis med antigenusmänniskor hade redan hittat dit och hackat ner på allt från könsmaktsordning till strukturer. Nu, några timmar senare har de mångdubblats och blivit värre. Nu talas det om den ”fascistiska genusextremismen”, problemen med kvinnosynen i islam, om radikalfeminister som ”bjäbbande hundar”, om att Genusfotografen är en idiot, om sexuell selektion (det eviga svaret) och så vidare. Ett typiskt kommentarsfält som jag  av självbevarelsedrift kommer att undvika. Det som händer i kommentarsfältet, på länkande antigenusbloggar och Twitterkonton är allt det där som gör att jag tycker genus är så viktigt: mannens sexuella lust får bestämma, islamofobin frodas (wtf?), anklagelser, missförstånd, oförstånd och allt groteskt mansdominerat.

Å andra sidan vet jag inte om en del av dem som gått till Genusfotografens (förvisso vid det här laget väl behövliga) försvar egentligen är så mycket bättre. Jag har stött på sådana som menar att Genusfotografen utmålats som sexist och pedofil och att det är ett drev drivet av skitmänniskor, vilket förstås är möjligt men inte har någon grund i Susannas inlägg. Det borde gå att läsa välformulerade men kritiska inlägg utan att få spel. Hålla med behöver man ju inte, men vad som en gång var sakligt blir blåst fullkomligt bortom proportioner.

För grejen är den att sexualiseringen av kvinnokroppen är ett verkligt problem och inte ens kvinnor i länder utan allenarådande könsmaktsordning kommer undan effekterna (i form av utseendehysteri, våldtäktskultur och så vidare). Det, å andra sidan, betyder inte nödvändigtvis att alla kvinnor konsekvent är förtryckta av patriarkatets Photoshop eller att alla bilder med sexiga kvinnor på måste rannsakas och förkastas. Det behövs nyanser, både i bilderna, i tolkningen av dem och i debatten kring dessa saker.

 

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

En crazy cat lady talar ut

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.