En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar
”Slår du inte på folk som redan ligger?”
Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.
Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.
Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.
Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?
Hit och dit och tillbaka igen 
Påståenden som ”Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem” tycker jag en ska tänka lite fram och tillbaka på innan en använder. På många sätt tror jag människors rädsla för övervikt är ett betydligt större samhällsproblem än själva övervikten (för på vilket sätt är övervikt egentligen ett _samhälls_problem idag?). Rädslan för övervikt får människor att svälta sig och på andra sätt äta osunt, träna sig till skador, oroa sig, ha ångest och trakassera och diskriminera överviktiga. Kom ju tex nyligen en undersökning om att väldigt många tonåringar bantar, hetstränar och oroar sig pga sin övervikt – trots att de egentligen är normalviktiga.
Tack så hemskt mycket för den här kommentaren! Var tvungen att grubbla några dagar innan jag svarade.
Jo, rädslan för övervikt är också ett jätteproblem – det håller jag absolut med om. Vad jag tänkte mig är dock att tillräckligt många är överviktiga för att det ska påverka den allmänna folkhälsan och när någonting påverkar den allmänna folkhälsan så är det ett samhällsproblem. Sedan är sättet på vilket det lyfts fram som samhällsproblem i till exempel media minst lika problematiskt. Det ligger ett stigma i att vara överviktig oavsett om övervikten innebär ett hälsoproblem och folk tenderar till att stirra sig blinda på BMI och kilon.