Etikett: Flickor pojkar barn

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om skillnaden på pojkar och flickor

Charlotte12 kommentarer

Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.

Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Små barn och BHar

Charlotte6 kommentarer

Två saker har som genom någon stjärnornas positioner och universums antislump sammanfallit. I går fick min dotter av sin flickvän N en BH-top för barn. I dag tweetades följande bild ur HM:s sommarkollektion ut (via @PerKohler).

HM:s barnavdelning är, eh...

 

För hur mycket jag än tycker att det känns fel att min femåring har en BH har jag svårt att motivera för henne varför det skulle vara olämpligt. Och anledningen till att jag tycker att det är svårt är för att jag tycker att barn i den åldern helt bra kan springa runt nakna. Inte på stan kanske, men i trädgården och på stranden i alla fall. Så om jag tycker att det är naturligt och ok att hon har helt naken, varför skulle det vara något onaturligt med att hon täcker vissa delar? Inte har jag ju något emot att hon har bara trosor, så varför bär det emot att hon vill ha BH?

Jo, för att samhället sexualiserar kvinnokläder i allmänhet och kvinnors underkläder i synnerhet.

Jag har också sett en del feminister ondgöra sig över att föräldrar kan vara ansvarslösa nog att köpa dylika kläder till sina barn. Men hur ska man motivera ett förbud? Att småflickor utan byst inte behöver bysthållare tycker jag är helt ok, men dessa små toppar som inte håller utan bara döljer, hur ska man förklara vad felet är med dem? För felet ligger inte i kläderna, eller i småflickorna, eller ens i att småflickorna har på sig de kläderna utan i att samhället runt omkring dem – och då särskilt reklamindustrin – ser bikinis och BHar som sexattribut så till den grad att de är värre än nakna kroppar. Och när man tycker att det är ansvarslösa, patriarkatstödande, skulle-aldrig-få-föräldralicens-föräldrar som köper sådana saker till sina barn gör man det väldigt enkelt för sig. För själva anledningen till att BHar till barn ses på med avsky av många genusmedvetna föräldrar är ju att den konstanta sexualiseringen av kvinnan får regera. Vill man vara lite provocerande skulle man rent av kunna argumentera för att det skulle vara normbrytande att köpa BHar till sina småflickor och lära nästa generation att det är fullkomligt naturligt att vara naken, men lika naturligt att ha på sig specifika kvinnokläder. Det finns ingenting sexigt med kvinnokläder som inte en sexig kvinna tillför. Och ett barn kan inte göra några kläder alls sexiga. Ska inte få göra det.

Och så kommer då helvetes HM och marknadsför en bikini med en liten tjej uppiffad som en första klassens vuxen, sexig kvinna. Hon leker inte på stranden i sin skojiga bikini. Hon antar standardposen för en sexig kvinna: bysten (as if) putar ut, rumpan framhävs genom svank och hon  lägger lätt ena handen på sina trosor som för att säga att de snart kan åka av. Hade hon varit vuxen hade det kunnat se ut så här:

Och marknadsföringsvärde av att ha en kvinna i underkläder är enormt. För det är inte underkläder man vill sälja med de här:

Nej. Det HM har gjort är att de har placerat en liten flicka i en position som ligger 20 år och några okonventionella karriärval in i framtiden. Det HM har gjort är att sexualisera kvinnors kläder, fast i småflicksformat. Det är inte ok. Det är en del av sexualiseringen av kvinnor och som ligger till grund för våldtäktskultur, nedvärdering av kompetens, utseendehets, ätstörningar och så vidare.

Men det är inte BHn som gör det, utan omvärldens reaktioner på det – barnets position i förhållande till betraktaren. Eller tycker ni att det här är bättre, utan top?

Så vad är min poäng? Jo, att återigen så kastar vi skulden på kvinnorna för vad vårt kvinnosexualiserande, mansnormssamhälle kan beskyllas för. Och inte så att kvinnor inte själva bidrar till sexualiseringen, det är inte så jag menar, bara att istället för att kritisera HM för sin reklambild, och omvärlden för den unkna synen på kvinnokläders varande – vilket verkligen vore på sin plats – så flyttas ljuset i stället på att barn inte ska ha bikini. Vi låter reklammakare hijacka småflickorna. Vi tycker att små flickor måste lära sig att anpassa sig till normerna – till sexualiseringen av kvinnan –  istället för att säga att normerna är åt helvete, att små flickor (eller pojkar) som vill ha på sig en topp kan få ha det och att barn är barn. Och barn som får vara barn kommer att växa upp till vuxna som skiter i normer och förutbestämda genusvägar och som inte förstår sig på sexualiseringen av kvinnor och kvinnokläder. Jag är helt beredd att låta min femåring fortsätta att använda sin älskade BH för att jag tycker att det är hennes rättighet att inte anpassa sig. Och den som antyder att min femåring är sexig får på käften. Åtminstone de närmaste typ 10 åren. Eller 20.

Kuriosa: Det är ofta samma personer som tycker att småflickor inte ska ha bikini som tycker att burka är patriarkalt förtryck. Att de åsikterna skulle främja kvinnors valmöjligheter och frigörelse är ungefär lika paradoxalt som att delstaten Texas förklarar sig vara pro-life.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

Charlotte11 kommentarer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Uppmuntran och kön

Charlotte8 kommentarer

Uppmuntran är oerhört viktigt för barnets utveckling och framför allt för barnets uppfattning av sig själv. Tidigare forskning har exempelvis visat att barn som får uppmuntran för vad de är (”du är så söt”, ”du är så smart”) inte uppfattar det som att de själva påverkar sina framsteg – deras framsteg är statiska delar av deras person. Barn som däremot får uppmuntran för vad de gör (”du har arbetat bra”) kommer att i betydligt större utsträckning se sin egen inverkan på framgångarna – de kan påverka, lära sig. Barn, oavsett kön, som uppmuntras för vad de gör, snarare än för vad de är, är betydligt villigare att ta risker, de har större tilltro till sin egen förmåga och till sin kraft att utvecklas. Forskning utförd av bland andra Elizabeth A. Gunderson, professor i psykologi vid Chicago University, på barn i åldern 1-3 med en uppföljning fem år senare visar att föräldrar tenderar till att uppmuntra flickor och pojkar olika. Båda får ungefär lika mycket uppmuntran men flickor får i större utsträckning uppmuntran för vad de är, pojkar i större utsträckning för vad de gör.

Resultatet blir alltså att föräldrarna utan att själva tänka på det skapar flickor med dålig tilltro till den egna förmågan och pojkar som tar risker och tror på sig själva. Återigen har forskningen visat vikten av att tänka på hur man pratar med sina barn och att man är medveten om genusfällor. Genom medvetenheten kan man nämligen hjälpa barn att bli sitt eget bästa, oavsett kön.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

Charlotte7 kommentarer

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp och menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Kulturkrockar

Småflickor och det där med att brösta upp sig

Charlotte12 kommentarer

Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.

Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.

Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.

Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala leksakskataloger – snart ramlar väl himlen ner också

Charlotte14 kommentarer

Efter att svenska leksakskataloger med genustänk spridits över världen höjs det röster för att det är indoktrinering av oskyldiga små barn. I katalogerna ser man nämligen exempelvis små flickor som leker med vapen och små pojkar som leker med dockor. Och det är intressant att män tycks kasta sig in i den här diskussionen med sällan skådad entusiasm, även i samhällen där pappaledighet knappt existerar och där kvinnor förväntas sköta barnen enväldigt, bara för att katalogerna visar pojkar som leker med dockor. Varför kommer protesterna mot just att pojkar leker med dockor? Är föräldrar i dag faktiskt på riktigt rädda för att barn som får leka med vad de vill ska bli homosexuella och att världen ska gå under?

Protesterna mot att pojkar leker med dockor är åt helvete fel av många orsaker och visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att ha lite genustänk – att tänka utanför lådan. För det första är det så oerhört tragiskt att det finns folk som vill hindra små pojkar att leka som de vill, bara för att de är pojkar. Samma problem finns inte för flickorna, eftersom mannen är norm och det är bättre och mer accepterat att göra de där manliga grejerna oavsett kön än tvärtom. För det andra är dockor ett utmärkt sätt att förbereda barn på att ta hand om och vårda både kommande småsyskon och egna barn när de blir större. Ett av de tveklöst största jämställdhetsproblemen i hyggligt jämställda länder som Sverige och Finland är att pappor inte får delta i sina egna barns uppväxt på samma villkor som mammorna och att pojkar som vill leka vårdande lekar inte skulle få göra det är knappast något som kommer att göra något bättre, om vi säger så. För det tredje får jag spel när folk kommer dragandes med myten att pojkar som leker med dockor blir gay. Om vi nu bortser från att det är synnerligen beklagligt att någon kan titta på sitt lekande barn och tänka att det säkert är något allvarligt fel på barnet för att det leker med leksaker nischade mot det motsatta könet – istället för att till exempel älska barnet villkorslöst – finns det inga belägg för en sådan koppling.

Men visst finns det problem med leksakskatalogen, till exempel det att man låter en liten flicka posera med vapen. Problemet är dock inte att man gör det med en genusneutral touch och att det är en flicka istället för en pojke, utan att det är ett barn med vapen. Det skulle vara betydligt viktigare att diskutera än det självklara i flickors och pojkars rätt att leka över gammalmodiga könsgränser.

I svensk press har de negativa kommentarerna fått betydligt större genomslag än alla de positiva reaktioner som också kommit (och som fyller både Twitter och Facebook), kanske för att det på något vis har ett större nyhetsvärde. På radio här i Finland hörde jag för ett par dagar sedan att ”en sådan katalog knappast skulle funka här” och undrar vad man menar med det. Jag är nämligen övertygad om att det är betydligt fler som kommer att gilla att det finns kataloger med leksaker för barn – snarare än för pojkar och flickor – än sådana som kommer att låta bli att köpa en docka till sin flicka som de alltid har gjort bara för att det är en pojke som leker med den i katalogen. En könsneutral leksakskatalog begränsar inte antalet konsumenter, utan ökar det. Vill man inte förändra sitt sätt att tänka, eller om ens barn helt enkelt vill leka enligt traditionella mönster, kommer en neutral katalog inte att förändra något. För oss som tycker att det är viktigt kan just en sådan katalog vara avgörande för från vilken av alla de leksaksaffärer man väljer att införskaffa leksakerna, även om leksakerna man faktiskt köper kanske är de samma.

Och de som nu skriker om att barnen indoktrineras kommer alltid att hitta något att skrika om. Av erfarenhet skulle jag vilja påstå att de inte är den toleranta, förlåtande och nöjda typen. Det är förresten just sådana typer som jag aldrig kommer låta bestämma vad mina barn ska leka med.

Nyhetsplock

LEGO, pojkar och flickor

Charlotte11 kommentarer

Jag har läst en hel del åsikter om Sagan om ringen-trilogin som misogynt skit. Därför vill jag börja med att säga att jag på intet sätt håller med. Tvärtom finns det flera stolta, självständiga kvinnokaraktärer som är synnerligen viktiga i att föra historien framåt. Därmed förstås inte sagt att storyn inte skulle spegla starka patriarkala strukturer, men det får man väl dels helt enkelt förlåta Tolkien och hans tid för, dels se som en berättarteknisk faktor. Sak samma egentligen. Jag älskar Sagan om ringen-trilogin.

Och så kommer LEGO in i bilden. Först blev jag överlycklig över att att LEGO tagit sig and LOTR och såg fram emot många långa timmar på golvet byggandes. Men någonstans i förvandlingen från magnifikt epos till kommersiell leksak hände det något med figurerna. Alla kvinnokaraktärer försvann (utom Shelob – talande nog). Var är Arwen? Utan henne vore Frodo död. Var är Galadriel? Utan henne blev det inte mycket till magi. Och var är Eowyn? Miss I am No Man och så är dagen och världen räddad.

LEGO LOTR hade kunnat bli en lysande leksak för äventyrssugna barn. För barn som älskar hästar, svärd, kampen mellan gott och ont, kärleken, magin och spänning. Nu är det en leksak avsedd för pojkar. LEGO har kidnappad en av de största berättelserna som någonsin skapats och gett den till pojkarna. Kanske hade jag inte varit fullt lika upprörd (who am I kiddin’, jag ville ju ha Arwen!) om det inte var för LEGOs stora satsning på att attrahera flickor genom det pastellfärgade speciallegot LEGO Friends. Jag är övertygad om att flickor gärna vill leka med figurer de kan identifiera sig med och att de därför hellre leker med flickfigurer. Det tror jag LEGO har helt rätt i. Men jag ser hundra gånger hellre att min dotter får identifiera sig med Arwen, Galadriel och Eowyn än med Olivia i hennes Butterfly Beauty Shop. Så varför måste man skilja på pojkar och flickor? Varför kan de inte få leka i samma värld, med samma regler och med samma drömmar?


Till en pojke kan man köpa Battle of Helms Deep där pojkarna får rädda världen.


Till en flicka kan man köpa Mias Bedroom där flickorna kan få vänta under tiden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Flickors utbildning

Charlotte4 kommentarer

På det Stora Internätet rör sig nu en osedvanligt stor mängd notiser som uppmärksammar flickors situation i världen. Inte minst blev det ju aktuellt sedan den lilla flickan Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet utanför skolan för att hon stått upp för sin och andras rätt till utbildning. En del av mig tycker att det känns fel att det talas så mycket om behovet av stöd till utsatta flickor. Barn i behöv av hjälp ska få det oavsett om de är flickor eller pojkar. Det är en principsak. För det finns miljoner små pojkar där ute som mår väldigt dåligt, som inte får gå i skola och som inte har någon framtid.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att flickor fortfarande i alltför många länder saknar rättigheter som pojkar har. Barn i fattigdom far illa oavsett om de är pojkar eller flickor och det bör uppmärksammas och motarbetas, men även flickor från familjer som inte lever i total fattigdom saknar utbildning, framtidstro och egenvärde. Det är inte fattigdomen som är förklaringen till deras situation, utan att män med uppfattningen att kvinnor på grund av sitt kön är mindre värda tillåts sätta reglerna. Genom att utbilda flickor ger man dem en chans att visa dessa män att flickor kan och att flickor och kvinnor förtjänar samma grundläggande rättigheter som pojkar och män. Och att utbildning av flickor är ett hot mot de strukturer som håller kvinnor nere är uppenbart – varför skulle man annars skjuta en liten tjej vars enda brott är att hon vill lära sig saker?

Därför är jag övertygad om att det är genom att adressera flickors situation i världen som vi kommer framåt med det här. Tänk om lika många små flickor som små pojkar skulle få utbildning i de länder som konsekvent diskriminerar kvinnor. Tänk vad det skulle göra med förutsättningarna för nästa generation. Tänk om fler börjar ställa sig upp så som lilla Malala gjorde och tänk när det inte längre finns tillräckligt med kulor för att tysta dem alla. Tänk. Utbilda. Och låt tänka fritt.