Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

11 kommentarer på “Fria val och guldmedaljer

  1. Det är svåra frågor, fast det borde vara så lätt, alltså, vilken färg man har på tröjan eller hur man har håret borde fanimej alla andra skita i.

    Åsså var det verkligheten… Mina barn har en handfull kusiner. J som nu är 15 hade verkligen ingen som helst koll på sånt här när han var i lågstadieåldern, inte så stor social koll heller för den delen. Frisyrer, kläder – icke-entiteter liksom. Nåväl, när han sent om sider lärde sig cykla skulle han ju få en hoj. Och fastnade för en lila med sådan där mixedram som är rätt vanliga på barnhojar. Föräldrar fattade ju förstås att den cykeln var tänkt till flickor. Dilemma: Ska man upplysa barnet om detta och bli den som, fast man själv tycker helt tvärtom, upplyser barnen om att det finns godtyckliga skillnader mellan pojkar och flickor? Eller ska ungen få sin cykel och så hoppas man på det bästa?

    Det valde det senare alternativet. Det gick vägen i exakt en dag. Dag två kom J storgråtande hem från skolan – DE RETAS OCH SÄGER ATT JAG HAR EN TJEJCYKEL! Inte för att han som sagt hade någon aning själv om att det finns något som kallas så eller för att han på något sätt skulle uppfatta det tjejiga som mindre värt – men ungarnas attack var ju svar nog.

    Vad gör man? För J som var helt bakom flötet när det gällde eventuella skillnader, varför somligt är tjejigt och annat killigt, gick det här inte att hantera. Han hade ingen strategi, ingen egen känsla, mer än att han tyckt att cykeln var fin. Det orkade han inte stå för, fullt förståeligt.

    1. Och vi står alltså just nu på precis samma ställe. Vår son vill ha en lila flickcykel. Men så frågade jag honom exakt vad det är han gillar med den cykeln (utan att påpeka att det är en flickcykel) och det visade sig att det var pakethållaren han var ute efter. Så nu kan vi titta efter pojkcyklar med pakethållare. Men herregud så jag avskyr att det ska vara skillnad, det gör jag. Samtidigt ska vi ju investera i en cykel som han ska trivas med i ett par år, och då skadar det knappast att se till att det är en socialt accepterad cykelsort också.

      (Men om han hade sagt att det vara bara just exakt den lila flickcykeln som gick och att inget annat duger så hade det blivit den.)

  2. Hårlängd på pojkar/män är väl inte någon särskilt tydlig genusmarkör? Redan i bibeln fanns gudomliga långhåriga män som Simson och Jesus (som han skildras på cruzifix åtminstone). Själv har du skrivit om hårmodet bland 1600-talets adelsmän. Vilda västerns indianer skildras med långt hår i hästsvans. Och vi som gillar hårdrock har alla haft vår pudelperiod i livet.

    Min grabb klippte sig inte under sina första 2.5 år och såg ut som lintotten på Solstickan-askarna. Men sen gick det löss på dagis och hustrun bad mig kolla upp det. Så jag tog fram trimmern och stubbade både honom och mig till 3 mm, i förebyggande syfte. Hustrun blev gråtfärdig och tyckte han såg ut som en Auswich-unge. Jag lugnade henne med att deras korta frisyrer syftade just till att hålla lössen borta.

  3. Och så är det ju det här med att det alltid kommer att finnas folk som har åsikter om ens livsval. Och det är väl med det i åtanke som jag vill fostra mina barn till att känna efter vad de själva vill och lära sig att stå för det.

    Angående hårlängd sparar sonen också till långt hår. Däremot var det många som trodde att dottern var en pojke första gången hon hade klippt sig själv, så det verkar vara ovanligare med korthåriga flickor. Jag tycker däremot att hon passade jättebra i kort hår och skulle inte ha något emot det om hon vill ha kort hår igen. Förutsatt att hon säger till om det så vi kan boka tid till en frisör i stället för att hon hux flux gör det själv och vi ändå måste till en frisör för att jämna ut klippningen.

    Och grattis till medaljen och till att ha en son som vågar stå för vad han vill.

  4. Många av de små pojkarna som vill ha långt hår klipper sig ju för att de kan se att inga äldre pojkar har långt hår, för när de äldre pojkarna som ville ha långt hår var små hade ju inga äldre pojkar långt hår för de hade redan sett att de äldre inte hade… AAAARGH!!!!

    Men min bror klippte inte av sig sina blonda lockar för att pojkar har kort hår, och min syster klippte sig nog just för att flickor har ju långt hår, de skrattade tillsammans varje gång någon lyckades gissa att jag hade en bror och en syster och ändå inte fick det rätt. De är mina syskon trots allt 🙂
    Jag hade kunnat göra det lätt för mig och klippa mig jag också, men jag ville ju ha långt hår. Jag såg så löjligt väluppfostrad ut i det där håret, ofärgat och till midjan, och så tydligt var det att jag var flicka, jag fick tänka varje dag vad jag skulle ha på mig, hurdant pannband jag skulle ha för att se ut som en hippie istället för en väluppfostrad flicka, och det hade varit så mycket enklare att klippa sig, men jag ville faktiskt, verkligen, ha långt hår. Så jag blev en av de där som inte klippte sig, och ingen märkte det ens.

    Det skulle kunna vara länge sedan men det blir ju aldrig länge sedan, för nästa årskull dagisbarn för lära sig samma korkade skit. ”Min” sjuåring, Tindur, pojken jag tar hand om som avlösare, ville också ha långt hår. Han har sämre koll på saker som kön än de flesta barn i hans ålder, oftast är det inte viktigt, på vuxna till exempel. På fiktiva figurer är det viktigt. När han kom hem från dagis och grät för att barnen hade sagt att han var en flicka hjälpte inget, inte att det inte är något fel på att vara flicka, och inte att vi satt i ett rum med tre långhåriga kvinnor, fyra långhåriga män och en snaggad man. Han hade nu magiskt förvandlats till flicka och skulle aldrig bli pojke förrän håret var borta. Han gillade inte sitt eget snaggade hår och nu har han ganska normal-pojke-långt. Nu är han förvisso inte som de andra barnen, han säger glatt om samma person: -Jag vill gå hem till han och spela hons spel! (Han är västerbottning så ”hem till han” är korrekt. ”hons spel” är inte det.) men just därför tycker jag det är extra intressant att se hur hans värld egentligen fungerar. Kön verkar medföra vissa väldigt specifika egenskaper, men det verkar inte vara så noga med vilken person som har dem, och det verkar gå att ändra ganska lätt. Framför allt blir det så mycket tydligare än hos andra barn var han plockar upp olika idéer.

    Han blev oerhört upprörd här om dagen när en legoflicka höll i ett svärd för flickor kan inte slåss! Den diskussionen vann han däremot inte, utan legoflickor kan nu slåss, fast om de har ögonlappar kan de bara slåss med piratsvärd. Det kan jag gå med på. De slåss också bäst om de har rustning, och kan inte rida om de har klänning, och ja… legoflickor kan faktiskt inte rida om de har klänning. Inte legopojkar heller.

  5. Det finns inte mycket jag hatar så mycket som när föräldrar inte låter sina barn välja de färgs kläder de vill, vilken frisyr de vill, vilken slags cykel eller annan utstyrsel de vill bara för att de är menade åt ett annat kön.

    För mig är det precis samma sak som att förbjuda en pojke att söka sig till närvårdarutbildning eller en flicka att bli bilmekaniker. Exakt lika illa. I båda fallen trycker man ner någon liten individs egen vilja. Jag ser det som könsdiskriminering och i och med att många mammor också sysslar med detta är det många kvinnor som också gör sig skyldiga till brott mot jämställdhet.

    Men samtidigt förstår jag problematiken. Känns ju inte så roligt att köpa en dyr cykel åt ett barn, och så låter barnet bli att använda den ifall det blir retat. Men jag tror att just detta är det viktigaste att satsa på i en kamp för ett jämställt samhälle – se till att barn får leva sitt liv utan begränsningar på grund av könsstereotypier. Sen följer resten med på köpet. Tror jag!

  6. Får man av nyfikenhet fråga varför Vilho vill ha långt hår? Finns det en orsak till det? Inte för att du behöver ta upp hans åsikter här på bloggen. Kan det vara det också ligger litet av en protest i det? Han vill ha det för att han kan ha det och många tycker han inte borde det? Jag tycker det skulle vara ganska häftigt och kanske han då lite tagit efter sin mor? 🙂

    Det är svårt med barn, könsroller och föräldrar (och andra vuxna). När barn kommer och vill ha könsstereotypa färger på kläderna försöker genusmedvetna föräldrar styra dem i rätt riktning och när barn kommer hem och vill bryta kraftigt mot könsnormerna så styr samma genusmedvetna föräldrar barnen mot den gyllene medelvägen. Jag vet att jag själv nu och då ger barnen sånt som strider mot mina åsikter, bara för att jag inte vill barnen skall lida. Jag tycker det är min strid, inte deras. Men samtidigt tycker jag jag gör dem björntjänst.

    Angående kroppsbehåring så har jag funnit det rätt intressant att då när jag haft långt hår eller i övrigt vild hårväxt så är det i 9 fall av 10 kvinnor som kritiserat det, inte män.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s