Etikettarkiv | Feminism

Jag är med henne

Okt13

Så YLE hörde av sig och ville ha en kommentar kring det hoolabaloo som blev när statsminister Sanna Marin var med på ett modefoto iförd en kavaj men ingen topp. Som om det vore slutet på världen. Och jag suckade och berättade som det är, att det här är en del av ett djupt rotat, patriarkalt mönster enligt vilket kvinnors sexualitet måste kontrolleras och alla representationer av kvinnor på maktpositioner måste trashas. En del verkar tro att det handlar om vad kvinna har på sig. Det gör det inte. Det handlar om kön.

Sedan tog det förstås inte lång tid förrän jag fick höra från de där som ”i princip” håller med men som tror att det skulle bli samma ramaskri om det gällde en man. På frågan huruvida de skulle kunna frambringa något som helst bevis för den ståndpunkten svarar de att jag ska tänka mig att det skulle bli sådan uppståndelse. Jag har förvisso bra fantasi – det är inte problemet här – problemet är att jag ombeds tänka mig att det vore likadant för en man när det inte finns några tecken på att det vore så.

Maktens symboler är fortfarande manliga. Kvinnors sexualitet kontrolleras fortfarande. Det är de här två sakerna som gör att det skiter sig, när statsministern bara har hud under sin kavaj, men inte till exempel när en manlig president sitter naken på en häst* eller en blir fotograferad i bastun. Att rida och att driva storpolitik på en bastubänk är manligt. Det är makt. Det finns ingen konflikt i symboliken.

Vi borde ha kommit längre än att göra en vuxen kvinnas trots allt relativt modesta klädval i en modetidning till en fråga om kompetens i yrkeslivet. Jag är helhjärtat och barbröstat på hennes sida.

* fast han var nog inte president när den bilden togs

Feministiska ekorrar

Maj9

Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.

Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.

Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.

Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.

Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.

Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:

”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”

Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:

”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”

Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:

”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”

Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.

Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:

”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”

Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.

Kuvahaun tulos haulle eastern fox squirrel

Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?

Ta en komplimang då för i helvete kvinna!

Nov5

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om hur mycket jag tycker om Allhelgona och hur härligt det ska bli att gå till kyrkogården och tända ljus och sånt.

Men så hände Internet.

Det började med att Michael Moore tweetade så här:

… varpå han fick hävt över sig en lista över kvinnor som de facto hjälpt till att bygga atombomber, hjälpte till i koncentrationslägren, sköt i skolor och så vidare. Och jag minns inte längre exakt från vilken sida jag sedan gav mig ner i kommentarsträsket och dunkade huvudet i följande:

feminists

Men jag tycker så mycket om det här klippet för det samlar liksom det absolut mest patriarkala, förminskande och förtryckande i ett så härligt format.

Halvnaken vit kille förklarar för kvinnor varför vi ska vara nöjda och tacksamma mot hans förträffliga sort samt hur kvinnors åsikter och organisering bara är ett sätt för osäkra kvinnor att försöka låtsas att de är bättre än män.

Det här är Internet-för-kvinnor personifierat.

Jag var till och med tvungen att gå tillbaka i kommentarstråden för att se vart komplimangen fanns. Jag tror att det var Michael Moore tweet som klassades som en komplimang. Det är det inte. Det är inte en komplimang, därför att det suddar ut mänskligheten i kvinnor och framställer oss som något vi inte är. Kvinnor föds inte goda. Vi måste välja att inte massmörda eller förstöra Antarktis på precis samma sätt som män.

Och att påstå att vi inte skulle göra de här valen är frånta oss vår fria vilja. Det är fanimej inte något jag tänker säga ”tack” och niga inför.

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Okt15

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.

Där är alla flyktingkvinnor.

Sep14

Egentligen hade jag tänkt skriva om kaninungarna, men så ramlade jag på Joakim Lamottes senaste ridderliga tilltag för världens alla kvinnor i nöd. Krönikan handlar, mycket kortfattat, om att det huvudsakligen är män som kommer som asylsökande nu. Och det tycker jag förvisso är ett bra ämne, men Lamotte behandlar det utifrån perspektivet att Sverige med sin feministiska regering i jämställdhetens namn borde ta ställning för alla de kvinnor som blir kvar.

För det första är det jätteviktigt att påpeka att det är helt sant att det är flest män som kommer till Europa. Men eftersom Europa inte är världens mittpunkt betyder det inte att det inte finns lika stor andel kvinnor på flykt. Lamotte hade inte behövt göra mer än gå till FNs sidor för att se statistiken och få svar på sin fråga var alla flyktingkvinnorna är.

refugees50,5% av flyktingarna är kvinnor. De är inte kvar i Syrien utan har flytt till närområdena. Libanon, Egypten, Jordanien och Irak är svaret på Lamottes fråga. Resan till Europa är lång och farlig och slutar numer ofta i taggtråd. Att man skickar yngre män som 1) sannolikt är de med störst chans att överleva resan och 2) sannolikt de med störst chans att kunna etablera sig i ett nytt land om det skulle bli aktuellt och 3) garanterat är de som löper störst risk att bli uttagna i väpnade konflikter är inte konstigt. Det handlar inte på något sätt om att syriska män skulle ha gett upp det fantastiska västerländska hederskodexet om ”kvinnor och barn först” (som förövrigt är en myt, vid till exempel alla katastrofer utom Titanic har största andelen dödsoffer varit just kvinnor och barn) utan om vem som kan fortsätta flykten längre bort. Kvinnor och barn är redan i (den förvisso relativa) säkerhet som finns i grannländerna.

Jag håller med Lamotte om att vi borde göra mer för att hjälpa i närområdena. Att donera till Rädda barnen eller till Läkare utan gränser vore en fantastisk bra start för alla som skulle vilja göra en insats för kvinnor och barn.

Men den stora och viktiga genusaspekten här ligger inte i hur syrierna har valt att fly utan i hur väst har valt att bemöta det. Underförstått i Lamottes text och i mängder av liknande texter som florerar på Internet just nu finns nämligen tanken om att kvinnor och barn skulle vara mer skyddsvärda än män och att männen som flyr är ynkryggar. Att de män som lyckas med den lång och farliga resan till Europa likväl inte skulle vara förtjänta av skydd för att de är just män. Man undrar ju lite var alla de där mansrättsaktivisterna är någonstans när det faktiskt på riktigt skulle finnas män som skulle behöva få sitt människovärde försvarat här. För det är ju trots allt så att män inte är det minsta bättre utrustade att stå emot kulor eller knivar, bombsplitter eller granater. Män dör av sådant, precis lika lätt som kvinnor gör. Män är inte mer än människor de heller.

Lamotte påpekar att kvinnor inte startar krig, vilket förvisso är (nästan) sant. Men de män som nu flyr Syrien var inte heller med och startade kriget. De män som nu flyr är precis lika oskyldiga till kriget som kvinnorna är.

Att vara på andra sidan

Mar14

I morse läste jag en bloggpost om den nyliberala feminismen, om ”den extrema individualism som feminismen som rörelse dras med”.  Alma skriver att det är ett problem för feminismen att alltför många i dag nöjer sig med vad de har ur en politisk vinkel och därför slutar engagera sig politiskt. ”Istället för att kämpa för att krossa det patriarkala samhället så ska vi leva så feministiskt vi kan inom ramarna för det.” Det ges också förslag på vilka frågor som ännu måste drivas:

”Samtyckeslag, sex timmars arbetsdag, aktivt lagstadgat genusarbete på alla skolor, delad föräldraförsäkring, mer resurser till kvinnojourer, högre lön i offentlig sektor, reglering av sexism och skadliga ideal i det offentliga rummet, med mera.”

Och jag har så svårt för att skriva sådana här inlägg, där det känns som att jag kritiserar folk som jag egentligen på något plan håller med, men det är något med det här resonemanget som skaver för mig. För det första kanske det är rubriken, som frågar om man ”drabbats” av den nyliberala feminismen. Redan där känns det som en markering av vad som är en bra feminist och vad som inte är det. Om nyliberalism är dåligt så har man ringat in den bra feminismen som tillhörande en viss del av den politiska skalan.

Sedan är det några av de frågor som man borde jobba med. Egentligen tycker jag att allt det Alma nämner är viktiga frågor, men det är inte frågor som jag om jag vore politiskt aktiv skulle satsa mest på – inte för att det inte exempelvis skulle behövas mer resurser till kvinnojourer men det är inte särskilt högt upp på prioritetslistan. Att reglera skadliga ideal i det offentliga rummet ser jag mest problem med, i ärlighetens namn. Jag tycker att man ska diskutera skadliga ideal, men för att reglera skadliga ideal krävs det definitioner som vi inte har och som jag inte är säker på att vi verkligen kan nå. Ideal är ju inte beständiga, och inte synen på vad som är skadligt heller.

Så någonstans ser jag mig själv så på andra sidan. Utanför jämställdhetsarbetet. Och eftersom jag inte vill kalla mig feminist är jag väl knappast ens en av dem som drabbats av den nyliberala feminismen, så vad är jag då?

Feminismen, trots att den finns i en uppsjö olika format, är inte den enda vägen att arbeta för jämställdhet och det arbete som personer som jag gör (även om det lilla jag bidrar med mest är en piss i havet) är inte mindre värt. Jämställdhet är ett så oerhört komplext begrepp, och det får inte göras till en politiskt röd angelägenhet för att en politiskt röd feminism skulle vara den sanna vägen.

Det var bara det.

Fortfarande inte feminist

Jun5

Jag fortsätter att läsa tankar och idéer från vad som måste betecknas som framstående svenska feminister, och… Tja… Jag fortsätter att känna att det inte är min sorts feminism, inte min sorts jämställdhet, inte mitt sorts tänkande. För så länge det dyker om saker som det här:

 

så vill jag inte vara med. Det här får inte mig att vakna upp och se att härrimingud vi har problem som kan kopplas till en patriarkal struktur och som gör att jag tog ut 95% av föräldraledigheten. Det får mig att gå in i försvarsställning. För patriarkala strukturer upprätthålls inte bara av män utan av män och kvinnor tillsammans, och det är ett välkänt faktum att även kvinnor tjänar på vissa patriarkala strukturer. Men viktigast av allt, de där patriarkala strukturerna som sägs automatiskt förtrycka mig för att jag är kvinna, som tveklöst var en del i att jag blev huvudföräldern, de drabbar min make också. Så när någon säger att han, som jobbar så hårt, som är medveten och som gör sitt bästa, är en förtryckare så blir jag mest förbannad. Han är ett offer för omständigheterna och en avgörande länk i förändringsprocessen, precis som jag är.

Saker som man tydligen har skrivit om kvinnor

Feb17

Jag menade att man fick skriva negativa saker om kvinnor. Andra menade att man inte fick det, att sådant aldrig skulle få publiceras. Men här i Finland, där de flesta större tidningar har bloggar knutna till sina webbsidor, är det långt ifrån svårt att hitta officiella texter, publicerade under nyhetsportalers skydd, som framställer kvinnor i långt ifrån positiva ordalag. Upprätthållen av samlingsportalen för de regionala tidningarna finns bland annat en blogg som heter Satunnainen herrasmies (ung. Den otippade gentlemannen) där en äldre herre menar att ingen vill dansa med kvinnorna som har inre skönhet, eftersom deras skönhet är gömd så djupt och att kvinnor, eftersom de är känsligare och upplever med känslor istället för sans, är lättare att lura. Därför tror också kvinnor på mirakeldieter trots att det enda rätta alternativet vore fettsugning.

Så borde man inte räkna det här som att det är publicerat i ”stor media”, vilket var vad som efterlystes? På samma portal bloggar riksdagens talman och socialdemokraternas tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Räcker det? Eller vad sägs om den insändare i Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, som menar att förut var det kvinnan som skulle städa, laga mat och fixa barnen men nu för tiden är det minsann mannen som ska ta ansvaret för barnen och för att tillfredsställa kvinnan (HS 7/2)?

Man får skriva kritiskt om kvinnor och man kan bli publicerad när man skrivit kritiskt om kvinnor. I vilken utsträckning det görs om kvinnor och om män är en annan sak (nu gällde det OM det tillåts om kvinnor i stora media), men jag sällar mig till dem som ser att det är lättare att kritisera stereotypa män för att den stereotypa mannen är en man i en maktposition. Att kritisera och problematisera personer i maktpositioner är en del av den fria journalismens kärna. Ska man lämna de stora medierna (typ dagstidningar och deras nätbaserade plattformar) och ge sig ut på forum upprätthållna av andra instanser möts man av fullkomligt ocensurerade, generaliserande och synnerligen negativa texter om kvinnor. På Uusi Suomi, Finlands mest lästa nättidning, finns en bloggportal med mängder av antifeministiskt material – en bloggportal som är tänkt för att ge vanliga människor en röst, med enorm spridning.

Frågan man bör ställa sig är alltså om stora medier är så censurerade och indoktrinerade att de vägrar publicera texter som är kritiska mot kvinnor, kvinnlighet, feminister eller liknande. Men DN tog in en lång text av Pär Ström som replik till Maria Sveland, och dagen efter gick turen till Pelle Billing, som ytterligare exempel. Expressens Niklas Orrenius skriver om hur jämställdhetsministern som inte gillar ordet feminist sätter myror i huvudet på de andra och har en klart feminismkritisk ton. Roland Poirier Martinsson beskriver feminismen som en rörelse som kan sorteras med frenologi och freudianism i en kolumn på SvD. Man får kritisera. Man bör kritisera.

Kan det handla om hur kritiken framförs istället, och i så fall gå att jämföra med när redaktionschef Lars Alkner parodierade på den rasistiska agendan många av de insändare han vägrar publicera har. Det vill säga, kan det vara så att många av de kritiska rösterna inte uttrycker sig på ett sådant sätt att någon ansvarig utgivare vill ställa sig bakom dem och att dessa kritiska röster sedan tror att utgivarna har någonting emot hela rörelsen – när allt egentligen rör hur man talar i offentliga rum?

För det är en stor skillnad på vad för sorts text man skriver och hur man skriver. Den omtalade krönikan Ohlsson skrev är en krönika, en nyhetskommentar med en personlig vinkling, en text som ska spela på läsarens känslor – inte en faktatext, en intervju, en argumenterande text, en artikel. Jag fick frågan om jag kan hitta något som är lika hatiskt mot kvinnor som Ohlsson krönika är hatisk mot män. Men jag ser inte att den är hatisk mot män, utan att den kritiserar ett fenomen som nyligen väckt stor debatt i Sverige. Lars Alkners kolumn är inte hatiskt mot SD, den är kritisk mot att så många ur partiet tror att de censureras för att de just tillhör SD när problemet är att de inte skriver texter som man kan publicera när man står som ansvarig utgivare.

Det finns områden där män förfördelas. Områden som förtjänar diskussion utan förlöjliganden av typen ”vita kränkta män”. Men jag ser helt enkelt inte att män skulle vara de enda som media får kritisera. Media kritiserar män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet, feminister, vänsterpartister och sverigedemokrater. Men i etablerad media med en ansvarig utgivare finns det inte hat mot varken män eller kvinnor.

Feminism som ideologipolis

Apr23

Det finns en Tumlbr-blogg som heter Who Needs Feminism där människor kort får berätta varför just de behöver feminism.

Aktivarum ondgör sig över att folk förväntar sig att feminismen ska lösa deras personliga problem och fungera som ideologipolis.

Den som berättar sig behöva feminism ”because I shouldn’t have to fight with myself to not automatically apologize for having an opinion” förkastas med ett ”men roligt är det när folk säger ”jag borde inte behöva ha interna konflikter””. När någon säger sig behöva feminism för att ”the words ‘bitch’, ‘slut’, ‘whore’, and ‘cunt’ are still used as every day words” kontras det med att vi minsann inte behöver en ”ny kyrka som utdelar synd”. Listan på citat fortsätter och förkastandet lika så. Hela inlägget dryper av ett fullkomligt oförstånd inför andras upplevelser av genusbaserade problem i vardagen och en daglig kamp mot att inte låta sig tryckas ner i en förutbestämd form.

För det är just den där formen som det handlar om. Det handlar om att man ska kunna vara kvinna och jävligt duktig på det man gör och få höra att man gjorde en kick-ass bra presentation, inte att det är gemytligt att unga, vackra kvinnor vill vara intellektuella. Det handlar om att man ska kunna få ha ett rosa buisness card utan att klassas som oprofessionell för att färgen rosa klassas som flickig och gullig men knappast passande för någon som vill verka trovärdig. Det handlar om att jag ska kunna få beskriva äktenskapets juridiska implikationer under medeltiden utan att någon ska behöva varna mig för att forska kring genus för att jag kan tolkas som feministisk och därmed oakademisk.

En betydande del av den där formen är just det som kritiseras hårdast på Aktivarums blogg, nämligen hur man ska kunna hantera eller rent av påverka andra åsikter om egna beslut? För visst, man kan bara påverka sig själv och ingen gynnas av en statlig åsiktspolis som säger vad man får tycka och inte. Men de exemplen som lyfts fram på varför vi behöver feminism (folks förvåning när pojkvännen lagar mat, fördömandet av att inte vilja ha barn, att beskyllas för att inte vara bra nog när pojkvännen är otrogen och så vidare) avspeglar den där formen där män gör mansgrejer, kvinnor gör kvinnogrejer och det inte finns några mellanting. Att vilja bekämpa de sakerna är inte försök att kontrollera folks åsikter utan en vilja att förändra attityder. För nog ska en kvinna kunna säga att pojkvännen lagade mat och få höra ”jamen vad kul, vad blev det?” och inte ”hahaha, gick det ens att äta?”, ”har han varit otrogen” eller ”men herreguuuud vad din kille är duktig som klarar av att laga mat!”. Och låt vara att det inte är en allmän rättighet att skaffa barn, men det är fanimej en allmän rättighet att låta bli om man vill, utan att någon tar sig friheten att ha åsikter om det. Och en otrohet kan aldrig skyllas på den som blir bedragen, men ändå hör man ofta att mannen varit otrogen för att kvinnan inte levererade tillräckligt av vad det nu kan vara som hon är skyldig honom för att han ska bete sig som folk.

Behöver man just feminismen för att få ordning på de här grejerna? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket har feminismen givit de här problemen ett berättigande, fått kvinnor att förstå att de inte behöver be om ursäkt för att de har en åsikt och för att de säger den. Fått kvinnor att reagera över att äldre manliga kollegor uppmuntrar dem med ett ”det är snyggt med kvinnor i kostym” istället för ett ”du har verkligen identifierat ett betydande idékomplex”. Fått män att kräva delaktighet i sina barns liv. Och utan att försöka bestämma vad andra ska tycka så är den här uppluckringen av formen något vi borde vara tacksamma för.

Och slutligen: Feminismen ska inte bli en kyrka som förbjuder svärord, men man måste vara blind om man inte ser att alla de där väldigt vanliga svärorden relaterar till kvinnor.