Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.