Tag Archive | Avhandlingen

Färdig.

Hörrni…

JAG GJORDE DET!!!

Båda förhandsgranskarna av avhandlingen har godkänt den för disputation. Jag har skrivit en doktorsavhandling. Jag har skrivit FÄRDIGT* en doktorsavhandling. Jag klarade det. Nu återstår disputation förhoppningsvis någon gång i november. Sedan tänker jag bara svara på tilltal om de börjar med ”ärade doktor Cederbom”.

* Alltså jag ska ju fortfarande kontrolläsa noter och göra vissa mindre ändringar, men det var verkligen inga jättegrejer.

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

Så där ja.

Med två timmar till godo har jag lämnat in mitt avhandlingsmanuskript ”The Legal Guardian and Married Women – Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450” till förhandsgranskning* efter fem och ett halvt års slit. Jag kan inte nog tacka er som peppat och kommit med glada tillrop, och er som faktiskt sedan också har läst och kommenterat delar av manuskriptet. Flera av de mest värdefulla kommentarerna har kommit från människor jag har lärt känna via bloggen. Nu ska jag gå ut i trädgården och dricka rosa bubbligt. Det har jag förtjänat.

* Det betyder att två av mig och av varandra oberoende experter ska läsa och bedöma manuskriptet, och senast om två månader komma med utlåtanden som förhoppningsvis godkänner mig för disputation.

Dagens panik

Min handledare skickade mig just en 334 sidor lång bok med JÄTTEMYCKET intressanta aspekter jag skulle vilja få med i avhandlingen. Barnen bidrar (till paniken alltså, inte till att avhandlingen går framåt härrigud) bäst de kan. Det ena barnet sitter och lipar så högt hon orkar och anklagar mig för att ljuga när jag sagt att jag alltid kommer att finnas där för dem och trösta vad som än händer eftersom jag inte tyckte att det som hade hänt (hennes bror slog henne med en plastflaska) var riktigt allvarligt nog för ett sammanbrott av den kalibern. Det andra barnet ska hjälpa till att vattna i trädgården men vrider på fel kranar i pannrummet och vattnar således sagda pannrum betydligt mer noggrannt än någon av rabatterna.

Dagens, nej: månadens, enda brutala störtregn inträffar ganska exakt tre minuter och 24 sekunder efter att jag äntligen lockat båda barnen ut med hunden och skateboardar för att gå till parken. Det varar ungefär så lång tid det tar för blöta barn och hund att komma in, avbryta allt jag gör och konstatera att de minsann inte tänker gå ut mer.

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!

Måste ha fler böcker

Det var det här med inledningen alltså. Fast att jag vet att jag har skrivit det i något skede så saknas det nu banne mig ett underkapitel om medeltidens Sverige och mina avgränsningar i forskningen. Förutom att jag är lite irriterad över att jag inte vet vart det har tagit vägen (eller var det kanske någonting jag bara skrev i min forskningsplan…?) så visar det sig nu när jag letar att jag bara har grymt specialiserad litteratur i bokhyllan. Jag har travar med böcker om kvinnors jordägande under 1500-talet, sexualitet och politik, äktenskap och kön, men inget översiktsverk över medeltidens Sverige.

Kuvahaun tulos haulle no books gif

Att skriva en inledning

När jag började på min doktorsavhandling för glada fem år sedan var det första jag gjorde att plita ihop en inledning. Det är, ironiskt nog, precis vad jag fortfarande håller på med fem år senare och med två veckor till Sista Deadline. Inledningen är kanske det svåraste man kan skriva och jag våndas. ”Skriv det som är viktigaste på de första sidorna!” Jo, men när allting är viktigt?

Hur som helst. Det jag ville säga var att om ni är i början av en akademisk text, doktorander på väg ner i träsket i början av er karriär, så hav förtröstan. Den inledning ni skriver nu kommer ni ändå att skriva om. Igen och igen och igen. Så skriv av hjärtats lust och fastna inte! Alla trådar ni inte lyckas trassla upp nu kommer ni att kunna dra i senare, och när man har betydligt mer text känns det inte som hela världen att klippa loss de värsta knutarna. Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Det var bara det. Nu ska jag överväga om det är olämpligt att ha ett underkapitel som heter ”Coffee and Tears” i mitt metodologikapitel.