Etikettarkiv | Avhandlingen

Att referera till sig själv

Sitter här och korrläser en artikel jag skrivit och som jag senast arbetade med för typ ett år sedan.

Mycket stolt över att få fylla i mig själv i litteraturlistan. Cederbom 2017. Jajamänsan.

Mindre stolt över att jag fortfarande måste googla mig själv för att ta reda på vad den kompletta titeln på Cederbom 2017 faktiskt är.

 

Allt man inte hinner säga i radio

I söndags var jag i Radio Vega och talade med Christian Bertell om min forskning. Trots att vi hade alldeles osedvanligt mycket tid på oss så kändes det som att det fanns så mycket mer kvar att säga (den som vill lyssna på programmet kan göra det här, i ytterligare 28 dagar räknat från i dag). Jag tror att det allra viktigaste som jag ville säga, och som är en av mina största drivkrafter, är att historia i så stor utsträckning även i dag används för att berättiga missförhållanden, men att dessa berättiganden väldigt ofta vilar på en falsk historisk grund. Vinnaren är den som har skrivit historien och som har format vår syn på vårt gemensamma förflutna, men också den som tjänar på att det förflutna har sett ut på ett visst sätt och som tjänar på att upprätthålla den bilden.

Särskilt gäller detta förstås genushistoria, som inte på något vis är ett sätt att skriva om historien till något som inte har varit, utan att de facto beskriva det förflutna mer korrekt, mer nyanserat, mer komplext.

Vi tog också en traditionsenlig selfie och kunde glatt konstatera att vi båda gör oss synnerligen bra på bild.

selfie bert

Overkligheter

Följande två saker känns, var på sitt sätt, synnerligen overkliga.

Ett.

Efter en ganska ansenlig tid kom nu pressmeddelandet för min avhandling, och det har så smått börjat uppmärksammas. På söndag blir det radiointervju, och Nättidningen Svensk Historia har skrivit om avhandlingen också. Det har hänt så mycket på de senaste månaderna att det liksom knappt har hunnit sjunka in, att jag faktiskt gjorde det och är doktor nu. De flesta dagarna är ju trots allt ganska lika de dagarna som var innan, och jag kämpade så länge och så hårt att jag knappt kommer ihåg ett annat liv. Det är liksom först när folk börjar ringa och vill ha intervjuer som det känns annorlunda. Men overkligt är det fortfarande.

Två.

Jag har en trekilos baby i magen. Att sitta i lugn och ro med en kopp te och skriva forskningsplaner när någon på insidan bestämmer sig för att möblera om ens organ är helt sjukt overkligt. Om jag hade blivit tillfrågad för tre år sedan vad jag trodde att jag skulle göra nu, så hade det varit jävligt höga odds på att bli sparkad i blåsan av små babytår. Och hen är så stark! Visst rumsterade de andra ungarna om också, men den här spelar liksom i en klass för sig. Hen har huvudet nedåt, tar sats med fötterna åt ena hållet och skjuter rumpan ut åt andra och barnen skrattar så de kiknar för magen blir alldeles fyrkantig. Jag skrattar kanske inte lika mycket, för min mage är vid det här laget fullkomligt blårandig. Mycket overkligt.

Reviewer 2

När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.

Så är det Reviewer 2.

Relaterad bild

Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.

Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.

Relaterad bild

Tryck

Så jag försöker fundera ut hur jag ska lyckas trycka så många avhandlingar så bra och billigt som möjligt och gav mig därför på att be om offert även från något ställe utanför universitetets eget tryckeri. Det rör sig ju trots allt om flera hundra jävla euro för att trycka, så det kändes rimligt att undersöka alternativen.

Nu ramlade det in en första offert på drygt 14 000 svenska spänn + 25% moms för att trycka 50 avhandlingar. Och då är pappret inte ens guldkantat.

Grejen är att jag förstås inte alls hade räknat med att jag själv skulle behöva bekosta tryckandet av en avhandling som trots allt inte kommer att ge mig några pengar alls någonsin, utan bara ge universitetet pengar. Jag hade, i min oskuldsfulla dumhet, trott att det skulle ligga i universitetets intresse att avhandlingen skulle spridas. Att det skulle finnas liksom möjligheter även för den som inte var stadd vid kassa. Universitetet ger ett bidrag på 250 e. Det förutsätter att man låter dem publicera avhandlingen som en e-thesis också, vilket innebär att det knappast finns något förlag som sedan är villigt att ta emot avhandlingen och trycka fler fysiska exemplar och sätta sin distributionsapparat bakom spridningen.

Så om du är doktorand är väl mitt bästa tips att börja spara en tusans massa pengar. Gärna redan i går.

Nu kan ni förbeställa min avhandling!

Min stolthet över att ha lyckats producera en avhandling med över 1000 fotnoter har fått sig en törn sedan det visade sig att fotnotsformateringen inte vill automatfungera och att jag därför var tvungen att ordna det ”manuellt”. Det innebar i praktiken att jag har fått klippa ur varje fotnot, skapa en ny fotnot och sedan klistra in varje textrad för sig. I dag blev det helvetet äntligen färdigt.

Nu ska jag korrläsa hela texten en gång till, plita ihop ett förord och sedan skicka in till tryckeriet. Titeln är:

THE LEGAL GUARDIAN AND MARRIED WOMEN

Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450

Och jag vet ju att ni är många som sagt att ni gärna vill läsa avhandlingen och att ni väntar på den, och därför kommer nu här er chans! Ett begränsat antal kopior av avhandlingen kommer att finnas till försäljning till det mycket rimliga priset 25 euro + ev. porto, för att finansiera tryckningen.

För det får man en sprillans ny första upplaga av rykande färsk medeltids-och genusforskning. Den första moderna genomgången av de äldsta spåren av målsmanssystemet och den hittills mest omfattande undersökningen någonsin av gifta kvinnors juridiska och ekonomiska spelrum, baserat på fler än 6000 originaldokument.

Årets julklapp fixad, gott folk!

Hojta till i kommentarerna eller skicka ett meddelande via bloggens FB om just du vill ha ditt eget exemplar (eller ett till farmor, eller brorsan, eller vem som nu längtar mest)! Avhandlingen kommer inte att finnas till försäljning någon annanstans, och först till kvarn gäller…

Dags igen

Så smällde det till och började vräka ner snö. På tok för tidigt, egentligen. Den enda som på riktigt är oförblommerat lycklig är Blossa. När jag öppnade dörren i morse tvekade hon först, men sedan körde hon resten av morgonpromenaden som en speedad gasell.

Plus: Jag har vinterdäck på bilen.

Minus: Jag har en stor påse tulpanlökar oplanterade.

Förövrigt har jag ägnat dagen åt avhandlingens fotnoter. Det är någonting med formateringen som inte riktigt vill sig och i praktiken innebär att alla fotnoter jag försöker lägga till i det här skedet numrerar sig själva oberoende av alla andra fotnoter. Inte ens min bror datageniet kan ordna det. Så här sitter och jag och ordnar det på vad som på dataspråk kallas för ”manuellt vis”. Jag är på fotnot nummer 34. Av 1006.