Etikett: Alla femininster är sånna

Nyhetsplock

VitaePro och sexismen

Charlotte5 kommentarer

I Sverige har VitaePros reklam ”Det funkar för mig” blivit anmäld för att vara sexistisk. Finska Yle gjorde en artikel i vilken de konstaterade att den finska versionen inte blivit anmäld och ringde mig för att fråga vad jag tyckte om det hela. (Artikeln finns att läsa här) Nu tänkte jag ta mig friheten att kommentera det hela ytterligare för det finns egentligen väldigt mycket att säga om saken.

För det första vidhåller jag att jag tycker att man ska vara försiktig med sexismanklagelser för att inte göra ett i grunden mycket viktigt begrepp urvattnat och betydelselöst. Sexism är inte att framställa kvinnor som sexiga. Sexism har faktiskt inte med sex och sexighet att göra alls. Nej, sexism handlar om att det ena könet (oavsett vilket) behandlas nedlåtande i förhållande till det andra. Det betyder förstås att det kan vara riktigt knivigt att avgöra avgöra vad som är sexistiskt och inte.

För det andra tycker jag inte (men förstår om andra tycker annorlunda) att VitaePros reklam är sexistisk. Med det sagt tycker jag verkligen inte att den är ens i närheten av det fräscha, humoristiska och nytänkande som VitaePro hade satsat på heller. En framgångsrik gubbe (sorry, Nicke Lignell!), flankad av hotta, lättklädda kvinnor hälften så gamla som honom och med det enda syftet att styrka mannens roll som huvudperson är ju inte direkt ett nytt koncept. För att uttrycka det milt. Inte blir det ju bättre av att den enda skillnaden mellan den svenska och finska versionen är den manliga huvudrollen. Kvinnorna som flankar är de samma. Och visst kan jag som kvinnor bli lätt förbannad över att kvinnor framställs på det viset hela jävla tiden men i det här formatet tycker jag inte att det är sexistiskt. Ja, och pluspoäng för att det åtminstone finns någon slags etnisk diversitet bland de kvinnliga dansarna.

För det tredje vill jag lyfta fram den norska versionen med en kvinnlig huvudroll som jämförelse.

Man hade ju kunnat önska att en kvinnlig huvudroll skulle ge lite balans till hela konceptet, men ser ni vad som hände? Ser ni förändringen bland dansarna? Var i helvete är alla halvnakna män, va? Nej, med en kvinnlig huvudroll är de dansarna påklädda, äldre och uppblandade med kvinnliga dansare. Där ser man skillnaden, och det är i ljuset av sådana skillnader som även de manliga huvudrollerna bör förstås. Hade det varit större bredd på ålder och kön samt annan klädsel bland dansarna även kring de manliga huvudrollerna så hade det varit en helt annan sak.

För det fjärde kan man ju fundera på vad det är för fel på folk som kommenterar tidningsartiklar när man läser vad folk skriver under Yles artikel. Som signaturen ”Sommar och sol” som skriver

”Snälla snälla kan ni SLUTA med sånt härnt gnäll hela tiden! Reklamen är pigg och trevlig men om det nämns kvinnor så är det alltid nån forskare som klagar. Varför måste allt förstöras med feminism? Kan vi bara ta det lugnt och ha det bra, tack.
Det är helt sjukt att alltid alltid klagar nån feminist på vad som helst.”

Ja, och det är helt sjukt hur det alltid ska klagas på feminismen. Även i en artikel när feminism överhuvudtaget inte ens nämns. Nej, så fort någonting som skulle kunna inverka negativt på kvinnobilden lyfts fram måste det tvångsmässigt klappas på huvudet och manas till lugn och skyllas på feminismen. Dessutom så kom den obligatoriska kommentaren om hur min forskning inte är riktig forskning (trots att min forskning inte direkt är relevant för varken artikeln eller reklamen).

”Att undersöka kvinnans ställning i en viss tidsperiod uppfyller inte heller falsifierbarhetskriteriet, eftersom man är hänvisad till att hålla med eller ta avstånd utan hjälp av vetenskapliga metoder.”

Om jag fick en hundring för varje gång en man utan kännedom om mitt ämne förklarade för mig hur riktig vetenskap ser ut hade mina finansieringsbekymmer varit lösta.

Så där. Det var väl mest det jag tänkte på. Ja, och att jag tycker att det är bra att reklamen anmäldes i Sverige (inte minst för att detta om något borde falla under falsk marknadsföring) och att det är bra att man lyfter fram det även i Finland.

Nyhetsplock

Stoppa våldtäkter

Charlotte14 kommentarer

Inför Bråvallafestivalen delade Ung Vänster ut flygblad för att stoppa våldtäkter. Grejen var bara att flygbladet var riktat till killar, istället för till tjejer. 8 tips till killar om hur de ska undvika att våldta med allt från att minnas att ”all ovälkommen beröring är att betrakta som övergrepp” och att tänka på att ”det är en våldtäkt även om hon sover” – liknande listor har cirkulerat på Internet redan länge.

Och så är det mängder med killar som får fullkomligt spel över det här flygbladet. ”Fy fan nu har feministerna gått för långt!” ”Typiskt feminister att lägga all skuld på män alltid!” ”Feminister är typ som nazister och snart vill de väl kastrera alla män också!”

Alltså verkligen, killar. Really?

Jag tror att jag knappt var fyllda 12 första gången jag blev uppmanad till försiktighet när jag rörde mig ute, så att jag inte skulle bli våldtagen. I tonåren fick jag höra det hela tiden. Var försiktig! Ställ aldrig i från dig drinken! Lita inte på någon! Gå aldrig med någon hem! Jag har tappat räkningen på förmaningarna men vi kan ju säga som så, att det var jävligt många fler än några ”8 tips”. Inte hjälpte de heller nämnvärt för jag har också tappat räkningen på antalet obedda händer under kjol och i urringning. Antalet halvt uttalade hot om att ”ställa upp” och ”du vet väl vad som kan hända en tjej som dig”. Och vet ni vad som har gått för långt? Killar som tar sig rätten till flickors kroppar. Att lägga skulden på män för något som män gör är så jävla långt overdue. Det är inte alla killars fel och män bär inte någon kollektiv skuld men alla de där förmaningarna om förutseende försiktighet bör inte riktas mot unga kvinnor för det är inte kvinnornas fel. Inte ens det minsta lilla.

För det har ingen som helst betydelse hur försiktiga kvinnor är. Våldtagen kan man bli ändå. Men om alla följde de åtta tips som delades ut skulle våldtäkterna kunna undvikas.

Historikerns historier

”Jag har inget eget, för jag är en gift kvinna”

Charlotte2 kommentarer

Det är väldigt mycket tal om allt vad kvinnor kunde göra förr i tiden – att kvinnor inte var så underordnade som vi trott. Inom forskningen kallas det för att man undersöker kvinnors aktörskap. Det handlar om att hitta vad kvinnor gjorde och varför. Förutom att det är fullkomligt avgörande för vår förståelse av historia att även den halvan av befolkningen som inte var män får sin historia beskriven är det också otroligt spännande. Kvinnor var med nästan överallt. Skulle man dra någon sorts (väldigt) generell slutsats skulle man kanske kunna säga att de lagtexter och förordningar som äldre forskning fokuserat på som ”riktig” historia var betydligt mer flexibla och anpassningsbara än vad vi i dag skulle tänka oss att lag kan vara.

I kölvattnet av den nya genushistorien som beskriver kvinnligt aktörskap har vissa (särskilt antifeministiska) människor fått för sig att kvinnor egentligen hade det rätt bra. Att patriarkatet skulle vara en feministisk myt. Att kvinnor liksom i alla tider egentligen har varit de som bestämt. Men det faktum att den underordning som föreskrevs i lagar och förordningar i somliga situationer inte var heltäckande betyder förstås inte att kvinnor inte var underordnade.

I England (och alla de områden som kom att råda under eller influeras av engelsk lag) kallades underordningen för coverture. Coverture innebar att en kvinna så snart hon blivit gift uppgick i sin makes juridiska person. Hon var alltså, inför lagen, inte en egen person. En kvinna under coverture kunde heller inte äga, utan allt det som hon tidigare ägt tillhörde efter giftermålet hennes make. Hon fick inte göra sig av med något eller köpa något utan hans tillstånd.

Det hände förstås att kvinnor ibland köpte saker, till exempel mat till sin familj och att de då – liksom de flesta andra – fick kredit. Hade maken inte uttryckligen godkänt kvinnans inköp skulle dock kreditgivaren inte förvänta sig att få betalt. I början av 1300-talet uttryckte överste domare Bereford det som att ”you should have thought of all that before you lent your money [to a married woman]”. (Beattie, Married Women, Contracts and Coverture, 2013, sid 140)

Alexandra Shepard har samlat tusentals kvinnors vittnesmål från kyrkoprotokoll. I protokollen redogjorde alla vittnen för sitt värde. Och alla vi som är bekanta med Jane Austens verk vet att värdet är ett diskussionsämne. Varje gång en ny karaktär introduceras redogörs det för värdet.

”A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!”

Mrs. Bennet angående Mr. Bingley i Stolthet och fördom

I Alexandra Shepards forskning finns drygt 1 800 hustrur. Av dessa hänvisade 20% till att de var gifta kvinnor och därför inte värda någonting när de tillfrågades. En trädgårdsmästares hustru, Margret Jancock, menade på 1630-talet att hon inte var värd någonting ”for she is a married woman, and under Coverture”. En mjölnares hustru svarade år 1671 att ”she being a marryed woman hath nothing of her owne.” Agnes Mersche svarade år 1608 att hon var ”worth nothing for that which shee hath it is her husbands”. Margaret Younge menade att  hon var ”under covert barne & not worth any thinge more then her apparell”. Helen Chapman svarade att hon ”as she is a marryed wyfe she is worth nothing but her Clothes of her backe”. (Citat från Shepard, Married Women Witnesses in the English Church Courts, 2013)

Det fanns vägar för kvinnor även förr i tiden att påverka, att utöva makt, att försörja sig och att leva ett gott liv. Men när genushistoriker framhåller att kvinnorna gjorde alla de sakerna endast när männen i deras närmaste omgivning medgav det så är det inte en feministiskt vriden snedtolkning. Det är effekten av underordning. Det är effekten av att ens värde inte bestäms av att man är människa på lika villkor med andra människor.

Särskilt tycker jag att det här är viktigt att komma ihåg när somliga (män) tjatar om hur synd det var om männen som hade försörjningsansvar och att det på något vis skulle göra att kvinnlig underordning inte var så allvarlig. På 1600-talet, under coverture, var det bara 27% av arbetarnas hustrur som hänvisade till att de fick sin försörjning via sina män. Män som, trots att kvinnorna försörjde sig själva, var deras rättsliga ”jag”.

Kuriosa: Alexandra Shepards bok baserad på hennes fynd från vittnesmålen borde publiceras under nästa år.

Kuriosa 2: Coverture bestod fram till andra halvan av 1800-talet.

Historikerns historier

Feminismen då och nu

Charlotte6 kommentarer

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hur man diskuterar genus och jämställdhet

Charlotte74 kommentarer

I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.

De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.

Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.

Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.

Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.

Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!

Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.

Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ignorans är en välsignelse

Charlotte29 kommentarer

Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.”

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.”

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Varför behövs män egentligen?

CharlotteLämna en kommentar

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Charlotte2 kommentarer

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde

CharlotteLämna en kommentar

Det pågår någon sorts kamp på Twitter om vem som har rätten att tycka och vem som borde lära sig att hålla käft. Det övergripande ämnet är feminism och hudfärg och började med en metadebatt angående huruvida Beyoncé är feminist, feministisk eller egentligen motsatsen. Lisa Magnusson skrev att hon inte förstår varför Beyoncé hyllas som feminist och att just det där med henne feministiska varande kanske inte är det viktigaste, Sara Yazdanfar skrev att ”vita medelklassfeminister förminskar Beyoncé” och Lisa svarade att Sara dras med fördomar om Lisas klasstillhörighet. Och jag inser att den här korta beskrivningen får det att låta ganska mycket som en sandlåda. Ni får läsa inläggen i sin helhet och sedan avgöra vem som kastat den första spaden.

Debatten togs sedan vidare ut på Twitter och andra bloggar. Falskheten skrev om vita, kränkta kvinnor och att vi som är vita kvinnor inte alltid har tolkningsföreträde när det gäller feminism. Pk-maffian skrev ett till inlägg om vad som händer när man höjer en röst i vita rum och om hur det är att inte ha de där egna trygga forumen att vara på, att alltid tvingas förhålla sig till andras hudfärg. Lady Dahmer och Cissi Wallin menar att man kan råka ut för rasistiska påhopp även om man inte är helt mörkhyad och att de upplevelserna måste få vara lika verkliga och viktiga.

Och nu börjar vi komma till pudelns kärna, så att säga. Vem har rätten att uttala sig om förtryck? Vem har rätten att känna sig utanför och förfördelad? I Pk-maffians nya inlägg citerar hen den kommentar jag och JemyM fick riktade mot oss och som jag redan skrivit om. Den som menade att JemyM och jag borde ”[f]uck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.” Till saken hör att varken jag eller Jemym var där och kommenterade i annat ärende än att hylla inlägget och hålla med. Dessutom tycker jag att kommentaren som sådan, och i förlängningen det att Pk-maffian blir ”så effing rörd” av kommentaren och tycker att kommentaren visar att hen lyckats med sitt mission att skapa rum, verkligen visar på problemet och vad den här kampen handlar om. Kanske vet alla redan vem JemyM är, och jag är den enda som missat något, men kommentaren på Pk-maffians blogg om att JemyM besudlar den heliga platsen förminskar JemyMs rätt att uttala sig trots att JemyM är anonym. Endast på grund av JemyMs språk förnekas hen alltså rätten att uttala sig i en fråga som rör hudfärg och, ironiskt nog, rätt att uttala sig. På samma sätt ska Lady Dahmer och Cissi Wallin lära sig att hålla käft; eftersom de inte är mörkhyade diskvalificeras den rasism de utsätts för. Skulle det samma månne gälla alla de svenskspråkiga finländare som får mordhot? Skulle det gälla mig, när jag på stan blir ombedd att åka hem för att jag inte har här att göra? Jo, det måste till nya röster och nya rum och feminismen får inte kapas av vita medelklasskvinnor (för let’s face it, så ser det ut nu). Men vad händer när man höjer sina röster som ett sätt att tysta andra? Jo, då kan det se ut så här:

Ni som har hängt här ett tag vet att det här inte är min grej. Oftast brukar jag inte ens ta i det, för jag ser det som ett av de där rummen där jag inte hör hemma. Men det väcker frågor. Främst funderar jag på hur det är med transmän. Bidrar de också till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det? Och hur är det med homosexuella män? Är de också en del av det patriarkala förtrycket och får fördelar jämte kvinnor? Och hur är det egentligen med transkvinnor? När slutar de att dra fördel av patriarkatet?

Som jag ser det är det här en del av samma härva och samma oerhört problematiska exkluderande feminism. Feminismen har blivit ett begränsande singular som inte bereder rum för andra röster och erfarenheter, som talar om förtryck samtidigt som den stänger ute. Många talar om tolkningsföreträde, det har blivit något sorts inneord, och om man inte tillhör en viss grupp har man inget tolkningsföreträde. Ok. Visst. Jag ser poängen med det. Förutom; vem bestämmer om man tillhör gruppen eller inte? Hur mörk är mörkhyad? Hur vit är vit? För i JemyMs fall så handlade det inte om hudfärg alls, utan om språk. Hen levde inte upp till en förutbestämd idé av hur man ska vara för att tillhöra gruppen. Och det här kan låta provocerande, men är det bara jag som tänker Judith Butler och performativity? SOm tänker att det där med att tillhöra en viss grupp och erkännas tolkningsrätt har att göra mer med performance än med biologiska betingelser? På samma sätt ställer jag mig frågande till Fanny Åströms tanke att alla män är en del av det patriarkala förtrycket. För vad är egentligen en man? Måste det till snopp? Och varför ska inte den som föds med snopp få ha samma rätt till sina upplevelser av förtryck som den inte gör det? Och vad är en mörkhyad? Hur mörk måste man vara? Ska vi ta till imperialismens castas för att avgöra hur mycket tolkningsföreträde man ska ges?

Och så kommer vi till det jag tycker är allra viktigast här, nämligen av vilken anledning man vill kunna ha dessa rum och röster. Är det för att kunna hitta varandra, dela tankar och erfarenheter? Fine, då gör Pk-maffian helt rätt som fröjdas över ett lyckat mission och det måste få vara bra så. Dit behöver inte dem som inte delar erfarenheterna söka sig och det forumet kan fylla en funktion ändå. Personligen tycker jag dock att det är synd, för genom att stänga ute folk med andra erfarenheter kommer man inte att kunna lära sig av varandra, och genom att stänga ute dem som är privilegierade (vare sig vi talar hudfärg eller genus) kommer dessa privilegierade inte att på riktigt förstå sin egen position. Jag gillade Pk-maffians förra inlägg och jag har full förståelse för det senaste också. Men då rör det inte längre mig och det får jag helt enkelt acceptera. Det är inte min diskussion, men det kommer inte heller att bli min sak. Det samma gäller för att få män intresserade av jämställdhet och feminism (om man nu tycker att just den delen är viktig). Jag förstår den man som ser Fanny Åströms uttalande och tänker ”fuck that, det där är inget som rör mig”. Jag reagerade likadant på Pk-maffians inlägg. Rum som exkluderar och röster som tystnar. Kanske det är ok ibland?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att spela patriarkatets spel

Charlotte47 kommentarer

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.