I går publicerade Expressen den artikel som Annika Hamrud arbetat med om personen bakom den välkända rasistiska skribenten ”Julia Caesar”; Barbro. Innan artikeln hade hon, precis som journalister bör, försökt få tag på Barbro för att kunna ge henne en chans att bemöta artikeln. Barbro reagerade dock på Hamruds kontaktförsök genom att publicera en text på ett rasistiskt forum i vilken hon säger att hon känner sig hotad och trakasserad. I samma veva publicerade hon också telefonnumret till en annan journalist, Niklas Orrenius, som – oberoende av Hamrud – också försökt kontakta henne. Resultatet var, föga oväntat, att både Hamrud och Orrenius fick ta emot dödshot och konstanta telefonsamtal.

Efter att Expressen och Hamrud sedan valt att avslöja ”Julias” riktiga namn har Sverige delats upp i två läger; för eller emot att publicera namn på den som vill vara anonym. Även om jag principiellt tycker att det är viktigt att folk ska få vara anonyma är jag otroligt imponerad över Hamruds arbete och mod och stöder helhjärtat publiceringen i det här fallet.

För det första skapade Barbro själv den här situationen. Om vi bortser från alla gånger hon publicerat namn på till exempel personer som är misstänkta för brott (inte dömda) eller att hon glatt gav ut Orrenius telefonnummer (det här handlar inte om att ge tillbaka med samma mynt) hade hon mycket väl kunnat undvika att bli röjd. Hamrud kunde ju till exempel inte vara helt säker på ”Julias” verkliga identitet om inte Barbro genom att säga att Hamrud knackat på hennes dörr själv bekräftat misstanken. Jo, Barbro kände sig trakasserad, men det var bara ett par gånger som Hamrud försökt kontakta henne genom att knacka på eftersom Barbro inte vill svara i telefon. Med alla rimliga mått mätt kan det inte klassas som trakasserier eftersom hon heller inte en enda gång bett Hamrud att sluta. Tänk om Barbro öppnat dörren och bjudit in Hamrud, sagt att hon ville förbli anonym men att hon gärna ger sin syn på sina texter och sitt behov av anonymitet. Hade Barbro gjort det, hade jag tyckt att det var fel att röja henne.

För det andra är Barbro en samhällspåverkare och opinionsbildare. Hennes texter läses av tiotusentals och hänvisas ofta till i samhällsdebatten. Vill man påverka en öppen demokrati ska man göra det under sitt eget namn. Hade Barbro haft en läsarskara runt hundratalet hade jag inte sett meningen med att röja hennes identitet.

För det tredje slänger sig Barbro med ”fakta” och ”information” som inte kan bekräftas av forskning, men som tolkas som sanningar när de får så stort genomslag som hennes texter får. Utan att veta vem hon är är det omöjligt att ta ställning till hennes påståenden. Jämför till exempel med Snowden. Om han hade varit en anonym typ med en blogg, som menade att USA samlar in information om alla invånares mejl, telefon och liknande samt att det finns enorma övervakningsprojekt av vanliga samhällsmedborgare hade det inte gått att ta ställning till trovärdigheten. Personligen hade jag nog mest sett honom som en snubbe med grova vanföreställningar som inte borde titta så mycket på TV. Sedan steg han fram med sitt eget namn och med bevis och helt plötsligt måste vi tro honom.

Så ponera att Barbro hade varit med och grundat ett rasbiologiskt rymdinstitut tillsammans med Olof Palme, där forskare i årtionden har arbetat med att systematiskt försöka sänka befolkningens intelligens genom att kontrollera fortplantningen för att förbereda ett övertagande av en rymdkalif, och att hon hade dokument som bevisade allt detta. Då hade jag gärna velat veta det. Det hade varit helt relevant information att få ut. Som det är nu finns det dock inga som helst belägg för vad hon säger om intelligens, integration, islam, muslimer, genus och ”raser”. Ingenting. Det är hennes åsikter – inte mer än så.

Så länge hon var anonym fanns det den mikroskopiska möjligheten att hon visste saker som forskningen inte visste, att hon hade tillgång till information som andra inte hade. Det är helt enkelt omöjligt att bemöta påstående som läggs fram som fakta av anonyma skribenter. Sedan kan det förstås i vissa fall finnas skäl att låta en skribent som kommer med väldigt känslig fakta förbli anonym för att skydda skribenten, men då måste det finnas någon sorts grund till de påståenden som läggs fram – vilket det alltså inte gör i det här fallet. Däremot kan jag tänka mig att Barbro inte direkt känner sig särskilt trygg just nu, och jag hoppas verkligen att folk låter henne vara i fred. Är det något vi behöver just nu så är det att visa att det inte är farligt att skriva under sitt eget namn, att paranoida antietablissemang-rasister inte får vatten på sin kvarn, för bara genom att få namn på skribenterna kan vi sakligt bemöta. Hade det visat sig finnas någon som helst faktagrund för Barbros påståenden, och om hon hade haft ens lite rätt, hade jag tyckt att det var fel att röja hennes identitet.

För det fjärde så verkar det finnas många som tycker att det vara fel att röja identiteten för att det är en sjuk tant i en stuga, och att det är förkastligt att Hamrud i artikeln skrev om Barbros sjukdomshistoria. Och jag ska inte vidare gå in på den stora ironin i att en av Nordens största internetrasister är elallergiker, men alla de sjukdomar som Barbro anser sig leva med har kommit till Hamruds kännedom genom att Barbro själv har skrivit om dem i offentligheten. Hamrud har alltså inte på något vis grävt i Barbros sjukdomshistoria på ett osakligt sätt, utan helt sonika gått igenom Barbros tidigare publikationer. Att det sedan bland dessa råkar finnas en fantastisk mängd av vad som i medicinska facktermer betecknas som helknasiga saker kan inte läggas Hamrud till last. Det var ju Barbro själv som ansåg att hela Sveriges tandläkarkår försökte förgifta sina patienter. Kopplingen de flesta av oss gör mellan den bisarra konspirationsteorin och de lite nyare betydligt mer rasistiska dito är inte direkt att greppa efter halmstrån, om vi säger så.

Nej, här finns det en jätterisk att förminska den samhälleliga betydelsen av ”Julia Caesar” bara för att det visar sig vara en äldre kvinna bakom, som om äldre kvinnor bara bakar bullar och ger grannarnas ungar godis i smyg. Barbros kön och ålder gör hennes inte mer förtjänt av anonymitet.

För det femte handlar det här inte om hennes åsikter. Även om jag personligen anser hennes åsikter fullkomligt förkastliga kan jag inte se att hon på grund av att hon är rasistisk och sprider hat inte skulle vara berättigad till samma skydd som alla andra eller att människosynen i hennes skulle göra det viktigare att röja hennes identitet. Tvärtom skulle jag i så fall argumentera för att någon som gör sig så pass avskydd av så många skulle ha ett större behov av anonymitet. Grejen här är dock att hon de facto har ett enormt genomslag för sina texter och att dem hon anklagar och attackerar inte är dolda av samma anonymitet hon själv utnyttjade. Det blir en helt galen obalans där den ena sidan fritt kan påstå precis vad som helst utan att det går att bemöta, samtidigt som den andra sidan får allt den påstår underkänt med hjälp av hitte-på-argument och skribenterna hotas och förföljs. Så kan inte yttrandefriheten fungera. Somliga åsikter är inte mer förtjänta av skydd än andra.

Med det sagt är det just nu viktigt att låta Barbro vara i fred i sin stuga. En stilla förhoppning skulle kunna vara att hennes elallergi i något skede gör att hon måste dra ner på internetanvändandet och bloggandet. Men tills dess är allt vi kan göra att utnyttja att hon inte längre är anonym till att kritiskt granska hennes texter. Det är det ett röjande av identiteten ska ge oss möjlighet till, inte att ta reda på adresser och telefonnummer.