Historikerns historier · Vardagslivet

Färdig.

Hörrni…

JAG GJORDE DET!!!

Båda förhandsgranskarna av avhandlingen har godkänt den för disputation. Jag har skrivit en doktorsavhandling. Jag har skrivit FÄRDIGT* en doktorsavhandling. Jag klarade det. Nu återstår disputation förhoppningsvis någon gång i november. Sedan tänker jag bara svara på tilltal om de börjar med ”ärade doktor Cederbom”.

* Alltså jag ska ju fortfarande kontrolläsa noter och göra vissa mindre ändringar, men det var verkligen inga jättegrejer.

Uncategorized

Arbetsfördelning 

A är ute på cykeltävling igen. Jag sitter på ett café och dricker kaffe och käkar oskäligt dyr kaka medan jag väntar på att han ska ha kört klart typ 111 km. När folk talar om vikten av att ha bra system av jämn arbetsfördelning i parförhållanden tänker jag mig att det är just sånt här som avses.

Nyhetsplock

Det måste ju inte vara unisexkläder

Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag gillar egentligen Batgirltröjan, men kan inte för mitt liv förstå varför det måste vara Batgirl istället för Batman. För att en tjej inte kan skylla på Batman? Huh? ALLA kan skylla på Batman. Och alla kan vara Batman. (bild från Annas blogg)

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Kuvahaun tulos haulle cute clothes for boys
Förövrigt är det nästintill omöjligt att hitta kläder för pojkar med tryck som inte handlar om att a) vara en kvinnotjusare, b) ta över världen eller c) supa. Inte direkt de mest uppbyggande aspekterna av manligheten.

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”:

"last winter outfits I'm doing. Spring, roll up!" by maulanayoung ❤ liked on Polyvore
Förutsatt att byxorna är stretchiga.

 

Cute clothes for teens/juniors - clothing, summer, for women, cool, spring, anthropologie clothes *ad
Skulle gärna ha det här.

 

 

https://i.pinimg.com/originals/fe/59/4b/fe594b1d97eb71ac459ba966a24920ef.jpg
Jag kan inte mycket om mode men jag vet att man inte kan gå fel med drakar.
Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med kvinnors självpåtagna deltidsarbete och vad som duger

Det är förvisso snart tre år sedan som Britta Svenssons krönika om att kvinnor inte kan bli jämställda utan att jobba lika mycket som män publicerades, men den snurrar nu igenom på sociala medier så…

Jag kan ju inte låta bli.

Det ungefär enda som jag håller med Svensson om är att det klingar i huvudet när man får höra att ” ‘det är kvinnors självpåtagna deltidsarbete’ som lägger grund för ojämlikheten med sämre löneutveckling och dålig pension”. Jag misstänker dock att det kanske inte klingar med liknande klang, för till skillnad från Svensson kan jag inte se att det är brutalt men sant. Jag tycker att det är trams.

Svensson pratar om att ”ta för sig av chanserna i världens mest jämställda land” och att det inte duger att ”jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga”. Nähä. Men ska vi säga som så, att det duger fanimej inte heller att sätta barn till världen och sedan förvänta sig att någon annan ska ta ansvaret för dem. Någon annan är i det här fallet dessutom nästan uteslutande barnets mamma.

Och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det ingalunda är så enkelt som att bara ta för sig av ett smörgåsbord av chanser. Inte när man har barn. Inte när man har en familj. Någon måste slå av på takten. Någon måste arbeta lite mindre än heltid. Någon måste vabba, sköta inskolningar, gå på föräldramöten istället för arbetsmöten, laga kvällsmaten i tid, se till att det finns skor och kläder i rätt storlekar. Någon måste göra allt det här. Det är ett minimum.

Det duger inte att kvinnorna ensamma ska sköta vad som är också männens ansvar.

Och innan någon kommer och skriker om att ”jamen sånt där måste man ju vara överens om innan man skaffar barn”: man kan vara hur överens som helst i teorin tills verkligheten sköljer över och allt förändras. Man faller in i mönster man kanske inte hade tänkt sig och som är sanslöst svåra att bryta. Man kanske inte ens märkte vad som höll på att hända innan man en dag ser på sig själv och inser att man är någonstans man inte alls vill vara, har blivit någon man inte vill vara.

Jag vet för jag har gjort det. Jag gick in i föräldraskapet med grundidén att man måste dela – att sköta barn och hushåll inte är ett kvinnogöra utan ett gemensamt projekt. Men för varje blöjbyte, varje smakportion, varje nattning, varje sjukdom, varje tantrum, varje nattsaga blev det gemensamma projektet mer och mer mitt. Och när det var tänkt att jag också skulle börja jobba, blev det ändå hela tiden min arbetstid som familjen knaprade på. Det var så mycket enklare att jag skötte saker och ting eftersom jag redan hade vanan inne och det var så mycket svårare för honom att vara borta från jobbet när han klättrat uppåt på karriärsstegen. Om vi nu är helt jämlika och han måste ställa in sin arbetsresa till kunder i Tyskland för att ta hälften av vabdagarna, är det då inte mer rättvist att jag sköter – vi jobbar ju ändå båda för allas bästa och jag jobbar ju från ett hemmakontor? Hur många gånger är det rättvist?

Glappet blev bara större och större. Jag ville det inte, och egentligen vet jag inte om han ville ha det så heller. Gudarna ska veta att vi pratade om det många gånger. Väldigt, väldigt många gånger. Så många gånger att jag helt ärligt kan säga att jag inte tycker att det finns någonting osagt mellan oss i det här ämnet.

Däremot hjälpte det inte ett jävla skit. I dag tjänar han mer än dubbelt så mycket som jag gör. När vi går i pension lär det göra sig ordentligt påmint. Det enda jag har för att jag skötte barnen och huset är ett rent samvete – efter en skilsmässa kan jag meddela att det sannerligen inte ger några som helst monetära fördelar.

Men fan heller att jag har jobbat för få timmar. Jag har jobbat som ett as dygnet runt. Problemet är bara att de flesta av timmarna har varit obetalda. Det där arbetet som någon måste göra men som ingen betalar för. Svensson skriver:

”Rut-tjänster, som väldigt handfast ger kvinnor i karriären möjlighet att arbeta fler timmar, är fulast av allt, enligt vänstern. Duktig feminist städar, tvättar och putsar fönster själv.”

Låt oss först ta en sekund att fundera över den ljuvliga paradoxen i att kvinnor (för det är kvinnor som gör rutjänsterna) ska arbeta så att andra kvinnor ska kunna arbeta. För mitt största problem var aldrig städningen eller tvätten och verkligen inte fönsterputsningen. Nej, sådana saker fick i perioder nästintill förfalla och till slut skaffade vi städerska och jag låg inte vaken och våndades över det särskilt länge. Problemet var alla de tjänster som man inte kan utackordera. Nattningen har varit en jättestor, tidskrävande grej under många år. Vabbandet en annan. Matlagningen samt planering och införskaffande av mat ytterligare en.

Jag gjorde inte de där sakerna för att jag ville vara en duktig feminist utan för att någon var tvungen att göra dem.

Det är det här som Svensson och hennes gelikar fullkomligt missar. Att det finns en massa sysslor i en familj som bara måste göras. Att det finns ett gigantiskt och tidskrävande ansvar med att ha barn. Och att vi aldrig kommer att komma tillrätta med det här så länge premissen är att kvinnor får skylla sig själva för att de inte lyckas bli lika självupptagna som de heltidsarbetande män som hellre jagar pengar och karriär än tar sitt jävla ansvar. Som om det vore något att leva upp till.

 

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bland misstag och dumheter

På förekommen anledning funderar jag jättemycket över kulturskillnader och vad jag tycker är bra eller dåligt med olika kulturer. Och om man skippar ytliga (men ack så viktiga) saker i vår nordiska kultur (typ prinsesstårta) så nog det som jag gillar allra bäst att vi har en ganska genuin tanke på förlåtelse och inte minst att saker kan hända i misstag.

Jo, jag inser att det här är väldigt relativt, men jag håller fast vid det.

Man behöver inte gå särskilt långt utanför våra nordiska länder för att se skillnader i hur man handskas med just förlåtelse och misstag. Jag tänker inte nu egentligen på brott och straff (även om jag tycker att resonemanget håller där också) utan kanske snarare på när man säger dumheter som man inte riktigt menar, man tappar saker som går sönder eller man råkar knuffa till någon. I en del kulturer kan förlupna ord orsaka långa fejder, och ingenting kan gå sönder eller stötas till i misstag – den som gör det ska straffas.

Ett praktiskt exempel: Tilda tappade sin nya telefon och skärmen gick i tusen bitar. Jag kunde se på henne hur fruktansvärt ledsen hon var över vad som hade hänt och skulle aldrig komma på tanken att straffa henne. Det var ett sorgligt misstag som kunde ha hänt vem som helst, det var inte meningen och hon led redan som det var. A, däremot, tyckte att liknande klumpighet borde innebära sanktioner. Det var, enligt hans tänkande, inte ett misstag utan hennes fel eftersom det var hon som var ansvarig för telefonen och höll den i handen strax innan den landade på asfalten.

Och ju mer jag pratar med A eller mina franska vänner eller för den delen vänner i USA så framgår det att det där med att faktiskt på allvar kunna säga att det inte var meningen och känna att det inte var meningen, det är ganska specifikt för vår kultur.

För mig är det här en av det goda samhällets absoluta grundpelare. Uppriktiga misstag är uppriktiga misstag. En del kanske är så allvarliga att de måste få någon sorts konsekvenser, men i princip så behöver det inte ligga någon till last särskilt länge. Det är också någonting jag har präntat i barnen. Vi förlåter oss själva och andra. Vi förstår att misstag kan hända vem som helst. Vi bestraffar inte uppriktiga misstag.

Det känns jätteviktigt.

Sedan är det här förstås just en sådan grej som så att säga biter mig i röven nu när barnen har blivit större för det är tamefan ingenting någonsin som är deras fel. Från det att Tilda i fyraårsåldern kom och uppgivet meddelade att nu hade hon igen råkat måla på trappen i misstag, tills förra veckan när Vilhos skor gick sönder för att någon hade lagt en backe mitt i vägen och han var tvungen att bromsa farten på cykeln genom att sätta foten mot däcket har jag försökt sortera i gränslandet mellan misstag och förbannade dumheter. Jag säger inte att systemet är felfritt, det gör jag inte. Men viktigt tycker jag att det är i alla fall.

Vardagslivet

Sport

Lördag morgon stiger jag upp klockan 5.30 för att åka på cykelrace. Herregud nej, det är inte jag som ska cykla. Nej, cykla ska A göra. Han gillar det.

Och när jag står där vid starten, snortidigt en lördagmorgen i den finska sensommarens fjuttiga plusgrader känner jag att det här är en av de där sakerna där jag och A inte är särskilt lika varandra. Jag kan förstå hans passion för cykling och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är viktigt för honom. Annars hade jag ju inte varit där, om vi säger så. Men den här spänningen som han och de andra cyklisterna känner inför en stundande cykeltur på 280 kilometer kan jag inte dela hur mycket jag än försöker.

Jag är stolt över honom för att han gör en sån grej. Verkligen. Det är jag. Men sportiga typer alltså. De är liksom som ett eget folkslag med en helt annan kultur och ett helt annat språk och jag fattar inte vitsen.

Aiheeseen liittyvä kuva

Sedan blir A akut sjuk efter 150 kilometer och ringer hem och undrar om jag kan hämta honom. Jag kör det fortaste det går utan att köra fasligt olagligt och jag svär åt pensionärer och långtradarchaffisar och åt den alltför bakåtsträvande forskningen som inte har uppfunnit teleportrar för sånna här situationer. A fick en sådan dundrande huvudvärk att han fick lägga sig på ett golv någonstans i utmarkerna och kräkas. När jag väl kommer fram till honom är han blek och besviken och hade inte ens hunnit bli trött i benen. Jag lyssnar på honom och tittar lite diskret på bilens kilometermätare. 270 kilometer. Jag börjar få lite ont i ryggen av att ha kört så kångt, men det vågar jag inte säga.

PS: A sov i 18 timmar och mår bra igen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Uncategorized

Tårta

Ja på tal om kulturskillnader. Det här med att skära tårta är helt tydligt en sån där jättestor skillnad jag inte hade förutsett. A brukar normalt måtta ungefär 2.3 svenska tårtbitar per person när han serverar. Till hans födelsedag lagade jag en 16 personers prinsesstårta som han skar i sex bitar. Sedan åt han två eftersom det var en sån där tårta som ju ”bara smälter i munnen” och ”man inte känner sig mätt av”. Så där som 7 dl grädde och ett halvt kilo marsipan brukar.

Nu när vi har As syriske vän på besök visar det sig att hans uppfattning av vad som är en normal tårtbit är likadan.

Uncategorized

Att bli äldre 

Jag fyllde 35 igår. Facebook firar med en reklam om att alla kvinnor i åldern 30-34 får sina livsmedel betalda. Fast på blomaffären i byn åldersdiskrimineras inte så där fick minsann tanter som fyllt 35 köpa fantastiska blommor på rea så vem bryr sig. Livsmedel kan aldrig tjäna som blommor, men blommor kan tjäna som livsmedel. Win.