Sport

Lördag morgon stiger jag upp klockan 5.30 för att åka på cykelrace. Herregud nej, det är inte jag som ska cykla. Nej, cykla ska A göra. Han gillar det.

Och när jag står där vid starten, snortidigt en lördagmorgen i den finska sensommarens fjuttiga plusgrader känner jag att det här är en av de där sakerna där jag och A inte är särskilt lika varandra. Jag kan förstå hans passion för cykling och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är viktigt för honom. Annars hade jag ju inte varit där, om vi säger så. Men den här spänningen som han och de andra cyklisterna känner inför en stundande cykeltur på 280 kilometer kan jag inte dela hur mycket jag än försöker.

Jag är stolt över honom för att han gör en sån grej. Verkligen. Det är jag. Men sportiga typer alltså. De är liksom som ett eget folkslag med en helt annan kultur och ett helt annat språk och jag fattar inte vitsen.

Sedan blir A akut sjuk efter 150 kilometer och ringer hem och undrar om jag kan hämta honom. Jag kör det fortaste det går utan att köra fasligt olagligt och jag svär åt pensionärer och långtradarchaffisar och åt den alltför bakåtsträvande forskningen som inte har uppfunnit teleportrar för sånna här situationer. A fick en sådan dundrande huvudvärk att han fick lägga sig på ett golv någonstans i utmarkerna och kräkas. När jag väl kommer fram till honom är han blek och besviken och hade inte ens hunnit bli trött i benen. Jag lyssnar på honom och tittar lite diskret på bilens kilometermätare. 270 kilometer. Jag börjar få lite ont i ryggen av att ha kört så kångt, men det vågar jag inte säga.

PS: A sov i 18 timmar och mår bra igen.