En jumbotub solskyddskräm.
Katten har fångat en mus
Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland
För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.
Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.
Vart tog Finland vägen?
Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!
Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).
Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.
Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.
Den där sticksiga filten som ingen någonsin vill ha…
… den håller barnen för tillfället på att riva ner himlarna över eftersom en hade den, den andre tog den och ingen av dem kan tänka sig att något annat skulle vara viktigare än få ha just den filten just nu.
Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen
Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.
För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg. Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.
En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.
Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.
Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.
Det finns väl inget sätt som det här kan gå fel?
Heteronormativitet
Det största problemet med heteronormativiteten, att det är en sån förkrossande stark norm att para ihop sig man och kvinna, är att könsrollerna blir omöjliga att komma ur. Det måste finnas en som är kvinna med kvinnliga egenskaper och en som är man med manliga egenskaper, oavsett om exempelvis båda parter i ett förhållande har snopp. Inom genushistoria är det ett välkänt faktum att det där med en uppdelning i två genus är långtifrån en historisk konstant, så varför är vi så besatta av att göra den indelningen nu, när vi är mer medvetna om och måna om diversitet och lika rättigheter än någonsin tidigare? Heteronormativiteten är inte ett problem bara för den som har en annan sexuell läggning, om nu någon trodde det. Heteronormativiteten gör också att samhället förutsätter att den kvinna som tar för sig har en undflyende och feminin man, eller är homo, och att den man som är mild och omvårdande har en bossig fru, eller är homo – för båda genusrollerna måste fyllas och det finns inga alternativ. Manhaftiga kvinnor och fjolliga män. Ingen tjänar tjänar på snävt tänkande.
Firande i dagarna tre. Ett inlägg om hopp för framtiden. Lite.
Vi brukar alltid fira barnen i tre dagar, delvis för att jag är traditionalist och medeltidshistoriker och lite för att det helt enkelt blir för stressigt och för mycket folk att försöka köra allt på samma dag. Så den nionde, Vilhos riktiga födelsedag, firade vi i familjen. I går hade vi barnkalas för Vilhos yngre vänner och i dag för de äldre vännerna (läs; mammas och pappas vänner) och släktingar. Vilho ville bara bjuda fem vänner, och det tyckte vi förstås var en bra idé. Och jag erkänner möjligheterna att just de fem vännerna utgör gräddan av hela den årskullen, men jisses vilka härliga ungar! Så oerhört trevliga, påhittiga, artiga, lätta och lagom vilda! Dagens ungdom får en hel del skit för sin dåliga uppfostran och taskiga chanser att bygga en acceptabel framtid, men efter att ha haft de där ljuvliga exemplaren på ett perfekt kalas i går måste jag säga att framtiden ser väldigt ljus ut.
Vilho hade gjort ett ganska rigoröst schema med saker som de skulle göra. (Han har läst så mycket engelska att han ganska konsekvent skriver C istället för S.) Snökriget fick vi ge upp eftersom det var minus femton och det enda som gick att kasta var isklumpar. Experimenten blev kul och barnen var tillbörligt imponerade, men sedan tog LEGO-byggandet över hela showen och vi fick be dem förvånansvärt många gånger att komma till bordet för att äta. Men det var lycka och det var kramar och tack för att vi fick komma och ännu mer tack för att ni kom och mycket, mycket nöjda föräldrar. Föräldrarna uppmuntrade vi förresten att förbereda sig på att stanna på tårta och kaffe när de kom för att hämta sina barn. Kalas nuförtiden är annars alldeles för lite chans att träffa andra föräldrar.
Och i dag kom så släktingarna från makens sida och jag njuter i fulla drag över att de är så härliga och jag slipper alla de där problemen som kan komma av att gifta sig in i en familj. Senare på kvällen kom kompisarna, och då hände det där som av någon outgrundlig anledning alltid händer när makens vänner är här. Nån ba ”jomen jag lärde mig en sån här ny grej för att hindra folk från att andas” och nån annan ba ”nämen asså coolt” och så räcker det aldrig med att man bara pratar om det. Så det finns hopp för framtiden. I nästa generation.
Sådant som får mig att tvivla på att det är min unge
Vilho har blivit tilldelad Unga Finlands diplom i egenskap av en ung, lovande atlet. Hade någon berättat för min gamla gympalärare att en unge med mina gener skulle bli tilldelad ett sådant diplom hade han tvingat den att göra tjugo varv i cirkelträningshelvetet för sin världsfrånvända fantasi.








