Det kom en insändare från lärare i historia på universitetsnivå där problemet med studenternas bristande språkkunskaper lyftes fram. Skribenterna menade att eleverna inte längre kan tillräckligt mycket svenska för att kunna tillgodogöra sig varken muntlig eller skriftlig information och att de inte kan uttrycka sig i skrift. Det här är förstås allvarligt, och inte alls en överdrift om någon trodde det. I UNT publicerades sedan ett synnerligen uppfriskande svar på vad man som lärare kan göra när man provat allt och inget funkar; underkänna studenten.

Och det är nog många i Sverige som förfasar sig över det. Klart att man inte kan underkänna någon. Klart att alla måste kunna klara kraven som ställs på dem. Klart att alla ska ha medalj, saft och bulle vid mållinjen. Till en viss del håller jag med, så länge man talar om grundskolan. Grundskolan är obligatorisk och fullkomligt avgörande för välfärdssamhället och allas lika rättigheter. Men borde man inte kunna tänka sig att en utbildning i historia på universitetsnivå kan få hålla så hög standard, vara så specialiserad, att det krävs ett visst mått av intresse och studievilja för att klara den? Hur länge kan man sänka kvalitén för att anpassa undervisning efter studenternas kunskaper när de kommer in i stället för vad de behöver när de kommer ut?

En stund funderade jag på om det var hemskt elitistiskt att tycka att det är ok att underkänna dem som helt enkelt inte klarar kraven, om jag är en dålig människa för att min omedelbara reaktion på insändaren om att utnyttja rätten att underkänna folk var ett glatt ”jajemän”, för alla måste ju ha rätt till utbildning! Men så såg jag mig själv försöka ta mig igenom en utbildning till elektriker, och konstaterade att nivån på den elektrikerutbildningen som skulle kunna godkänna mig hade behövt vara betydligt mycket lägre än vad jag hoppas att de elektriker som kommer och fixar mina el-grejer har. Alla ska ha rätt till utbildning, men alla behöver inte ha samma utbildning. Den som har en utbildning på universitetsnivå ska ju vara expert i sitt ämne, och alla kan inte vara experter på samma sak.

Och jag menar verkligen inte att det inte är en katastrof att studenterna är usla på svenska, för det är det förstås. Inte heller tror jag att lösningen på det specifika problemet är att underkänna fler på universitetet – men jag är helt övertygad om att ingen tjänar på att dessa studenter med undermåliga kunskaper släpps ut i ett yrkesliv de inte är redo för. Som om jag skulle bli elektriker för att jag kan byta en glödlampa och alla har rätt att bli elektriker om de vill. Jag vet inte riktigt hur ska skriva för att försöka förklara vad jag menar i detta minfält av rätt och fel och klassförtryck, men det verkar nästan som att det har gått så långt med arbetet för att alla, oavsett bakgrund, ska uppmuntras till universitetsstudier att målet är att öka intagningen – inte att säkra kvalitén.  Jag är övertygad om vikten av att även studenter med arbetarklassbakgrund får den uppmuntran de behöver för att få just den utbildningen som de vill ha. Men samtidigt tror jag att många studenter (och inte bara med arbetarklassbakgrund) tror att en teoretisk utbildning på något sätt är finare (och mycket i samhället stöder idén att teoretiskt har högre status än praktiskt) och därför börjar på ett program där de egentligen inte trivs. Det är inget fel på deras intelligens, inget fel alls egentligen – utom fel utbildning. De studenter som behöver hjälp och stöd ska givetvis få det, men universitetsstudenter är trots allt vuxna människor och ska också kunna ta ansvar för sina studier.

I Sverige i dag har jag svårt att se att någon ens skulle riskera att bli underkänd om det inte var för att den saknade motivation och vilja att lära sig, när vi talar om universitetet. Kraven när jag gick på lärarlinjen var så bisarrt låga att jag som motiverad och studieglad höll på att gå i bitar av frustration över kvalitén. Flera gånger rättade inte ens läraren den som skrivit fel, för det känns inte kul att behöva rätta och säkert inte roligt att bli rättad heller, och nivån på ämneskunskaperna ska vi inte ens gå in på. Så jag flyttade till Finland och allt jag kan säga är att kvalitén här är helt annorlunda. För det första tar Helsingfors universitet endast in ca 6 % av dem som söker till historia (siffrorna för dem som läser historia på svenska tror jag är närmare 12 %). För det andra händer det titt som tätt att sådana som redan klarat de hårda inträdesproven sedan blir underkända i sina studier. Försöker man klarar man sig i allmänhet över godkäntgränsen och försöker man inte gör det avtryck i resultaten. Behöver man stöd finns det att få. Just så tycker jag att det ska vara.