Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

4 tankar om “Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

  1. Jess, jag gillar dina historiska perspektiv på saker-inlägg väldigt mycket! Jag hängde dock inte riktigt med här: ”Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.” Eller joo, visst förstår jag huvudsakligen hur du menar, men det är där sista om att man ångrat sig som jag inte förstod riktigt vem du syftar på. Mannen som först önskade att bli pappa men sen ångrar sig när barnet är fött?

    • Hemskt dåligt formulerat av mig. Min tanke var den här, att om både fadern och modern har likvärdig rätt att bestämma huruvida en graviditet ska avbrytas (om pappan säger nej kan man inte få abort) och man ska genomleva 9 månader av graviditet innan babyn föds och pappan ska få ensam vårdnad så tror jag att det finns en oerhört stor risk att man blir grymt osams och börjar ångra sig. Så jo, mannen som först önskade bli pappa men sedan ångrar sig. Rent hypotetiskt alltså.

    • Tackar! Det finns så oerhört mycket man skulle kunna lägga till om det där ämnet, nyansera, problematisera och så. Men det finns det väl alltid! 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s