Och jag ska försöka hålla kvar den här inställningen när jag ska lägga fram delar av avhandlingen inför seminariet i mars.
Tuschade bilder och att vara bra nog utan
För några dagar sedan kom det senaste paketet från Pepperberry, som förresten har rea nu. Jag hade egentligen tänkt skriva om hur mycket jag älskar fraset från det vackra pappret kläderna är inslagna i, om kvalitén på tygerna och om den stora lyckan att ha hittat ett ställe med underbara kläder för någon i min form och storlek. Att efter många, långa år på jakt efter kläder i vanliga affärer och den nedslående frustrationen av att 99% inte passar och den sista procenten är ok innan de första fyra tvättarna äntligen kunna beställa vad jag vill ha. Och kläderna bara slinker på. Sitter där de ska. Klämmer inte, förhindrar inte andningen eller rörelser mer avancerade än att stå i ett hörn. Det är äkta lycka!
Och så hade jag tänkt att jag skulle visa hur fint kläderna satt och hur lycklig jag var genom att fotografera kläderna på mig, vilket för någon som inte är en modebloggare är lite som be en bandymålvakt flyga ett flygplan. Hur som helst så blev det inte av direkt, och så tänkte jag att jag kunde använda bilderna på kläderna som finns på Pepperberry istället – bara för att liksom visa vilka plagg jag köpte och vill rekommendera – men så tyckte jag att det var tråkigt. Att jag själv uppskattar mer att se plagg på riktiga människor än på modeller.
Det var ett väldigt kort ögonblick, men ett ögonblick ändå, då jag tänkte tanken att det inte är någon idé att fotografera mig själv för att jag inte är snygg nog att göra kläderna rättvisa. Därifrån var den naturliga nästa tanken att jag ju kunde försöka photoshopa bilderna, för att bli lite snyggare. Alla andra gör det ju. Sedan förfasades jag över vad jag just tänkt, men fascinerades samtidigt över hur lätt det var att falla till föga för något om man bara tror att tillräckligt många gör det, att det är vad alla förutsätter. Det förutsätts att man har photoshop och kan använda de mest grundläggande försnyggningsteknikerna. Det förutsätts att den bilden på sig själv som man lägger ut är ett noggrant uppiffat och tillrättalagt resultat av en utsortering bland 250 försöksbilder och tuschning av vinnaren. Med de ögonen tittar många på bilder i dag och tror att om man tar bort 50% av snyggheten kanske man hamnar nära verkligheten. Och många som lägger upp bilder på sig själva tuschar dem, för ingen vill vara fulast på Internet liksom, och alltför många tar sig friheten att kommentera brister i andras utseende som om det vore varje människas självklara rätt.
I höstas gick det en kampanj som hette The Naked Truth, där en massa bloggare i protest mot detta la ut helt sminkfria, otuschade bilder av sig själva. Jag studsade förstås av lycka och tyckte att det var en jättebra idé. Tills jag insåg att den här bloggen redan är full av otuschade bilder av yours truly helt utan smink. Vill jag visa hur mycket det snöat på mig när jag var ute skiter jag väl i om det syns att min näsa är muntert klarröd. Vill jag visa hur den nya skjortan sitter för att jämföra med gamla illasittande skiter jag väl i om bilderna togs en dag då jag inte sminkat mig. Det har varit ett motto för mig; att våga visa mig som jag ser ut. Lite för att jag tror att sådana som letar efter hotta brudar förstår att det här inte är rätt forum, men mest för att det i ärlighetens namn var ganska svårt första gången jag lade upp en bild. Det var svårt att stå för hur jag ser ut och svårt att utsätta mig själv för omvärldens dömande blickar.
Visst har jag fått kommentarer på bloggen om mitt utseende i inte alltigenom fördelaktiga termer, men jag har tagit bort alla sådana. De hör inte hit. Det här är inte blogg där vi diskuterar nackdelarna med att se ut som mig och skriva om genus, eller ett forum där jag tillåter att man rackar ner på andra. Och efter det där ögonblicket i dag då jag hann tänka tanken att jag måste släta över mina utseendebrister för att vara bra nog för min egen blogg, bra nog för mig själv och för er som kommer hit, är jag ännu mer fast beslutsam att inte böja mig för photoshop. Vi är många som bloggar osminkat, som står med våra egna namn och våra egna känslor öppna för alla. Personligen tror jag att det är just sånt som internet behöver. De där bilderna som visar att det där på andra sidan finns en riktig människa, med drömmar, förhoppningar och ett hjärta som går att såra. Att det där på andra sidan finns någon som är ganska mycket som en själv. För det är i anonymiteten som hatet kan växa till sig, och det är i tuschade bilder av orimligt vackra människor som tankarna om ens egen otillräcklighet får fäste. Det tänker jag inte bidra till.
Kuriosa: Jag har inte ens photoshop.
Kuriosa 2: Jag ordnar bilder på kläderna en annan dag.
Att piffa upp en nyttig vegetarisk sallad
Strö över 1 dl friterad lök.
Tillsätt 500 g knaperstekt bacon.
Uppdatering angånde Gammel-Katt
Som alla ni som följer bloggen på Facebook redan vet gick det bra hos veterinären i går. Eller. ”Bra” är väl ett ganska starkt uttryck med tanke på hur förbannad katten var. Vi fick ögondroppar till honom i alla fall, och om han dör inom de närmaste dagarna är det sannolikt inte relaterat till hans sjuka öga, om vi säger så.
Men bara för att man får frikort och är tillbaka på den mjuka filten på skrivbordet bredvid datorn betyder det inte att man har förlåtit det där med att ha blivit inknölad i en transportbur.
Min lille baby fyller sju år!
I går för exakt sju år sedan var jag det tröttaste jag någonsin har varit. Efter en oerhört lång, tung, och stundvis mördande tråkig, förlossning där alla utom jag pratade finska kom Vilho till världen. Liten, skrynklig och med de mörkaste av ögon låg han i min famn och välkomnade världen. Sju år sedan. Sju år. Ett helt liv, på mer än det metaforiska hur-i-hela-friden-är-det-redan-år-2013-sättet. Fine, underbare Vilho, som fortfarande gärna tar ett steg tillbaka och betraktar världen med de där mörka, allseende ögonen och som minns allt han ser. Vilho, som lärde sig klockan alldeles själv medan de andra barnen sov på dagis och han låg vaken men som kan vara så disträ att han tar på sig udda skor när han går ut. Vilho, som har ett rättspatos som kan få honom själv att avstå från något när det inte räcker till andra men som fortfarande ett halvår efter en oförrätt kan fråga mig och jag inte kommer ihåg den där gången när han fick två men Tilda fick tre. Vilho, som älskar att simma, klättra, springa och bygga men som kan sitta i timmar och spela spel eller bara fundera på världen. Vilho, som kommer till mig och smälter mitt hjärta när han förväntansfullt sätter sig riktigt nära och ber mig berätta om universum – med full tilltro till att det är uppgift jag klarar.
Älskade ungen min. 7 år gammal.
Vi förberedde hans rum med paket under julgranen (på egen begäran), och så bakade jag just en sådan tårta som han hade ritat.
En fluffig gubbe skulle det vara, med maräng, pepparkaka, jordgubbar, bananer och absolut noll sockermassa. Den åt vi redan innan kvällsmaten, vilken förövrigt bestod av nachos, hamburgare och pizza.
Det där med att vara kvinna och få välja
Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.
Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.
Veterinären
Gammel-Kattens öga är rött och inflammerat så i dag blir det veterinären för honom. I går pratade jag med barnen om det där med att Katt är paniskt rädd för att åka till veterinären och att det är ganska tokigt eftersom veterinären ju bara vill hjälpa honom när han är sjuk och har ont och barnen nickar förstående. Men inombords blir jag kall, för jag vet att det ibland bara finns en sorts hjälp man kan ge en typ hundra år gammal trasig katt som blivit sjuk och har ont.
Essensen av medeltida krigföring
Dagens podcast var krigshistoria. Den första delen handlade om Andra världskriget och… eh… Ni vet. Andra världskriget är kanske, för att använda vetenskapliga termer, det typ frkn tråkigaste nånsin. Så jag kanske inte lyssnade så noga. Men andra delen handlade om Slaget vid Poitiers 1356 och hölls av en Bernard Cornwell, författare av historiska noveller, som talade med en sådan där brittiska att han kunde vara en parodi på sig själv, men med fantastisk inspiration, humor och klarsynthet.
Intervjuaren:: So you say the Battle of Poitiers (uttalat med samma känsla för franskt uttal som Inspector Japp i Poirot) was quite remarkable?
Bernard: It was toootally remarkable!
Och jag ska inte tråka er med för mycket detaljer kring just det slaget, utan bara kommentera det där med medeltida krig. För medeltida krig handlade inte om att ha ihjäl folk utan var i mångt och mycket ekonomiska uppgörelser. Huvudobjektivet var att tillfångata så viktiga personer som möjligt för att kunna kräva lösensumma för dem. Städer och byar skonades mot betalning. Det som tycks ha lockat med nya landområden var skatteintäkter, inte principsaker som etnicitet eller språktillhörighet.
Spännande tycker jag. Så spännande att jag inte märkte hur mycket det snöade förrän jag kommit hem.
Mina fördomar. En berättelse om resan som inte blir.
Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.
Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.
Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.
Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.
Kvinnliga masterminds och det där med att nå till toppen
I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.
Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.
Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.
Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?
Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?
Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.
Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.
Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?












