Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.
Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.
Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.
Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.
Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.
Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.
Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.
Faktum är att jag inte alls är övertygad om att ingripanden vid våldsbrott och mord oftare leder till att den misstänkte omkommer. Kan tänka mig att razzior och drug busts är farliga ställen för misstänkta, samt att många skjuts vid ett senare gripande – inte när de begår själva brottet.
Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.
Antar att den här pinfärka statistiken från 2009 känns relevant.
Så där ja. BEVISAT. Tänk att det ska ta sån tid att skriva doktorsavhandlingar när man på några tweet kan bevisa saker forskningen inte ens visste tidigare.
Har disputerat en liten doktorsavahndling. Det räcker.
Tips: använd inte ordet godtycklig om du inte vet vad det betyder. Tog mig en god stund att lista ut om den här jeppen var på min sida eller inte.
Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.
Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.
”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”
Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.
Fast syftet med länken från hans sida motsägs av själva länken såatteh.
Spoiler alert: han har inte läst artikeln.
Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.
Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.
Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.
Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.
Så det där blev hur många stater alltså…?
Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.
Det finns någonting mycket högtidligt med att för första gången på gudvethurmånga år öppna ett fönster. Vid det här fönstret i mitt sovrum har det regnat in rejält. Tapeten var ordentligt vattenskadad, men stockarna hade hunnit torka upp mellan varven. Förra året öppnade jag aldrig det här fönstret, men när jag nu fick hjälp av vänner var det äntligen dags. Utanför blommar det gamla äppelträdet som jag inte var säker på skulle klara sig. Man kan bli religiös för mindre.
Nej, äppelträdet klar sig nog bra, men fönstret är det värre med. Det behöver ganska akut fixas. Tänkte göra det när jag ändå målar om fasaden. Ljust gul har alla som sett alternativen röstat på.
Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.
Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.
Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.
Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.
Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.
Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.
Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.
Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.
Det har blivit varmt väder och jag har äntligen fått en chans att provmåla huset. Ja. Inte hela huset alltså. Men ett utvalt litet hörn, där man kan prova hur de färger man valt egentligen ser ut målade på ens hus. Att fasaden skulle vara vetegrå var egentligen det enda jag var helt säker på, så jag ville se hur engelsk röd och arberg grön skulle se ut tillsammans med min vetegrå.
Och det här är alltså anledningen till varför det är så sjukt viktigt att provmåla. Jag älskar den gröna. Älskar den röda. Men den vetegrå? Nej. Den blir alldeles för kall. Nu har jag beställt hem en provburk med ljusgul, som jag dessutom tänkte blanda med vit, och så ska vi se hur det blir. Observera att det här är grundstrykningen med linoljefärg, där den är uppblandad med 70% olja och därför inte täcker alls. Jag har skrapat och skrapat tills allt som gick att få loss utan att skada träet är borta.
På den här bilden ser man de olika färgerna på det parti som är precis under gångjärnet på dörren och de två brädor som är närmast dörren på fasaden.
Jag sitter här och jobbar, vilket egentligen inte gör något alls eftersom jag har världens bästa jobb. Nyss läste jag ett dokument från 1308, utfärdat på Visingsö av hertigarna Erik och Valdemar. Ni som kan er svenska historia vet att dessa två brats vid det skedet hade gjort ett uppror mot sin bror kung Birger och att den så kallade Håtunaleken inträffat bara ett par år tidigare. Enligt Erikskrönikan hade Erik och Valdemar lurat sin bror till gården Håtuna, där de tillfångatog honom och förde honom till Nyköpingshus, samt avtingade honom stora delar av riket till egen nytta.
Hur som helst.
I källorna dominerar bröderna de här åren i början av 1300-talet, där de utför allsköns kungliga sysslor och försöker befästa sin makt. På Visingsö år 1308 kungör de en betydande donation av gården Aranäs (och ni som kan er Guillou känner säkert igen det namnet) i Västergötland till nunnorna i Gudhems kloster. Det är på alla vis en storpolitisk, snarare än religiös, handling, eftersom Gudhems kloster kunde vara en mäktig bundsförvant eller lika mäktig motståndare.
Bröderna motiverar sin donation på det ödmjukt religiösa sättet som förväntades, genom att tala om den stundande skördedagen (alltså döden), vilken föranledde behovet av god sådd såväl i himlen som på jorden. Bröderna påpekade att Gudhem hade ett dåligt läge, och att det gods de ur sina hjärtans välvilja erbjöd Gudhem skulle ge nunnorna tillgång till vattendrag. Därför uppmanade de nu alla som hade sina nära och kära begravda i klostret att hjälpa till med arbetet att flytta klostret, så att man även kunde ta med sig dem som redan var begravda.
Det finns många anledningar att älska medeltiden. Den djupa religiositeten till exempel, och särskilt hur den tar sig uttryck i praktiskt politik. Brödernas gods Aranäs hade tidigare bebotts av marsken Tyrgils Knutsson. Han hade varit förmyndare för kung Birger, när han fyra år gammal blev kung, och hade även därefter fortsatt att stötta kungen. Följdaktligen var han inte en av brödernas favoriter, så de släpade honom till Stockholm och gjorde honom ett huvud kortare, år 1306. Lägligt nog hade de sedan ett gods till övers. Att från deras sida installera Gudhems nunnor på Aranäs hade mycket riktigt varit en fördelaktig sådd i både himlen och på jorden. Snacka om att pissa in sitt revir.
Sedan älskar jag hur man inte bara kan flytta ett kloster hipp och happ eftersom det ligger en massa döda släktingar till rikets grädda begravna i snordyra gravplatser på området. Den pragmatiska lösningen, att flytta de döda, är briljant.
Det blev dock inget av flytten av Gudhems nunnor till Aranäs just då. De flyttade dock, med hjälp av Birgers son kung Magnus år 1335, till Rackeby kungsgård och sedan han givit dem Aranäs igen (tidens smått oroliga politiska läge föranledde att gårdar donerades flera gånger, för säkerhets skull) torde de ha varit där åtminstone ett tag. Huruvida man flyttade de begravda med sig förtäljer inte historien, men jag antar, tyvärr, att de fick ligga där de låg.
Bröderna Erik och Valdemar då? Den som kan sin svenska historia vet hur Håtunaleken slutar år 1317. Med Erikskrönikans ord:
”Hertogane soffwo bade mädhan ok lagho i thera sängh nakne. Ther wider wordho the wakne at dörren osakta up gik.
Ther kom konungin gangande nidher, stirnande öghom, hardla vreder. ”Minnes idher nakot aff Haatwna leek? Fulgörla minnes han mik! Thenne er ey bätre än hin!” ”
Bröderna kastas av kung Birger i fängelsehålan på Nyköpingshus och nyckeln, enligt legenden, i vallgraven.
En till synes välvillig donation till en from gärning. Tänk vad kontext spelar roll.
Nu har jag just varit ute i solnedgången och repat gräs till Darcy, min fina kanin, och frusna fingrar säger att det är långt kvar till sommar. Men de tulpaner jag köpte på rean i höstas, trots att jag inte skulle köpa något alls till trädgården, hävdar bestämt att det visst våras i alla fall.
Jag sitter och håller på med en kort biografi över Margareta Birgersdotter (Grip) och blev plötsligt så tagen av dessa kvinnoöden. Birgittas mamma, Brita Joakimsdotter Brahe, har inte förärats någon egen plats i historien alls. Hon gifte sig 1533 med Margaretas pappa Birger Nilsson (Grip) och födde två senare parets första barn, Nils. Klara föddes 1536, Margareta 1538, Joachim 1539, Bo 1540 och sedan kom Ädelgård och Beata som dog unga, Anna och Cecilia som dog redan 1566, Moritz föddes 1547, strax innan Elisabeth, och därefter Ture, som dog ung år 1558.
Tolv barn under kanske 20 års tid. Hon kan inte ha gjort annat än varit gravid, fött barn, och begravt dem.
Ni kommer ihåg att jag beställde lite grus? Det var faktiskt i ärlighetens namn ganska mycket grus. Till saken hör att jag inte är jättehaj på finska siffror, särskilt inte på knagglig telefonlinje. Finnar har dessutom nästan samma ord för de flesta siffror. Alla kan väl yksi, kaksi, kolme? När man kommer uppåt heter åtta och nio kahdeksan och yhdeksään. Inte nog med att jag ofta blandar ihop de två, de förkortas dessutom kasi och ysi.
Jag har inte en sportslig chans ens.
Så när jag beställde grus var det inte bara så att jag inte har någon uppfattning om dimensionerna på ett ton grus, utan också så att jag inte hör skillnad på ett, två, åtta, nio, elva, tolv, arton och nitton. Först när jag fick räkningen framgick det att jag beställt nitton ton grus. Det är ganska mycket grus. Särskilt eftersom det skulle läggas på plats medelst spade och skottkärra.
Nu är det åtminstone i princip färdigt för den här gången. Hälften av gruset finns kvar, och ska läggas borta på andra sidan garaget, där jag har parkering. Och jag måste erkänna att en grusgång gör betydligt större skillnad för huset än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sedan är kanterna sneda, men det är ju jag också så det gör inget.
Så var det dags för lite mer tillökning här på gården. Jag har på något vis haft lite svårt att skaffa kaniner för min egen skull. Tidigare så har det ju varit barnens kaniner (som jag givetvis varit fullt medveten om att jag får sköta). Tilda har varit lite intresserad av att skaffa nu, men inte tillräckligt för att hjälpa till att bygga bur och sånt, Vilho skulle möjligen bry sig om kaninen var kopplad till wifits funktionalitet och Gabriel är för liten för att förstå den semantiska skillnaden på ”ko” och ”kanin” så honom kan man inte fråga.
Så jag gjorde det enda rätta. Funderade över vad för sorts kanin JAG verkligen ville ha. Och så köpte jag en som inte stämmer in på beskrivningen mycket mer än att den har långa öron men som jag älskade vid första ögonkastet, och eftersom den hade en liten kompis som hade blivit alldeles ensam kvar så köpte jag den också fast jag egentligen inte hade råd. Men här är de. Darcy och Elmer. Och jag är helt förälskad. Visste inte ens att man kunde sakna lukten av mjuk kaningos så här mycket.
Hit och dit och tillbaka igen 
