Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om Gräv och om mans- och kvinnoroller

Nu har jag lyssnat på stora delar av ljudupptagningen från Gräv 13. För det första vill jag säga att det var en hel del intressanta diskussioner också, innan det liksom barkade åt helvete. För det andra skulle jag vilja lyfta fram två saker som jag tänkte på – men som bara löst hänger ihop med varandra – när jag lyssnade.

1: En man (Täppas kanske?) förringar hoten Maria Sveland talar om med att säga att han minsann också fått hot men att det inte görs någon grej av det, att det inte görs någon grej av hoten om de riktas mot en man. En kvinna (Sveland?) ställer då den synnerligen relevanta frågan hur det kan komma sig. Det hade kunnat bli en debatt om mannens roll som den som aldrig kan bli sårad, som inte får visa rädsla, om det där med att man up, att ta saker som en man. Istället svarar han ”för att jag är vuxen”.

Och man bah va fan.

Så vuxna kan inte vara rädda? Så kvinnor som blir rädda när de hotas med våldtäkt och ond bråd död är inte vuxna? Och alla de män som utsätts för våld och hot ska fortsätta att lida i tystnad, växa upp och bli hårda, för det är bara kvinnfolk och ungar som blir rädda och får protestera. Finn fem fel.

2: Aschberg är ganska burdus. Han tar mycket plats, han talar utan att bekymra sig om fina omskrivningar och han säger precis vad han tycker. Josefsson är stenhård mot folk han tycker har fel och har inga problem med att grilla dem med frågor. Han skräder inte orden och är inte rädd för att ta varken debatt eller en framträdande plats i den. Och när jag lyssnar och ibland irriterar mig på något litet de säger, en formulering, ett avfärdande, ett skratt eller ett dåligt skämt, kommer jag på mig själv med att förlåta dem det mesta. De är ju sånna, och människor måste få tillåtas vara sådana som de är och man måste ta det med en nypa salt och man ska inte ta åt sig av allt eller överanalysera. Och så undrar jag när någon senast lät en kvinna på en liknande maktposition som Aschberg och Josefsson komma undan med att hon helt enkelt bara är sån, formulerar sig lite klumpigt, kanske trampade på någon tå. Det gör inget. Hon är sån. Men hon är ändå en lysande samhällsdebattör. Ja. Inte fick Maria Sveland ett sådant förlåtande i alla fall.

Vardagslivet

Leva utan Honom

Som ni vet är min högt vördade make i Tyskland på någon töntig jävla arbetsresa där han åker runt mellan pittoreska små vingårdar och fancy restauranger och där det är plusgrader och solsken och sånt. Men jag är ju förstås, som den goda hustru jag är, inte det minsta avundsjuk eller så. Nej då. Ingen kan vara gladare än jag att han får åka på resa.

Och det är inte så att jag inte kan leva utan honom för att han är luften jag andas och den stora kärleken i mitt liv och sånt där. Det där med andas klarar jag riktigt bra själv. Men hörrni. Mina kalla fötter som jag brukar värma på honom om kvällarna saknar honom. Och det är trist att titta på kvälls-TV själv. Att skrika ”it’s HIM” som vi alltid gör när vi tittar på brittiska deckare och samma skådespelare återkommer i olika skepnader till sig själv är liksom inte riktigt lika underhållande. Och ingen hörde att jag gissade rätt om vem som var mördaren redan från början.

Det är mest sånt liksom.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jämställdhetssvårigheterna – en dag i vårt liv

Vi har ju pratat rätt mycket om det där med hur svårt jämställdhet är de senaste dagarna. Om hur man kan vara helt överens om att jämställdhet är viktigt, att det är så man vill ha det, men sedan blir det liksom ändå inte så.

Som i dag.

Min högt vördade älskade make har åkt till Tyskland på arbetsresa. På dagis var det påskpyssel med mor-och farföräldrar. Vi hade inga mor-eller farföräldrar tillgängliga och så står man där. Alltså, inte så att det var något svårt val. Klart att jag som har möjligheten att följa med på påskpyssel gör det. Klart att Tilda inte ska behöva lida för några jämställdhetsideal. Men när det var pyssel på Vilhos förskola var det precis samma sak fast det var inte Tyskland utan något möte som kom i vägen. Och när det var höstfest. Och när det var Luciafest. Och när det var julfest när maken var tvungen att stressa iväg halvvägs in i programmet och jag kunde sitta kvar.

Det är inte rättvist. Inte mot någon.

Inte mot mig som har den teoretiska möjligheten att jobba ikapp vid ett annat tillfälle och alltså blir den förälder som får jobba kväll och helg för att jag har varit på pyssel och fester.

Inte mot maken som känner tyngden och stressen av att vara den som måste gå tidigare och tjäna pengar, som aldrig får sitta kvar och på riktigt vara delaktig i den miljö där våra barn trots allt tillbringar en ganska stor del av sin dag.

Och inte mot barnen som förvisso är ganska nöjda över att ha sin mamma på plats, men som säkert skulle vara ännu nöjdare med att ibland få ha sin pappa där också.

Men vet ni vad jag tycker är det värsta? Det är att så många inte ser något problem med att det ser ut så här. Att det är som det ska att mamman går på alla barnens pysseldagar och festligheter och att pappan inte gör det.

Vardagslivet

Det där gamla ruttna huset

Ni vet det där gamla huset vi var och tittade på? Det där som vi kanske blev en liten smula dödskära i? Det är i värre skick än vad vi trodde. Komplett med läckande tak, rör som stinker som en sillmarknad som någon glömt i Thailand, utebyggnader som faller (eller redan har fallit) ihop, en övervåning man inte kan gå på, kök som inte uppdaterats de senaste femtio åren och badrum som inte funkar. Allt till det facila priset av 350.000 euro.

Och vi bah njae hörrni.

Men så drömde jag om huset. Drömde att vi hade råd att rädda det från förfallet. Så nu sitter jag här med en Ikea-katalog och önskar att jag hade haft den där magiska kvinnliga intuitionen som gör att kvinnor automatiskt känner på sig vilka män som kommer att bli helt satans rika så att man hade kunnat gifta sig med en sån. Det hade kommit väl till pass nu.

20130321-122204.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Peruken

Min lillasyster har flyttat till Irland med sin irländske man. Vi pratar rätt ofta om andra länder, andra människor och andra sätt att leva, jag och barnen. Så satt Tilda med sin nya docka, Merida från filmen Brave, och drog förstrött i Meridas enorma röda lockar.

Tilda: Mamma, titta asså på Meridas hår!
Jag (vill egentligen inte titta mer på Meridas hår): Mmmm… Jättefint älskling.
Tilda: Mamma, varför har hon sånt hår?
Jag: En del har det. Merida kommer från Skottland och där är det ganska vanligt att man har tjock, rött, lockigt hår.
Tilda (mycket imponerad): Åhhh….
Jag: Det är förresten vanligt på Irland också. Därifrån där Sean kommer, vet du. Sean har ju också sånt hår. Eller hur?
Tilda: Ja!
Jag: Många på Irland har det.
Tilda (fundersam): Mamma…
Jag: Ja?
Tilda: Måste moster Hannie skaffa peruk då?

Kuriosa: De reser just nu runt på Sri Lanka och bloggar. Alla måste läsa deras blogg!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kvinnor väljer inte efter status

Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.

Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.

1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.

2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.

Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.

Vardagslivet

Ägget

Sonen börjar bli friskare. Det är ju bra. Egentligen. Men den där feberfria dagen som barn ska vara hemma innan man får skicka tillbaka dem till förskolan, den blir inte alltför produktiv. När barn ligger febertrötta och nöjda tittar på TV hela dagen har man ändå viss chans att hinna få något gjort. Feberfria dagen klättrar barnen på väggarna, svingar sig i gardinerna, leker inte-nudda-golv på finmöblerna och tömmer leksakslådor som om själva tömmandet är betydligt viktigare än att man hittar den där leksaken man letade efter.

Och så klär de ut sig till ägg.

026

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?

För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.

För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?

Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.

Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.

Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.

Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.

Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.

Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.

Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.

Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.

Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.

Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.

Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.

Vardagslivet

Vår (o)tur

Då var det vår tur med feber och magsjuka. Och jag säger inte att det ok, men om man nu ska försöka vara lite positiv så här när man står framför två veckor av total lockdown, så gör barnens ålder stor skillnad. Jag är van vid att barnen kommer och gnäller, kryper upp i knäet, vill kramas och gosa och sedan spyr över hela min rygg. Därför är det på sitt sätt ganska uppfriskande när sonen ligger i min säng och pratar om viktiga morgontankar, tystnar, tittar på mig, harklar sig som en förstaklassens professor och säger ”och förresten, mamma, så behöver jag en bunke”. Och dessutom därefter hinner fram till toaletten!