Min underbara vackra och intelligenta vän tant Annika lekte räddaren i nöden i går och hämtade barnen på dagis medan jag förkovrade mig i medeltidshistoria på konferens inne i stan. Tant Annikas gravidmage är nu nästan lika stor som min. Därför känns det kanske inte helt rättvist att hon har beräknat datum någon gång nu på sommaren och min lilla baby snart fyller fem år.
Om naturlighet, lag och människor
I onsdags hade jag det stora nöjet att få lyssna på den oerhört meriterade (mannens publikationslista är 8(!) sidor lång) professor R. H. Helmholz föreläsning ”The Law of Nature in History: Jurisprudential Theory or Practical Instrument”. Den naturliga lagen (icke att förväxlas med de naturvetenskapliga naturlagarna) är den lag Gud har givit till människorna; en lag som finns inneboende i alla människor. Gud hade placerat förutbestämda principer för hur man ska bete sig i människornas hjärtan, och därför vet goda människor vad som är rätt och fel. Även i vårt eget väldigt sekulariserade samhälle i dag finns samma underliggande tilltro till att vi är förprogrammerade till att veta hur vi ska bete oss kvar, och det var fler än en gång som jag slogs av hur förbluffande lika en del av resonemangen här på bloggen är med dem som framhölls för många hundra år sedan. Innan 1800-talet fanns det inga diskussioner kring om den naturliga lagen existerade – det vill säga; alla visste att den fanns – men en hel del diskussioner om hur den skulle tolkas. Senare forskning har, enligt professor Helmholz, lyft fram frågan om huruvida medeltidens och den tidigmoderna (1500-1700) tidens människor såg den naturliga lagen som endast juridisk teori eller om den också fyllde en praktisk funktion. Den frågan ägnade professor Helmholz sin föreläsning åt att besvara.
Den naturliga lagen har betraktats som en högre form av lag, vars närmaste nedteckning är de tio budorden, som i egenskap av varande Guds mening inte kan förändras. Eftersom lag emellertid aldrig har varit ett stillastående element utanför människors samspel har tidigare forskare tänkt sig att den naturliga lagen endast var teoretisk. Genom att läsa de juridiska diskussionerna kring avgörande av specifika rättsfall kunde dock professor Helmholz visa att lagkunniga de facto ofta utgick från den naturliga lagen (trots att den inte finns nedtecknad i särskilda paragrafer) när de resonerade kring vad som var rimligt och inte. Och just det där med vad som är rimligt var någonting som upptog de lagkunniga när domar skulle falla. Enligt den naturliga lagen var det exempelvis förutbestämt att föräldrar skulle vårda sina barn – det är den naturliga ordningen – och föräldrar som inte vårdar sina barn bryter alltså mot Guds mening. Det är rimligt att begära att föräldrar sköter sina barn och gör de inte det ska de straffas. Det är också rimligt att alla har rätten att försvara sig själva, så när den amerikanska konstitutionen skapades utgående från den naturliga lagen bestämdes att alla skulle få bära vapen.
Trots att det fanns en högre stående naturlig lag var man mycket tillmötesgående mot samhällets behov i sina tolkningar av den. Exempelvis hade man i Napoli infört dödsstraff utan egentlig rättegång för unga män som ställde upp stegar mot husväggar för att komma till unga jungfrurs fönster. Att döma någon ohörd var emot den naturliga ordningen och därför restes protester mot förfarandet. Men protesterna gick inte igenom. Det hade nämligen blivit alltför vanligt med stegar mot jungfrurs fönster och eftersom att skända jungfrur var ett av de värsta tänkbara brotten kvarstod dödsstraffet och den bristande rättegången mot förbrytare. Ett annat exempel är det onaturliga i att ta ränta, vilket uttryckligen förbjöds i Bibeln. På medeltiden hade emellertid räntetagning blivit en så viktig del av ekonomin att man valde att tolka den naturliga lagen som att förbudet gällde att ta ut onaturligt hög ränta. Teorierna kring den naturliga lagen anpassades alltså till samhällets behov, ibland lokalt, ibland över hela kristenheten. Professor Helmholz slutsats var således att den naturliga lagen var långtifrån endast juridisk teori, utan att den hade en verklig praktisk funktion, att den var under konstant omförhandling och att den fyllde moraliska syften.
En viktig del av den naturliga lagen som professor Helmholz olyckligtvis inte hade inkluderat i sin föreläsning är förhållandet mellan könen. Förhållandet mellan man och kvinna och dessas plats i samhället reglerades nämligen av vad man ansåg föll sig naturligt för män respektive kvinnor. På så vis rättfärdigade man exempelvis att män hade sexuella kontakter utanför äktenskapet och att kvinnan skulle vara trogen. Det låg nämligen i männens natur att behöva sexuella kontakter, vilka naturligtvis inte var av samma upphöjda sort – för att avla arvingar – som dem med hustrun. Samtidigt låg det i kvinnornas natur att vara trogna sina makar och förlita sig på att maken gjorde vad som var rätt eftersom män av naturen är förståndigare än kvinnor. På min fråga om hur den naturliga lagen i egenskap av allmängiltig lag inneboende i alla människor såg på jämlikhet inför lagen – ett begrepp som för tiden fram till 1800-talet inte existerade – blev det riktigt intressanta diskussioner. Den mest uppenbara ojämlikheten inför lagen var förstås mellan fria människor och ofria (slavar). Kristendomen tillåter egentligen inte slaveri (slaveri var ett brott mot den naturliga lagen), men eftersom samhället förfarande var i behov av billig arbetskraft fortsatte slaveri i andra skepnader. Beträffande kvinnor och män fanns inte samma tanke om att kvinnor hade naturliga rättigheter liknande mannens. Det var hennes uppgift att följa sin man vart han än begav sig (och här fanns det olika regler beträffande denna skyldighet om maken begått ett brott och exempelvis landsförvisades) och eftersom naturen gjort honom starkare och styrd av sitt förnuft snarare än känslorna (så som kvinnor) var det hans skyldighet att styra och hennes att lyda.
En av de sakerna som jag tyckte var mest spännande och som inte syns i mitt eget material av den enkla anledningen att folk i Sverige inte skrev ner hur de resonerade före 1600-talet, var referenser till naturen som en del av argumentationen för den naturliga lagen. När man diskuterade bakarv (om arv kan gå från barn till förälder) kom man fram till att det var onaturligt att arvet gick bakåt i familjen. Liksom en flod alltid flyter neråt ska också arvet alltid gå neråt. Det är en medeltida vink om att människan sågs som en del av naturen, en del av skapelsen, och att människans förehavanden följde samma allmängiltiga regler som resten av världen. Mänsklig interaktion som en del av naturens förutbestämda ordning. Parallellen till synen på människan som biologisk varelse i dag är uppenbar, även om Guds del i det hela inte framhålls numera. Det revolutionerande i de kulturteoretiska tankarna om att människan skapar samhället genom interaktion samtidigt som samhället skapar människan, som kom i början av 1900-talet, får också sin rätta historiska kontext när man ser hur de bröt mot de vetenskapliga grundbultar teorin vilat på under de föregående tusen åren.
Samtidigt fascineras jag av idén om lag. Vi ser lag som en text i en bok. På medeltiden var lagen någonting som levdes och upplevdes i interaktion. Det kommer jag att ta med mig när jag nu fortsätter skrivandet av avhandlingen.
Men inte om man gör det medan man presenterar
På konferenser är det ok att sova om man är en liten baby eller en gammal professor.
Jag måste lära mig att bildgoogla folk
Så jag var och lyssnade på en fantastiskt intressant föreläsning av professor Helmholz, som jag ska berätta mer om senare. Efter föreläsningen hamnade jag bredvid en synnerligen trevlig äldre herre som jag hört tala svenska och som tydligen hade något att göra med ett projekt jag vet drivs i Helsingfors.
Jag: Så, är du i Helsingfors eller?
Han: Nej. Jag är i Sverige.
Jag (glatt leende): Jaha! Vad kul! Var någonstans?
Han: Lund.
Jag (fortfarande glatt leende): Jasså. Lund. Kul! Vad gör du där då?
Han (tittar på mig): Jo, jag har varit professor där i 35 år nu…
Jag (ganska stelt leende): Hörk. Åhå. Så där länge att det är ganska pinsamt att jag frågade.
Bildgoogla, gott folk. Bildgoogla. Att just ha frågat Sveriges tveklöst mest namnkunnige inom ens eget ämne vad han sysslar med, alltså. *doh*
Så här ser den manliga normen ut
Det här är en Epad.
Det här är en Epad för kvinnor.
Det här är pennor.
Det här är pennor för kvinnor.
Det här är en GPS.
Det här är en GPS för kvinnor.
Det här är LEGO.
Det här är LEGO för flickor.
Det här är verktyg.
Det här är verktyg för kvinnor.
Vi behöver inte ens tala om att kvinnors Epads kommer med förinstallerade kvinnoappar som kvinnor behöver (typ graviditeten vecka för vecka) men kanske inte själva klarar av att installera eller det bisarra i tanken att anledningen till att kvinnor tidigare inte använt hammare är för att ingen kommit på den revolutionerande idén att kvinnor bara kan använda saker i rosa. Att man har en produkt som måste ändras för att bli en produkt för kvinnor talar sitt tydliga språk om vem som är norm, och om vem som är avvikande. Att skapa produkter med förinstallerade appar, med begränsade användarmöjligheter, med mjukare linjer, sötare färger och glittriga detaljer är inte att spela efter kvinnors regler, att anpassa sig efter kvinnors behov, att vara tillmötesgående. Det är att säga att den vanliga produkten är för vanliga människor och att dessa människor är män. Det är att säga att det finns någonting i kvinnors biologiska disposition som gör att de inte klarar av att vara som vanliga människor utan måste få sina produkter i enklare format och i rosa.Vanliga produkter med kvinnoanpassning.
Det är inte en service. Det är en förolämpning.
Våren och lustiga cravings
Det är någonting med den där lukten av vår i luften som gör att jag får helt okontrollerbar lust att baka pastellfärgade tårtor med glada band och kul prickar.
Äntligen förstår jag varför jag aldrig har gillat sport
Jag har helt enkelt inte tittat på tillräckligt mycket norsk fotboll.
Sköta barn, förvärvsarbeta och det där med att inte ta biologi i beaktande
Jag har ganska många gånger försökt förklara hur det kan komma sig att genusvetare inte sysslar med biologi, men det verkar vara ett ämne som inte bara är väldigt känsligt utan också svårt att greppa. Så jag försöker igen.
Det allra första och viktigaste är att bara för att genusvetare inte sysslar med biologi betyder det inte att genusvetare förnekar biologi. Istället rör det sig om begränsningar i forskningsmaterial och frågeställningar där biologer på grund av sina begränsningar exempelvis inte kan ta ställning till sexuella trakasserier på arbetsplatsen samtidigt som genusvetare inte kan ta ställning till hur defekt hormonproduktion i tonåren påverkar puberteten. De frågor man kan ställa till sitt material (och här kan alltså människor vara ”material”) är beroende av disciplin och av materialet. Det är inte specifikt för genusforskning, utan grundläggande i all forskning.
Om vi så tar det där med att mammor sköter barn och pappor förvärvsarbetar som exempel. En del tycks anse att genusvetare som frågar sig hur den här uppdelningen kan komma sig måste ta med i beräkningarna att mammor är biologiskt mer lämpade att sköta barnen än vad pappor är – att det är ett biologiskt fundament på vilket all vidare forskning inom ämnet måste vila. Men faktum är att det inte finns biologisk forskning som entydigt visar att mammor är mer lämpade att sköta barn så att det skulle kunna utgöra en utgångspunkt även för genusvetare som undersöker strukturer. Om vi utgår ifrån att den forskning som antyder att gruppen kvinnor är mer omhändertagande än gruppen män finns det en mängd andra faktorer att ta i beaktande. Den främsta är att sådan forskning också visar att skillnaden i omhändertagande inom gruppen kvinnor är större än vad den är mellan grupperna kvinnor och män. I praktiken betyder det att det i varje givet par av mamma pappa inte finns någon garanti för att mamman är den som är biologiskt mest omhändertagande. Det finns inte heller några bevis för att biologiskt omhändertagande kvinnor skulle välja en viss sorts man, varför det inte går att på grund av partnerval fastställa att vissa biologiska grundföresatser finns för ett visst par – eller att det skulle gå att applicera på tillräckligt många för att få ett tillräckligt stort urval.
När det gäller barnaskötande versus förvärvsarbete går det helt enkelt inte att ta biologi i beaktande när man tittar på samhällsnivå. Rent historiskt sett är också konflikten en nymodighet. Förvärvsarbete fanns knappt innan 1800-talets industrialisering och blev inte vanligt förrän efter första världskriget. Innan dess hjälptes man åt på ett helt annat sätt och barnen sköttes av alla i hushållet. Det var bara rikare familjer förunnat att kunna lägga barnaskötandet på enkom en förälder – och inte ens där var det modern som gjorde själva skötandet utan (huvudsakligen kvinnliga) anställda i hushållet. Huvudansvaret för barnen hade fadern i egenskap av familjefar, oavsett vem som skötte dem och oavsett samhällsklass. På slutet av 1800-talet kommer myterna om den väna modern och det första riktiga hemmafruidealet, där maken ska arbeta utanför hemmet och den sköra, klena kvinnan stanna hemma för att fostra den kommande generationen. Det är det här idealet – med den starke mannen och och den svaga kvinnan, arbete för lön och arbete utan lön – som fortfarande lever kvar i dag men det är inte äldre än så.
Det svåra i att låta mammor och pappor förvärvsarbeta och vara föräldrar på lika villkor har inte en biologisk grund, utan en strukturell grund. Det är knappt 50 år sedan kvinnolönerna officiellt avskaffades; löner som innebar att män alltid tjänade mer eftersom de förmodligen hade en familj att försörja och kvinnor mindre eftersom de var ogifta om de arbetade (annars kunde ju mannen försörja dem). I Sverige har det funnits pappaledighet i bara drygt 40 år, och i de allra flesta länder finns den inte alls eller så är den endast några dagar. I Finland är den två veckor. Två. Veckor. Kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp vilket leder till att många familjer inte har råd att låta pappan vara hemma med barnen. Många pappor känner sig obekväma på pappaledighet för att de avviker från konventionen med att mamman ska ta hand om barnen. Somliga menar att det rent av är skadligt för barn att vara med sin pappa. Andra pappor blir pressade från arbetsgivaren att inte ta ut pappaledighet. I Finland får man en förmån som kallas ”mammalådan” med saker till det nyfödda barnet, en fantastisk förmån som dock cementerar idén att barn är något som händer mamman – inte föräldrarna gemensamt.
Listan på strukturella faktorer som påverkar skulle kunna göras oändligt lång. Listan på biologiska faktorer kan begränsas till att det i somliga fall möjligen kan vara så att mamman har en större läggning för omhändertagande än fadern. Kanske. Inte ens barn som förlorar sin mamma vid födseln och därför växer upp med endast fadern löper större risker att bli missanpassade vuxna än andra barn. Det samma kan sägas om barn till manliga homosexuella, barn som växer upp med två pappor. För det där med vad man känner för att göra är långt ifrån alltid biologiskt betingat. Jag älskar mina barn, mer än livet självt, men jag klarade nätt och jämt av att vara hemma två år på föräldraledighet och även under de åren höll jag mig sysselsatt med små projekt. Men min instinkt att skydda barnen är skrämmande stark. Som den gången jag som nybliven mamma var ute och gick på stan och träffade en annan mamma med en liten baby och satt och gullade med hennes fantastiskt söta unge tills ungen nös. Från att ha sett ungen som en gulleplutt förvandlades den på ett ögonblick till en fasansfull bakteriehärd med potentiell fara för mitt eget vackra barns välbefinnande. Vi stannade inte länge.
Drifterna kan vara starka, och självklart kan vi påverkas av dem, men de samhälleliga strukturerna avgör hur vi tillåts reagera på våra drifter. Därför finns det mängder med pappor som sliter på sitt jobb för att försörja barn han hellre skulle vilja vara hemma och leka med. Därför finns det mängder med mammor som går hemma med fasansfulla tankar och kvävande instängdhet och försöker sköta sin barn medan allt de vill göra är att få jobba som andra vuxna människor. Det är betydligt lättare för en mamma som vill vara hemma och en pappa som vill förvärvsarbeta än vad det är för en pappa som vill vara hemma och en mamma som vill förvärvsarbeta att göra det som ibland kallas för fria val.
Att sköta barn istället för att förvärvsarbeta är en av många typiska genusvetarämnen där könsroller kan studeras utan att ta biologi i beaktande. Samtidigt kan man förstås tänka sig att biologer skulle vilja undersöka hormonernas inverkan på hur tillfredsställda män eller kvinnor är med de val som gjorts, men att valen skulle vara biologiskt betingade finns det ingen grund för.
Det finns saker som katter helt enkelt gör bättre än alla andra
Sover, till exempel. Särskilt när de är minst hundra år gamla.
Det där med att ta debatten
De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.
Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?
Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.
På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.
Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.
Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.
Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.
Hit och dit och tillbaka igen 