Vardagslivet

Tildas logik del 8 (och ett exempel på sånna där privilegier)

Charlotte2 kommentarer

Det har talats mycket om privilegium på senaste. Det är viktigt och bra. Så satt Tilda och jag i soffan och pratade om barn. Hon ska, som ni trogna läsare redan vet, gifta sig med sin bästa tjejkompis N när hon blir stor, och nu grubblade hon på hur hon och N ska kunna få barn tillsammans. Därför pratade vi om adoption och om lämplighet som förälder och sånt och så gick diskussionen så som det alltför ofta gör över till tjuvar. Bland annat om vad som händer om barn är tjuvar och om att de inte kan hamna i fängelse utan på anstalt.

Tilda: Mamma, jag vet faktiskt vad en anstalt är!
Jag: Jasså?
Tilda: Jo, för det är när man tar en stol och så får man sitta där på och så pratar man om vad man har gjort fel.

Vilket oerhört privilegium det är för ett barn att tro att det värsta som kan hända ett barn som betett sig riktigt illa är att man hamnar på en stol för att prata om rätt och fel. Vilket oerhört privilegium att inte veta vad en anstalt är, hur dåligt systemet fungerar och hur många som får lära sig dessa bistra fakta alltför tidigt. Det här är privilegium.
Tilda tunga

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Charlotte2 kommentarer

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Vardagslivet

Ta det som en katt

CharlotteLämna en kommentar

Det är ganska nervöst här hemma nu. Om lite drygt en månad tänkte vi att flyttlasset skulle gå från förorten ut på landet. Vi packar så smått och vi städar som tokar. Det är nervigt och spänt och bubbligt och bråkigt. Ibland önskar jag att man kunde ta det lite mer som en katt.

IMG_6882”Ta du dina foton av det välstädade rummet. Låt inte mig störa.”

Kulturkrockar · Vardagslivet

Ta det inte personligt!

Charlotte10 kommentarer

I den fantastiska världen av uppmaningar folk ger varandra när de diskuterar är ”ta det inte personligt” bland dem som kniper flest poäng på min fuck-you-right-back-lista. För det första: om man diskuterar med någon och den får anledning att ta det personligt när man egentligen menade att fenomenet snarast kunnat iakttas i en numer utrotad stam amöbor från inre Borneo har man förmodligen uttryckt sig klumpigt. Talar man generellt eller ur ett visst perspektiv kan det vara klyftigt att göra det öppet. Det är en jättestor skillnad på att säga att homosexuella är jävligt jobbiga och att säga att en bekant, som btw också är homo, är jävligt jobbig.

Och som ni vet kommer det ju hit en hel del diskussionsivrare som inte tycker som jag. Det är helt i sin ordning. Men när jag tog mig själv som exempel på en av många kvinnor som inte valt och vrakat bland män för att hitta den med högst status utan försökt få det att funka med den man som är far till ett oväntat barn fick jag höra att jag minsann kunde ha förhindrat graviditet om jag inte ville det egentligen. Att jag drar flest timmar hushållsarbete hänger inte ihop med samhälleliga strukturer utan med att jag som historiker har ett jobb som snarast är en hobby. Att jag är konstig när jag tar med min (mycket historieintresserade) far på konferens är en större grej än att alla på konferensen trodde att han var professor. De där grejerna är inget personligt mot mig. Det är bara mot det jag gör. Mot det jag säger. Mot det jag står för.

Ok. Om jag tar mig själv som exempel är det klart att jag gör det personligt, det gör jag, och det är klart att man kan ha synpunkter på det. Men det som gör mig arg är när det kommer sådana som ska rätta mina upplevelser (så kan det inte ha varit för så fungerar inte världen lilla du) och berätta hur jag borde ha gjort i stället (gjort abort/förstå att jag gifter mig uppåt/skaffa ett riktigt jobb/tjäna mer pengar/sluta vara konstig). Och så ska jag inte ta det personligt!? Vad är jag om inte mina handlingar, mina ord och mina åsikter? När någon gång på gång på gång, helt oberoende av vilken vinkel jag anlägger menar att jag har fel, fel, fel, hur är det inte personligt? När det inte går att ta som tips, råd eller konstruktiv kritik – då är det personligt. Jag vet inte om det är skärmarna som gör det, som skapar den där distansen som gör att folk på allvar tror att den på andra sidan inte kommer att ta personliga påhopp personligt, men här finns ett problem. Det behöver inte gå så långt som till rent hatiska kommentarer, men även många av dessa avfärdas på samma sätt, med samma ”ta det inte personligt”. Som när Julia fick ett ”jag hoppas att du dör din jävla hora” och någon tycker att hon ju är rätt känslig om hon tolkade det som menat mot henne personligen. Det var ju liksom mer allmänt. Mot hennes åsikter liksom. Vi är så vana vid att driva debatter och argumentera emot att vi med någon sorts tvång måste göra det och inbillar oss att så länge vi gör det mot åsikter, tankar och idéer så är det legitimt. Uppbyggande. Samhällsnyttigt. Inte personligt.

Men om man tänker så har man missuppfattat vad som är uppbyggande och samhällsnyttigt, och framförallt vad en person är – komplett med åsikter, tankar och idéer som är avgörande delar av vem man är. Det får man ta personligt.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bortom provokationen

Charlotte15 kommentarer

Har ni läst Julia Frändfors text om att man ska sluta fråga var fan hon kommer ifrån? Den handlar om hur det är att vara mörkhyad svensk och ständigt bli tagen för avvikande; bli tilltalad på engelska och få frågor om varifrån man kommer – trots att man är svensk. Och jag ska vara ärlig. Jag blev ganska provocerad av hennes text, för det hon stör sig på är ju att folk försöker vara tillmötesgående och artiga. Jag är en av de där som tvångsmässigt måste fråga folk varifrån de kommer, men inte på grund av hudfärg utan ifall de talar något annat språk. Inte för att det spelar roll varifrån de kommer egentligen, utan för att jag är genuint nyfiken. Inte blev det ju bättre av att jag flyttade utomlands heller, och därför blev ännu mer intresserad av andra som är avvikande – andra som är som mig. Julia däremot menar att

”[k]om inte och säg att det är av artighet eller nyfikenhet som du frågar. Jag behöver inte din artighet – och nyfikenhet klär väldigt sällan en vuxen person . Det är främlingsfientlighet förklätt till en ursäkt om att det är ”vänlighet”. Det är kränkande, nedsättande och det gör mig förbannad.”

Jag har på känn att jag inte är den enda som faktiskt upplever att det är av nyfikenhet och intresse snarare än främlingsfientlighet som man frågar. Och jag tror att jag inte är den enda som lätt går i lås när någon kommer och säger att vad jag upplever som en del av min personlighet, en vänlighet och nyfikenhet, är främlingsfientlighet. Men samtidigt tänker jag mig att om det är många mörkhyade svenskar som faktiskt tar illa vid sig av sådana frågor, och att döma av reaktionerna på hennes text så är det många, så är det dags att försöka se bortom Julias provocerande retorik och inse att det inte handlar om oss frågvisa och våra känslor. Det handlar inte om att automatiskt gå in i försvar av våra rättigheter och känslor, utan om att tänka sig för nästa gång. Att bara helt enkelt låta bli att fråga. För om man, precis som jag, har frågat av ärlig nyfikenhet och vänlighet utan avsikt att såra så kan man lika gärna istället låta bli.

Vardagslivet

Jobbet

Charlotte1 kommentar

Jag ska jobba fast barnen har sommarlov hemma. Jag trodde inte att det skulle vara några större problem att få lite jobb gjort med två barn i huset. Och det hade det säkert inte heller, men för tillfället har vi sju barn i huset.

Då blir det svårt. Så kan vi säga.

Vardagslivet

Nästan som en riktig bloggare

Charlotte6 kommentarer

Jag är på seminarium en lördag. Det är AnkSoMe och handlar om sociala medier, om länkning, kommunikation, flöden, taggar och annat jag egentligen inte förstår mig på. Och sånt här borde alla göra då och då. Alltså inte bara lördag och sociala medier-delen, men det där med att gå på seminarium om något som man inte förstår sig på. Det kan vara så små saker som sedan gör att det känns som alldeles rätt ställe. Som när de säger att det kostar 15 euro men det är ju inte hela världen om man inte har cash för man kan betala in till ett konto senare. Eller som när den första föreläsaren via videolänk rätt som det är avbryts av att hans dotter kommer virvlande. För att inte tala om hur fantastiskt jävla smarta alla är, smarta och trevliga och nytänkande på sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Jag drar mitt strå till den sociala medier-stacken genom att som en riktig bloggare fota mig tillsammans med Jessica på Essetter. Hade jag inte tryckt i mig fikat på ungefär 1,25 sekunder hade ni fått en bild på en bulle också. Nu får ni nöja er med en på min underbart vackra kopp.

20130608-144231.jpg

20130608-144249.jpgVi har alltså inte supit. Vi har bara skrattat lite.

Vardagslivet

Jag lovar att jag inte har något med det att göra

Charlotte4 kommentarer

Jag och barnen talar om det där med värde.

Tilda: Och tänk om hela jorden var av guld!
Vilho (rullar med ögonen)
Jag: Men då skulle ju guld inte vara värt så mycket.
Tilda: Vaddådå?
Vilho (rullar ännu mer med ögonen)
Jag: Jo, för om det finns väldigt mycket av det så är det inte värt lika mycket. Guld vore inte värt något om hela jorden var gjord av det. Som luft liksom. Det finns överallt.
Vilho (nickar allvetande)
Tilda: Mäh.
Jag (lite sentimentalt): Som du, Tilda, och som du Vilho. Ni är värda mest i hela världen, för det finns bara en Tilda och bara en Vilho och kommer aldrig att finnas fler.
Vilho: Fast det är bara nästan sant, mamma.
Jag (medveten om att jag uppfostrat en liten besserwisser): Jasså, älskling. Hur menar du då?
Vilho: För vet du, mamma, att den där Justin Bieber han ser nästan precis likadan ut som mig.

Historikerns historier · Kulturkrockar

En medeltidshistorikers syn på det naturliga i våldtäkt

Charlotte29 kommentarer

Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. […] The authors […] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. […] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.