Jag tittade till min stora förtvivlan färdigt på Call the Midwife. Sista avsnittet slut. Kaputt. Finito. Sista barnet förlöst i den godmodiga skildringen av 50-talets London. Och så föreslår Netflix att jag ska titta på Hemlock Grove.
Strandliv
Vi spenderar eftermiddagarna på stranden. Inte så mycket i vattnet som skapande arkitektoniska mästerverk, som trotsar både hydralikens lagar och mammans vänliga förmaningar.
Jag säger inte att det luktade illa eller så
Fortfarande inte feminist
Jag fortsätter att läsa tankar och idéer från vad som måste betecknas som framstående svenska feminister, och… Tja… Jag fortsätter att känna att det inte är min sorts feminism, inte min sorts jämställdhet, inte mitt sorts tänkande. För så länge det dyker om saker som det här:
Hej du kvinna i heterosexuell relation: din pojkvän är en förtryckare!
— Fanny Åström (@sinoes) 5 juni 2013
så vill jag inte vara med. Det här får inte mig att vakna upp och se att härrimingud vi har problem som kan kopplas till en patriarkal struktur och som gör att jag tog ut 95% av föräldraledigheten. Det får mig att gå in i försvarsställning. För patriarkala strukturer upprätthålls inte bara av män utan av män och kvinnor tillsammans, och det är ett välkänt faktum att även kvinnor tjänar på vissa patriarkala strukturer. Men viktigast av allt, de där patriarkala strukturerna som sägs automatiskt förtrycka mig för att jag är kvinna, som tveklöst var en del i att jag blev huvudföräldern, de drabbar min make också. Så när någon säger att han, som jobbar så hårt, som är medveten och som gör sitt bästa, är en förtryckare så blir jag mest förbannad. Han är ett offer för omständigheterna och en avgörande länk i förändringsprocessen, precis som jag är.
Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde
Det pågår någon sorts kamp på Twitter om vem som har rätten att tycka och vem som borde lära sig att hålla käft. Det övergripande ämnet är feminism och hudfärg och började med en metadebatt angående huruvida Beyoncé är feminist, feministisk eller egentligen motsatsen. Lisa Magnusson skrev att hon inte förstår varför Beyoncé hyllas som feminist och att just det där med henne feministiska varande kanske inte är det viktigaste, Sara Yazdanfar skrev att ”vita medelklassfeminister förminskar Beyoncé” och Lisa svarade att Sara dras med fördomar om Lisas klasstillhörighet. Och jag inser att den här korta beskrivningen får det att låta ganska mycket som en sandlåda. Ni får läsa inläggen i sin helhet och sedan avgöra vem som kastat den första spaden.
Debatten togs sedan vidare ut på Twitter och andra bloggar. Falskheten skrev om vita, kränkta kvinnor och att vi som är vita kvinnor inte alltid har tolkningsföreträde när det gäller feminism. Pk-maffian skrev ett till inlägg om vad som händer när man höjer en röst i vita rum och om hur det är att inte ha de där egna trygga forumen att vara på, att alltid tvingas förhålla sig till andras hudfärg. Lady Dahmer och Cissi Wallin menar att man kan råka ut för rasistiska påhopp även om man inte är helt mörkhyad och att de upplevelserna måste få vara lika verkliga och viktiga.
Ex: har skrivit om hur jag kallades ”polackhora” under uppväxten. Då kommer reaktioner som: ”Buhu, stackars vita dig då!”
— Cissi Wallin (@cissiwallin) 4 juni 2013
Eller när @ladydahmer pratar om hur hon som halvgrek/same kallades ”svartskalle”. Ingen ska ta ifrån en den upplevelsen/rätten till berätta. — Cissi Wallin (@cissiwallin) 4 juni 2013
Och nu börjar vi komma till pudelns kärna, så att säga. Vem har rätten att uttala sig om förtryck? Vem har rätten att känna sig utanför och förfördelad? I Pk-maffians nya inlägg citerar hen den kommentar jag och JemyM fick riktade mot oss och som jag redan skrivit om. Den som menade att JemyM och jag borde ”[f]uck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.” Till saken hör att varken jag eller Jemym var där och kommenterade i annat ärende än att hylla inlägget och hålla med. Dessutom tycker jag att kommentaren som sådan, och i förlängningen det att Pk-maffian blir ”så effing rörd” av kommentaren och tycker att kommentaren visar att hen lyckats med sitt mission att skapa rum, verkligen visar på problemet och vad den här kampen handlar om. Kanske vet alla redan vem JemyM är, och jag är den enda som missat något, men kommentaren på Pk-maffians blogg om att JemyM besudlar den heliga platsen förminskar JemyMs rätt att uttala sig trots att JemyM är anonym. Endast på grund av JemyMs språk förnekas hen alltså rätten att uttala sig i en fråga som rör hudfärg och, ironiskt nog, rätt att uttala sig. På samma sätt ska Lady Dahmer och Cissi Wallin lära sig att hålla käft; eftersom de inte är mörkhyade diskvalificeras den rasism de utsätts för. Skulle det samma månne gälla alla de svenskspråkiga finländare som får mordhot? Skulle det gälla mig, när jag på stan blir ombedd att åka hem för att jag inte har här att göra? Jo, det måste till nya röster och nya rum och feminismen får inte kapas av vita medelklasskvinnor (för let’s face it, så ser det ut nu). Men vad händer när man höjer sina röster som ett sätt att tysta andra? Jo, då kan det se ut så här:
Står fast vid att alla män bidrar till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det.
— Fanny Åström (@sinoes) 5 juni 2013
Ni som har hängt här ett tag vet att det här inte är min grej. Oftast brukar jag inte ens ta i det, för jag ser det som ett av de där rummen där jag inte hör hemma. Men det väcker frågor. Främst funderar jag på hur det är med transmän. Bidrar de också till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det? Och hur är det med homosexuella män? Är de också en del av det patriarkala förtrycket och får fördelar jämte kvinnor? Och hur är det egentligen med transkvinnor? När slutar de att dra fördel av patriarkatet?
Som jag ser det är det här en del av samma härva och samma oerhört problematiska exkluderande feminism. Feminismen har blivit ett begränsande singular som inte bereder rum för andra röster och erfarenheter, som talar om förtryck samtidigt som den stänger ute. Många talar om tolkningsföreträde, det har blivit något sorts inneord, och om man inte tillhör en viss grupp har man inget tolkningsföreträde. Ok. Visst. Jag ser poängen med det. Förutom; vem bestämmer om man tillhör gruppen eller inte? Hur mörk är mörkhyad? Hur vit är vit? För i JemyMs fall så handlade det inte om hudfärg alls, utan om språk. Hen levde inte upp till en förutbestämd idé av hur man ska vara för att tillhöra gruppen. Och det här kan låta provocerande, men är det bara jag som tänker Judith Butler och performativity? SOm tänker att det där med att tillhöra en viss grupp och erkännas tolkningsrätt har att göra mer med performance än med biologiska betingelser? På samma sätt ställer jag mig frågande till Fanny Åströms tanke att alla män är en del av det patriarkala förtrycket. För vad är egentligen en man? Måste det till snopp? Och varför ska inte den som föds med snopp få ha samma rätt till sina upplevelser av förtryck som den inte gör det? Och vad är en mörkhyad? Hur mörk måste man vara? Ska vi ta till imperialismens castas för att avgöra hur mycket tolkningsföreträde man ska ges?
Och så kommer vi till det jag tycker är allra viktigast här, nämligen av vilken anledning man vill kunna ha dessa rum och röster. Är det för att kunna hitta varandra, dela tankar och erfarenheter? Fine, då gör Pk-maffian helt rätt som fröjdas över ett lyckat mission och det måste få vara bra så. Dit behöver inte dem som inte delar erfarenheterna söka sig och det forumet kan fylla en funktion ändå. Personligen tycker jag dock att det är synd, för genom att stänga ute folk med andra erfarenheter kommer man inte att kunna lära sig av varandra, och genom att stänga ute dem som är privilegierade (vare sig vi talar hudfärg eller genus) kommer dessa privilegierade inte att på riktigt förstå sin egen position. Jag gillade Pk-maffians förra inlägg och jag har full förståelse för det senaste också. Men då rör det inte längre mig och det får jag helt enkelt acceptera. Det är inte min diskussion, men det kommer inte heller att bli min sak. Det samma gäller för att få män intresserade av jämställdhet och feminism (om man nu tycker att just den delen är viktig). Jag förstår den man som ser Fanny Åströms uttalande och tänker ”fuck that, det där är inget som rör mig”. Jag reagerade likadant på Pk-maffians inlägg. Rum som exkluderar och röster som tystnar. Kanske det är ok ibland?
Ring barnmorskan!
Jag har helt fastnat i Call the Midwife (som finns på Netflix), en serie baserad på Jennifer Worths memoarer från tiden hon arbetade som barnmorska i 50-talets East End. Karaktärerna är fantastiska, manuset så att jag i ena sekunden fnittrar och andra hulkar, sceneriet helt otroligt och kampen för överlevnad och ett värdigt liv i förhållanden där kvinnors enda uppgift var att föda barn skildrad med sådan omsorg och respekt.
Se det. Det är värt det!
Det där med varför män älskar boobs
I går kväll hamnade jag på en artikel om varför män älskar bröst – en fråga som psykiatriprofessorn Larry Young nu tycker sig ha svaret på. Youngs teori kännetecknas av ungefär exakt de sakerna som gör att jag får krupp när mänskligt beteende ska förklaras med hur evolutionen påverkat människans sinne:
1: Det är sensationella aspekter; varför alla män älskar alla bröst på alla kvinnor (utom Angelina Jolie som själviskt nog opererade bort sina och skaffade plast) i alla tider.
2: Huvudargumentet, och det som alltför många läsare utanför akademien fastnar för, är att det verkar så troligt; män älskar bröst för att de är ett sätt att hetsa upp kvinnan så att hon ska älska honom.
3: Skilda bevisade biologiska funktioner ges kausalitet; oxytocin som utsöndras vid bröstvårtestimulans och möjligen är till för att stärka bandet mellan mor och barn vid amningen sägs nu också vara till för att stärka bandet mellan sexpartners.
4: Det finns absolut noll förankring i historien.
5: Hela beskrivningen och troligheten i argumenten utgår från nutida, västerländska heteros.
För om män älskar bröst för att stimulansen stärker bandet mellan kvinnan och mannen och därmed gynnar evolutionen, varför är då inte kvinnor lika fascinerade av penisar? Och om evolutionen har gynnat stora bröst, varför finns det då så många kvinnor med små bröst kvar i dag trots att storlek i hög grad är ärftligt?
Om vi dessutom ska börja dra in i historia, vilket kan tyckas vettigt om man vill argumentera för att att något kontinuerligt varit viktigt under hela människans utveckling, blir det ännu mer komplicerat. Att just brösten ska ha rönt sådan fascination i äldre tider finns det nämligen inga belägg för. Medicinskt var man övertygad om en koppling mellan livmoder och brösten, bland annat genom att menstruationen blev till bröstmjölk under graviditeten. Men som särskilda sexobjekt? Nej. Det var hud i allmänhet och anklar i synnerhet som var grejen om vi går tillbaka i tiden. Det var därför den romerske poeten Ovidius beklagade sig över långa klänningar. Och håret! Finns det något som har drivit män galna så är det kvinnors svallande hår, och det är först under de senaste hundra åren eller så som kvinnor även här i väst inte täcker sitt hår. Ger vi oss dessutom utanför västvärldens snäva gränser finner vi en uppsjö av kulturer som inte bryr sig om bröst alls. Kvinnorna täcker inte brösten, bröst har ingen mystik, och män är inte som bebisar som bara tänker på boobs.
Professor Young menar att bröst även i andra kulturer och tider varit en del av det sexuella spelet. Självklart. Men tidigare har de beskrivits som en naturlig del av kvinnan medan boobskulten i dag existerar helt oberoende av kvinnan de sitter på. Den här sjuka fascinationen för bröst som finns i västvärlden i dag är ett kulturspecifikt fenomen och ska inte berättigas genom att det på något vis skulle vara naturligt för män att älska bröst och att det är så det ska vara.
Så. Varför älskar män boobs då? För att de är symboler för kvinnor och kvinnligheten, och det funkar för många hetero män i vår kulturkrets.
Akademiskt språk, intersektionalitet och kvinnliga erfarenheter
Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!
Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.
”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.
Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.
När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”
I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:
jag tror mig fatta feminismen men inför vissa analyser känner jag bara ”yeah I know some of those words”: twitter.com/kwasbeb/status…
— Jack Werner (@kwasbeb) 2 juni 2013
Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:
”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig
Töntar”
Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.
För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.
För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.
Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.
Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.
Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.
Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att
”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. […] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”
Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.
Mörka parker och rätten att bli trodd
En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.
Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.
Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.
Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.
Det är inte jag, det är patriarkatet
Ni vet hur vi brukar prata om det där med objektifiering, sexualisering och sånt? Och hur vi brukar tala om att det inte är alldeles lyckade grejer alltid?
På grannens tak klättrar det runt solsvettiga, halvnakna takläggare. Om jag tar en kopp kaffe eller åtta ute på altanen så klassas det väl inte som objektifiering om jag sedan analyserar det, eller hur? Det skulle till exempel kunna ses som empiriska jämförande studier. Ok. Vi säger så.
Hit och dit och tillbaka igen 