I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till  Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.

Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.

Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel  bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:

Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)

Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:

Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.