– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag är från Östergötland. Ibland pratar jag östgötska med barnen, dels för att jag inte ska glömma min vackra dialekt och dels för att det egentligen inte alls är en vacker dialekt och jag vill att mina barn ska lära sig redigt fula grejer.
Ramsan alla östgötar lär sig går så här: Den röda räven rev en annan räv.
På östgötska går den: Den wuöa wuäven wuev en annan wuäv.
Tilda skanderar glatt: Den wuöa wuöven wev en annan i wuöven.
Känns nästan som om jag vore tillbaka på slätten.
… får jag svarta streck i ansiktet. Alltså what’s up med det?
Vintertid, hörrni.
Man hör de där typerna som bah ”guuud vad skönt ska bli att få sova en timme längre”. Det är inte typerna som har små barn. Om man har små barn betyder inte vintertid att man får sova en timme längre utan att att man får vänta en timme längre på att barnprogrammen börjar. Och på att ungarna ska gå och lägga sig på kvällen.
Och redan nu kämpar man ju med att hålla sig vaken. I går hade jag och maken filmkväll. I praktiken betydde det att vi somnade på soffan med TV:n på istället för i sängen. Det är något i luften nu som gör att tröttheten ligger som ett tjockt täcke över hela tillvaron.
Skönt att gå över till vintertid då. så man får sova en timme längre.
Nävars. Skoja bara.
Mot all förmodan så fick ju med oss Maggie hem, levande, från veterinären. Hon blev ordinerad magmedicin, smärtstillande, antibiotika, gräsgröt, hödiet, vila och boende inomhus i en vecka. En del saker har gått bättre än andra. Till exempel har jag aldrig varit med om ett djur som varit duktigare på att ta medicin. Man håller fram pipetten och hon slurpar glatt i sig. Sedan biter hon och tag i pipetten och försöker få mera. Himla junkie. Även gräsgröten har hon glatt smackat i sig. Först var hon så svag att hon bara låg i buren bredvid Tildas säng och vi matade henne med sked varannan timme. Tilda hjälpte andäktigt till. 
Maggie blev sakta men säkert starkare. Men hö, det ville hon inte ha. Och grejen är att kaniner måste äta hö. De måste äta hö inte bara för att det är bra mat utan för att det är en av de där grejerna som de tuggar länge på och som håller de bakre tuggtänderna i skick. Förmodligen var det brist på hö som gjorde att Maggie blev sjuk från början, när hennes tand blev inflammerad. Nu är Maggie fullkomligt utmärglad. Sabla, envisa kaninjävel.
Och jag vill inte falla till föga och ge henne något annat för då kanske hon aldrig fattar vinken och börjar äta det livsviktiga höet. Förutom det livsviktiga höet äter dock Maggie precis allt. I går morse satt det till exempel en extra, osedvanligt långörad katt tillsammans med de andra katterna och knaprade kattmat, trots att vi var säkra på att vi låst in henne i buren på kvällen.
Och Maggie är verkligen den smalaste kanin jag någonsin sett. Extra tydligt syns det förstås nu när hon är inne och inte fluffar upp pälsen mot kylan. Vi måste få henne att äta nyttig och bra kost. Så fick jag tipset att man köpa hö i pelletsform. Den vanliga pelletsen man köper från matbutiken är bara skit. När jag i dag läste innehållsförteckningen för att se hur mycket hö den innehöll insåg jag att den inte bara innehöll mindre hö än vad lenkkimakkara innehåller kött utan också innehåller tillsatt socker. Vi åkte med Tilda till djuraffären och införskaffade det dyraste gräs jag någonsin sett och det är värt det, för vet ni vad? Maggie älskar det! Det prasslade så inbjudande om påsen att katterna kom för att kontrollera vad det bjöds på.
Katterna går det annars ingen direkt nöd på, och inte på barnen heller. Vi lagade pannkakstårta för om man har fyra katter och katter har tre födelsedagar om året så finns det säkert anledning. Percy kastade allt vad värdighet heter åt skogen och slickade gräddbunken. Och medan kaninen matades med gräsgröt lapade katten grädde. Alla djur är jämlika, men sedan är några katter.
Jag är så grymt glad över att jag desperationsshoppade den där påsen ringblomsfrön i augusti och sedan faktiskt bara såg till att så. De hann blomma riktigt vackert, och jag hann få en bukett till köksbordet. Nästa år ska jag så lite tidigare…
Jag hann inte mycket mer än in på veterinärkliniken förrän ångesten började rinna över i form av tårar. Det beslutades att Maggie skulle sövas så att veterinären kunde undersöka hennes mun ordentligt. Det visade sig att hon hade en liten inflammation i munnen där de dragit ut tanden för tre veckor sedan. I övrigt hittade de inget fel förutom att hon är supermager och har dålig mage.
Så satt jag där i korridoren med lilla Maggie inlindad i en mjuk filt och väntade på att hon skulle vakna. Jag har suttit med filtinsvept kanin i ett hörn på en veterinärklinik förr. Första gången var jag kanske 13. I min famn låg min allra bästa vän Mio. Jag hade hela tiden naivt trott att han skulle bli bättre, men när veterinären lade Mio i min famn var det inte för att vänta på att han skulle vakna. Det var för att sitta med honom medan livet sakta lämnade honom. Jag minns så tydligt när veterinären kom och lyssnade på hans hjärta och sa att det var över medan jag var säker på att jag fortfarande kände pulsen i hans öron.
Det var vad jag tänkte på i dag när jag fick Maggie i famnen och sakta smekte hennes långa öron. Att när man får sådana här kaninpaket i famnen så är det slut.
Djurskötaren som gick förbi tittade medlidsamt på mig och undrade tyst om det blev sista resan ändå och jag hulkade något om ”barndomstrauman” och ”vaknar nog snart” och försökte undvika att blåsa snorbubblor. Nu ska Maggie intensivvårdas hemma. Specialmat, antibiotika, smärtstillande, tvätt, tarmvårdande droppar och så vidare. Vi ska klara det. Vi måste klara det.
Baby-Maggie ute på äventyr i våras.
Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.
På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.
Ibland, när man så att säga sitter mitt uppe i det, känns det inte riktigt som att det händer något. Som om renoveringarna inte går framåt. Så är det förstås inte egentligen. Tiden då jag stod och diskade ute i isvatten är förbi och köket är ett hyggligt fungerande normalt barnfamiljskaos med varmvatten och diskmaskin. Duschen i spånskiveskåpet med de rosa, falnande tapeterna är sedan flera veckor tillbaka förvandlat till ett ursnyggt badrum med bubbelbad och tvättmaskin.
För några dagar sedan fick vi färdigt taket och då slogs jag av hur fantastiskt snygg gården faktiskt är. Visst, den är fortfarande fylld med byggbråte och trädgården behöver mer kärlek men det är petitesser i sammanhanget.
Det är för övrigt samma firma, Östra Skärgårdens Stugservice från södra Sibbo, som gjort både vårt badrum och taken och som också hela tiden funnits där och givit mig tips på hur man ska tapetsera, vilka färger som bör användas, vilka material som är lämpliga, i vilken ordning det är ekonomiskt smartast att göra saker och så vidare och så vidare. De har gett rimliga kostnadskalkyler, jobbat som knarkande gnuer och hela tiden varit mer fokuserade på att göra ett grymt bra jobb än att försöka dra så mycket pengar som möjligt ur oss (det blev rätt mycket pengar ändå. kan jag meddela). För varje moment har vi alldeles öppet kunnat diskutera med dem hur mycket pengar som finns tillgängligt och sedan tipsar de om vad vi själva kan göra för att spara in. Till exempel är den enda anledningen till att det ligger byggskräp i vår trädgård att vi har sagt att vi ska städa undan det själva. Och det är alltid lite känsligt att diskutera pengar, men samtidigt är det så oerhört viktigt att kunna göra det. Att ha folk man verkligen kan lite på som hjälper en är mycket värt. Typerna på Östra Skärgården har, kort sagt, varit helt oumbärliga.
Det om det. Här kommer bilder.
Det här var efter att vi hade klippt gräset. Shit you not.
Nu.
Gräsklippning på gång. Lillstugan stank fortfarande som en dynghög på grund av ruttna plastmattor och torkade vattenlås.
Nu. Ingen stank.
Fotograferat från baksidan på den tiden baksidan bestod nästan uteslutande av rabarber och överväxta äppelträd.
Baksidan nu.
Övervåningen på gaveln, med de ursprungliga fönstren.
Köksfönstret långt bortifrån innan gräsklippning.
Köksfönstret nu.
Lillstugans gavel nu.
Mot garaget och lidret för ett år sedan.
Mot garaget och lidret nu. 
Suddig bild av bastustugan för ett år sedan.
Bastustugan nu. Inte färdigmålad, men påbörjad.
Ladan behöver fortfarande lite… eh… fix.
En av de saker som inte förändras är att jag nästan alltid har en katt som vrider sig om benen. Katten på bilden är dock ny och fanns inte för ett år sedan.
Jag röjde lite på skrivbordet.
Bra sak: Jag hittade äntligen den där lappen som dagvårdspersonalen på nåder givit mig då de kanske fyra gånger påpekade hur viktigt det är att lappen, ifylld, kommer tillbaka i tid.
Dålig sak: Den skulle varit inne senast i augusti.
I går flyttade Agnes. Hon som föddes hemlös för bara några månader sedan, utan större chanser i livet, fick i går ett alldeles eget hem tillsammans med fantastiska människor och lilla Ess (för er som minns henne). Jag får ofta frågan om jag inte tycker att det är hemskt sorgligt när katterna flyttar vidare. Det tycker jag inte. Målet är ju alltid att de ska få ett eget hem och jag vet ju redan från början att det inte är här.
Likväl grät jag i går när Agnes åkte. Lite för att hon använde sina välvässade klor till att riva djupa kratrar i mina händer och mitt ben, men främst för att jag kände mig som en hemskt dålig människa. Först har jag spenderat två veckor med att övertyga henne om mina goda intentioner, om att hon inte behöver vara rädd, om att ingen ska ta henne och sedan använder jag det förtroende jag byggt upp till att fånga henne och trycka in henne i en liten bur.
Men sorgen lättade nästan omedelbart och jag är inte alls ledsen för att hon inte är här. Hon är där hon borde vara. Hon är äntligen hemma. Det är jag bara glad för.
Hit och dit och tillbaka igen 