Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att barn får undervisning i religion i skolan, det gör jag. Men nota bene! Det måste förstås göras på rätt sätt. Religionsundervisningen ska ge barnen kunskap om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, men måste förbli informativ och får aldrig vara indoktrinerande. Religionen styr inte längre politiska beslut i vårt samhälle, men förblir likväl en grundbult i vår kultur – oavsett om man ser sig själv som religiös eller inte. Det är viktigt att känna till vad religion är och vad religionerna går ut på.

Den där gränsen mellan vad som är information och vad som är något annat är emellertid väldigt knepig. Alltför många gånger har jag stött på folk från kyrkan som menar att de informerar men de utgår ifrån att de informerar om vad som är den Enda Sanna Läran och Vägen Till Godhet och Frälsning och då har man, i mitt tycke, hamnat på fel sida gränsen. Sanningsmonopol är farliga saker när man talar om tro, och särskilt när man hävdar det inför barn.

Så när Tildas förskola meddelade att de skulle starta ett samarbete med församlingen var jag inte alltigenom förtjust. Samarbetet går ut på att barnen ska göra ett konstverk kring psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen, skriven av den finske nationalskalden Runeberg. Konstverket ingår sedan i en utställning i församlingshemmet och barnen ska också diskutera kring psalmtexten.

Det finns så många saker i det här som kan gå fel. Det finns så mycket potential att döma barn som tror ”fel”, att fördöma den som inte anpassar sig. Jag hade därför långa samtal med personalen. Först hade jag önskat att Tilda kunde få göra något annat, men det hade knappast varit det bästa för henne att stängas ute från konstutställning och annat. Därför kom vi överens om att Tilda skulle vara med men att de samtal som fördes med barnen om psalmen skulle hållas på så att säga rätt sida gränsen.

Och så talade jag med Tilda förstås. Berättade sånna där basic grejer som att hon aldrig ska låta någon bestämma vad hon ska tro på, att man tror med hjärtat och att det inte finns något rätt eller fel.

Dagen innan de skulle till kyrkan var Tilda så pirrig att hon hade svårt att somna. Hon hade, på eget bevåg, lagt fram sin finklänning och en söt bolero att ha på sig på den stora dagen och besöket i kyrkan var något hon verkligen innerligen längtade efter. På eftermiddagen när jag kom och hämtade henne fullkomligt bubblade hon av berättelser. Kyrkan hade varit så vacker, och de hade fått gå på ställen där man normalt inte får gå. De hade fått komma och titta på ”den där stora som det kommer magisk musik ur” (orgeln) och den hade nästan spelat av sig själv. Kyrkbesöket hade gett henne exakt det jag hade hoppats på; en fantastisk upplevelse av någonting stort och märkligt – det där som jag trots mina hedniska tendenser känner varje gång jag går in i en gammal (inte ny) kyrka.

Jag frågade henne om hon hade lärt sig något nytt.
Hon: Jo, massor!
Jag: Pratade ni om någonting intressant då?
Hon: Näe. Det var mest en massa Jesus-babbel.
Jag: (kväver ett fniss)
Hon: Och mamma, jag tror inte på Jesus. Det måste man inte.

Just så, älskade barn! Just så!