Här sitter jag igen i Åbo. Det är ju egentligen en vacker stad men för tillfället så satans hal att man inte kan titta på något annat än isen just framför ens fötter. Missade pendeltåget på morgonen eftersom tågparkeringen var full(!) men hann likväl med fjärrtåget mot Åbo. Galopperade som en flodhäst i högklackat, armbågade långsamma tanter och skrek ”coming through”. Sjukt nöjd över att ha hunnit med tåget trots allt, dels för att det var en språngmarsch värdig en superhjälte och dels för att de som blev kvar på perrongen eventuellt inte uppfattade det så.
Kategori: Vardagslivet
Blötsnö och spadar
Ni vet när man vaknar på morgonen och världen överraskar en med ytterligare 15 cm blötsnö och man inser det omedelbara behovet av att skotta? Och när man inte hittar snöskyffeln och står där svärande så får man en krypande känsla av att man eventuellt kanske ett par dagar tidigare hade sett barnen vara ute och gräva men och att man kanske eventuellt inte påmint dem om att ställa tillbaka snöskyfflarna och att det med största sannolikhet förklarar den akuta skyffelbristen. Sedan funderar man över var barnen höll till och blir så där kall när man kommer på att de grävde i den där stora snöhögen som blir när traktorn kommer och skottar. Där, på andra sidan gården.
Då är man ju glad att man jobbar hemifrån.
Det kom ett anonymt brev från Japan
”Hej Charlotte!
Jag läste på din blogg om missödet med din dotters julkalender. Det verkade inte som att jag riktigt kunde släppa det, för när jag sprang på de här ätpinnarna med Frozen-tema här i Tokyo kom jag att tänka på Tilda och hur du har skrivit att hon älskar, inte bara Frozen, utan även sushi. Jag kunde därför inte låta bli, impulsiv som jag är, att skicka dem som en liten julklapp till Tilda (även om det inte är säkert att det kommer fram innan jul.) Hoppas det är ok för dig och att hon blir glad.
Hälsningar,
en bloggläsare”
Om hon blev glad? Gissa!
Jag vet inte vem det här brevet kom ifrån, vem det var som lade lite tid och en slant på att göra min dotter glad, men TACK! Tack, inte bara för gåvan utan för omtanken. Jag är, i brist på bättre ord, rörd.
Inte för att jag har suttit inne för länge eller så…
… men jag läste just ett dokument från år 1401 och ser ni vad det står?
Ser ni?
Ok. Spoilervarning!
Det står Snwppatorp. SNOPPTORP! Alltså, jag vågar inte ens berätta hur länge jag har skrattat åt det här nu.
Det ska tilläggas också att bilden är härifrån!
Hur kallt?
Så kallt att barnets ögonfransar har isbeläggning.
Lyckan
Första dagen på skrämmande länge som antalet inmundigade koppar kaffe överstiger antalet gånger någon har stått två meter bort och skrikit ”MAMMA VAR ÄR DU?”. Barndagvård är en sån jävla välsignelse.
Tack gode gud att jullovet snart är slut!
Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).
För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:
Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han: *sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.
Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”
”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”
”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”
”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”
”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”
”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”
”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”
”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”
Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.
Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.
I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.
När man är trött
Man vet att man är trött när man tror att det kommer en bil och kör om en på fel sida när det egentligen var så att man själv körde förbi ett hus.
Och huset körde helt klart för fort dessutom.
Det var tur att jag inte skulle långt.
Snö
Jag ska inte säga att jag egentligen är någon anhängare av vintern, men det är bra vackert när det snöar! Hönsen är fortfarande bara kränkta och vägrar blankt att komma ut, men katterna och framförallt kaninerna älskar snön.
Här är Twilight och Lilla Grå, två av de nya hönorna.
Och här är Bläck och delar av Dotty. Märkligt att tänka sig att de här fluffiga hönorna en gång varit pyttesmå pyttisar.
Trots att vi bor längst in på en sketen liten väg är det plogat betydligt snabbare än stadsvägarna. Bra bönder är guld värda!
Att vara genusmedveten men inte feminist
Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.
Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.
En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.
Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.
1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.
2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.
I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.
Det var det. Nu tillbaka till julefriden.
Hit och dit och tillbaka igen 