Stirra ut genom ett fönster.
Kategori: Vardagslivet
Stora barn
Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.
Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.
När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.
Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.
Nyhetsstoff
På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.
Morsdagstårtan
Det är jag som är tårtbakaren i vår familj, om det inte redan framgått. Men på morsdag (vilket i Finland firades igår) är det alltid min högt vördade och just den dagen lite mer älskade make som bakar tårta.
Så här såg den ut i år:
Så ni som sitter och funderar över vilka egenskaper ni tänker er att pappan till era framtida barn ska ha skulle jag vilja upplysa om att den kanske viktigaste egenskapen är att han kan baka tårta. Då kommer ni åtminstone en dag om året leva i perfekt harmoni.
Idag blir det sushi
Det har tidigare inkommit klagomål beträffande att mina närmaste och mest älskade vänner enkom genom att läsa min blogg får veta vad de ska göra under dagen. Eftersom de samma vännerna långa universitetsutbildningar och ett av allt att döma över medeltalet rankat förstånd till trots inte egentligen kontrollerar meddelanden varken på sina telefoner eller FB presenterar bloggen på förekommen anledning ett kort informationsinlägg:
I dag blir det sushi till lunch på vanliga stället runt kl 1!
Det var den lördagskvällen det
Jag har hela dagen gått och laddat inför att få sjunka ner i TV-soffan och i en intelligensbefriad rosa bubbla få titta på en sån där romantisk komedi med en snygg kille och en snygg tjej som träffar varandra, blir kära, upplever misär och tvivel och sedan på slutet ackompanjerade av en plonkande kvasitrubadur springer och letar efter varandra bara för att se den andre med en annan snygging som precis innan allt är över visar sig vara en kusin från Frankrike och huvudpersonerna äntligen kan pussas. Jag skulle bara lägga barnen först. Och så tassar jag tyst ut från barnens rum och hinner nätt och jämt tänka att det där gick ju oväntat snabbt innan jag ser att klockan tamefan snart är elva.
Det är inte rättvist.
En skön fredagsbild
Det är inte kallt när man är finsk.
Poppy är sjuk, eller: ett inlägg om världens dyraste katt
Ni som har följt med vet att jag i söndags oroade mig över att Poppy verkade se dåligt och att redan då grubblade över förgiftning. Eftersom Poppy inte uppvisade ett enda av tecknen på förgiftning (aptitlöshet, kräkningar, diarré, död) väntade jag till måndagen innan jag ringde veterinären. Som ni vet visade det sig att Poppy inte bara var förgiftad utan att hon fortfarande på måndagen befann sig i ett akut förgiftningstillstånd och hade njursvikt. Ingen trodde att hon skulle klara sig.
Men så här en dryg månadslön i veterinäravgifter senare kan jag glatt meddela att vi har fått hem henne igen! Skadan på ögonen hittar de ingen förklaring till och av allt att döma kommer hon inte att få synen tillbaka, men den lilla besinningslöst starka hårbollen lever! Det har varit en jobbig tid för hela familjen och särskilt för Tilda (som var den som förra sommaren valde just Poppy till sin katt ur en kull fantastiskt söta kattungar) har det varit tungt. Vi har redan tidigare haft ett dödsfall bland husdjuren i familjen, då vår Gammel-Katt dog förra sommaren, men han var så gammal att döden-samtalet med barnen gick ganska lätt. Sedan var det kanske en smula kontraproduktivt att katten kom tillbaka tre veckor senare och möjligen när allt kom omkring inte var så död som vi trodde från början. Nu är Tilda rädd att Poppy ska dö på ett sånt sätt att hon inte kommer tillbaka tre veckor senare, tjock och välkammad. Ni vet den där dörren vi har pratat om? Den där som man inte får glänta på för att på andra sidan finns alla hemskheter som kan hända ens nära och kära och som man går under av rädsla av att konfronteras med, den är svår för ett barn att stänga igen. Men vi ger det tid och plats att bearbetas och snart blir livet som vanligt igen.
Det enda tecknet på att Poppy var mycket allvarligt förgiftad (förmodligen av en liljeväxt vilka tydligen är livsfarliga för katter) var stora pupiller och nedsatt syn. Ju snabbare katten får hjälp desto större chans att synen återvänder!
Poppy verkar inte ens bekymrad över att inte se, även om hon tills vidare sitter rätt oförstående när hennes bror Percival, som till Gammel-Katts stora förtjusning nu har fått tillbaka sin syster att ta ut sin energi på, skjuter som en blixt från sitt gömställe under soffan, studsar på sin blinda syster och försvinner uppför trappan.
I välkommen-hem-present fick Poppy en papperskasse. Man behöver inte kunna se för att uppskatta papperskassar.
Sticklingar är årets grej
På den enorma men ändå lokala handelsträdgården sålde de pelargonsticklingar för ett spottstyver. Sånt kan jag bara inte låta bli. Jag skrev förstås noggrant upp vilken sort det var för det ska man ju göra om man är en duktig odlare. Men så tappade jag lika förstås bort lappen så nu har jag tre små pelargonbebisar utan namn eller anknytning till sina riktiga föräldrar som är så ensamma i den stora förvirrande världen att jag blir helt sentimental och måste gå och prata lite med dem.
Att vara stolt över sin kropp
Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.
Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:
Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.
För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.
Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.
Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.
Hit och dit och tillbaka igen 