Tilda: Mammamammamamma veeeeet du vad Saga gjorde idag?
Jag: Nej, hjärtat, vad gjorde Saga?
Tilda: Hon sa till mig att stoppa in en pastill i näsan!
Jag: Alltså, hon sa till dig?
Tilda (indignerat): Mhhmm.
Jag: Och vad gjorde du då?
Tilda (tittar på mig lite som att hon inte möjligtvis kunde komma på en dummare fråga jag kunde ha ställt): Stoppade pastillen i näsan förstås.
Jag (kväver inte skrattet riktigt så professionellt som situationen hade krävt): Jasså? Hur fick du bort den då?
Tilda: Så här!
*kraftigt blåsljud med viss underton av pipande från Tildas näsa*
Tilda: Och då sa det PLOPP och så kom den ut och vet du vad att där var blooood!
Jag: Yäk. Vad gjorde du sen då?
Tilda: Sen åt jag upp den förstås.
Kategori: Vardagslivet
Poppy är sjuk – fortsättningen
Igår tyckte jag att Poppy verkade lite bättre. Jag fick henne att leka lite och pupillerna var inte så där sjukt stora hela tiden. Jag tänkte ändå att det var bäst att en veterinär fick titta på henne och fick en eftermiddagstid. Veterinären gjorde alla möjliga sorters neurologiska tester men kunde inte hitta något fel. Inte ens syntesterna visade något. Tack och lov öppnades dörren och en av djurskötarna kom in, varpå veterinären kunde konstatera att Poppy alldeles uppenbart inte såg djurskötaren. Det gjordes fler syntest och blev klarare och klarare att Poppy ser mycket dåligt.
Därför togs det ett blodprov och jag satt och klappade Poppy medan vi väntade på svaret. Veterinären kom tillbaka och meddelade att Poppy är i ett akut förgiftningstillstånd och har njursvikt och att det nu var bråttom. Med de blodvärden Poppy hade borde hon spy och kollapsa och inte alls vara i det fina allmäntillstånd hon var. Jag berättade att någon ätit en halv lilja ute i trädgården (men att det kunde ha varit en hare eller fasan eller vad som helst) och veterinären liksom studsade av sin stol och for ut ur rummet samtidigt som hon meddelade att värdena överensstämde med förgiftning från lilja. De satte dropp på Poppy för att hjälpa njurarna och ringde akuten på Universitetets djursjukhus. Så fort de fick en plats öppen körde jag dit med Poppy och hon lades in omedelbart.
Veterinären som tog emot på sjukhuset informerade om att det här besöket kommer att kosta i storleksordningen månadslön. Jag hulkade fram att om de bara fixar min katt ska jag se till att fixa pengar. Det här är ju katten som jag trodde skulle ta över när Gammel-Katten dog, som knappt väger någonting när hon rullar ihop sig till en boll och sover i mitt knä medan jag skriver avhandling, som inte kan motstå en papperskasse och som släpar badrumsmattan till sidan av kattlådan och bajsar på den om hon är missnöjd med städningen.
Jag kan inte riktigt beskriva det, men det är något så ofattbart vidrigt med att ta med sig en liten varelse som man har tagit på sig ansvaret för till sjukhuset och så åka hem tomhänt. Jag grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma satt det två små barn och undrade var Poppy var. Vi satte oss tillsammans på soffan och jag berättade som det var. Att hon var förgiftad och väldigt, väldigt sjuk, att ingen vet vad som kommer att hända eller om vi får hem henne igen och att hon nu är på det allra bästa stället sjuka katter kan vara. Tilda frågade minst hundra gånger om hennes katt nu kommer att dö, och jag svarade minst lika många gånger att det inte finns någon i hela världen som vet.
Ni håller väl alla tummar och tår för vår Poppy? För vi behöver den här katten. Hon är liten, men just nu är det ett gigantiskt tomrum här hemma.
Poppy är sjuk
Det verkar som om hon inte ser ordentligt. Hon liksom krockar lite med saker och går lite vingligt. Alla tips på vad det skulle kunna vara mottages tacksamt. Jag googlade ”förgiftning” om hon kanske tuggat i sig något olämpligt ute i trädgården.
Det står att ett av symptomen på förgiftning är död. Men då är det ju så dags att bara liksom ”jahaja, det kanske är förgiftning, jag har hört att ett av symptomen är just död”.
Jag har en överenskommelse med städerskan
Jag får ha mina prylar i sedvanlig oordning. Hon ser till att det finns te och kakor.
Första kvällen i St. Andrews
Idag har verkligen varit en resandets dag. Först flyg Helsingfors – Arlanda, sedan Arlanda – Edinburgh. Därifrån med världens trevligaste taxichaufför som gav mig sitt kort och uppmuntrade till att ringa när som helst vad än jag behövde – till exempel skjuts till St. Andrews – för jag är ju historiker och gillar gamla grejer och han är pensionär *wink* *wink* till Pepperberry i Edinburgh och ett stort hål i månadens budget i form av en rejäl kasse nya, vackra kläder. Därifrån till tågstationen och vidare mot Leuchars (uttalas Loochars) underbart pittoreska station och med en taxichaufför som fann det nödvändigt att påpeka att han inte var alkoholist in till St. Andrews.
Och här är så vackert att man får lust att dra på sig en lång frasande klänning ännu oftare än vad jag annars får lust med det och gå ut på klipporna mot havet med katedralsruinen bakom sig och fladdra med håret och längta efter något samtidigt som man håller det sidenband som borde pryda ens stora hatt i en hårt knuten näve.
Men det finns två saker jag har svårt med. För det första äger universitetet typ allt i hela St. Andrews. Allt. Av detta faktum följer att det knappt finns en käft över trettio år att skåda. Min närvaro höjer medelåldern på vilket ställe som helst. Det är lite deprimerande.
För det andra älskar alla de där unga hippa universitetsfjollorna att jogga. Överallt är det någon trendig ungdom som flåsande svischar förbi. Faktum är att jag har sett fler joggare än folk över trettio. Det är mycket deprimerande.
Spänning
Alla de som lever i villfarelsen att ”spänning i luften” är en metafor har aldrig, på just den där dagen innan man ska resa och allt ska göras färdigt, packas och kommas ihåg, haft ett till synes helt normalt glas som faller 30 cm ner i golvet och imploderar.
Skottland igen
Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.
Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.
Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.
Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.
Att klara vappen
I Finland firar man inte Valborg, utan Vappen. Jag antar att Vappen kommer från namnet Valborg, och att det har ett nära samband med finlandssvenskarna otroligt roliga vana att ge varandra smeknamn vilka tycks existera i tre olika kategorier där de olika smeknamnen rimmar inbördes. Det är typ Pleppe, Teppe, Kneppe, Peppe och så är det Knytte, Pytte, Tjytte och Lytte eller så är det Ode, Skode, Pode och Node.
Anyway. Istället för att hälsa varandra med ett artigt ”Trevlig Valborg” ska man säga ”Glada Vappen” – helst utan att börja skratta så där mycket att man helt enkelt inte kan hjälpa att det kommer lite dregel ur näsan bara för att det låter så crazy.
Så här på kvällen av första maj kan man säga att man har ”Klara Vappen”. Om man har det. Och det har jag. Så. Klara Vappen ni också!
Pluggboxen levererar
Ni vet den där pluggboxen som jag möjligen var en smula oförtjänt kritisk mot, den är nog kanske inte trasig i alla fall. För nu kommer det småplantor med sån fart att Jack hade tyckt att hans bönstjälk gav honom gråa hår.
Girls’ night out
Egentligen skulle vi ha åkt hela familjen, men med Vilho i början av en tjusig förkylning blev det en tjejkväll. Jag och Tilda. Själva. Med blommor i håret och dans i benen åkte vi på Valborgsfest.
Vi är snälla och söta. Ni kan lita på oss. Vi skulle aaaldrig!

Ett tag funderade jag på om jag uppmuntrar till… ja… typ ätstörningar och utseendehysteri. Ni vet när vi gör oss i ordning tillsammans. Men så tänker jag mig att det säkert är minst lika illa att jag lärde henne att skrika ”haha sölkorv” åt alla bilar vi blåste förbi på motorvägen. Jag är en förkastlig förebild.




