Vi har nu nått den nivån i vårt förhållande då min högt vördade make vet tillräckligt mycket om kvalitén på min filmsmak för att ladda upp med våldsamma serietidningar för pseudovuxna när vi kommit överens om att hyra en film på kvällen – och vi båda två ser det som en lyckad filmkväll.
Kategori: Vardagslivet
Jag säger inte att han har rätt
Min högt vördade älskade make: Have you seen the rhubard? (skratt) It is ridiculously fallic!
Jag (djupt suckande): Yeah right. Why do always have to? You’re such a child!
Det gör vi ju bara när han är frisk
Jag: Nu är pappa lite sjuk och har feber så vi ska vara extra snälla mot honom, eller hur?
Tilda: Jaa! Jag ska klappa honom försiktigt, försiktigt och säga ”såja, såja, pappa” och inte bara slå honom i ansiktet.
Som stora flickor
För en vecka sedan var vår dotter magsjuk. Det behövs inte mer än en dag av sjuka förrän hon ser riktigt liten och svag ut. Så jag och min högt vördade älskade make står och tittar på vår fantastiska dotter medan hon lite slött pysslar med sina dockor.
Jag: Look at our gorgeous daughter. She’s so little…
Maken: And dieting like a big girl already.
Pakettårtor
Igår var det bröllop. Pappan gifte sig äntligen med mamman. Det var fantastiskt bra musik, vackra tal, bedårande brud och just sånt som hör ett riktigt prima bröllop till.
Och så var det tårtor förstås. Önskemålet var många färger och inga rosor, krusiduller och flufferier. Så det blev ett paketbord med tårtor. De röda var fyllda med vit choklad mousse och bottnarna gjorda av hallon och mörk choklad. De gröna var fyllda med en apelsinkräm och chokladganache. De gula var fyllda med hallonsylt och vaniljkräm.
Av överblivna äggvitor gjorde jag några macarons. Hälften försvann på den tiden det tog mig att fotografera tårtorna.
När jag hinner ska jag försöka lägga ut recept.
Självklart var det dans också. De här två var utan tvekan festens mesta partypinglor.

Jag vet vad jag ska köpa till maken i födelsedagspresent i alla fall
Ni vet att Lego började tillverka Lego speciellt för flickor…? Nu har Mattel börjat tillverka Barbie för pojkar. Rekommenderas från sen tonår.
Bloggkommentarer och kändisar
Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?
För att jag typ bara läser kändisbloggar.
Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.
För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.
Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.
En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.
Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.
Mother and Father Nature
Jag och min högt vördade älskade make försommarfixar i trädgården:
Make (sitter på gräsmattan och lyfter på en kantsten): Frkn, goddamn fire ants! They’re frkn everywhere!
Jag (minns tidigare års utvecklade jakt)
Make (med sån där röst som pissmyror säkert hade haft om de pratade): Oohhh, I’m a fire ant. I have schtingers. Oohh.
Jag (betraktar det mentala förfallet med skräckblandad förtjusning)
Make: Oohh, I’m schoo dangerous with my schtinger. (till mig) Why would Mother Nature do this? Why?
Jag: I’m quite sure those could be attributed to Father Nature.
Make: No way. Father Nature is all like ”I’m gonna create these ants with stingers and lasers and shit” and then Mother Nature is all like ”No, you cant have both stingers and lasers”.
Jag: You’re right. Had fire ants been the construction of solely Father Nature they would have had lasers.
Make (ganska inspirerad): And Father Nature just ”Ok, I’ll just go for the stingers then, but can I at least get them Collective Mind?”.
Pelargonerna flyttar ut
Idag är det den stora pelargon-flyttar-dagen då alla pelargoner får flytta ut. En del av dem flyttade redan för några veckor sedan men den här varma, mulna dagen är som gjord för att resten ska få flytta. Solsken tycker de som bekant inte om innan de hunnit vänja sig vid utelivet.
Och så blommar sticklingarna. Det finns hopp!
Att träffa rätt
Ett av mina stora bloggnöjen är att se vilka sökord som har lett folk in på bloggen. De senaste dagarna har det varit några riktiga fullträffar som på många vis fångar bloggens karaktär.
Eller vad sägs om:
doktorand gå ner i lön
barn som klär av sig
nördar i historien
varför stirrar alla på den
tillbaka igen till min återvändsgränd eller min personliga favorit
ordbajsgenerator
Gott folk! Vad ni än söker kommer ni att finna det här!
Kuriosa: Om man vill söka på något inne i bloggen kan man använda den där lilla rutan med ett symboliskt förstoringsglas där uppe till höger.









