Jag har två handledare som stöd när jag skriver min doktorsavhandling. Och inte ”som stöd” så till vida att de samlar poäng på mig som doktorand utan att egentligen göra något, som jag har hört att somliga har det, utan stöd så till vida att jag inte skulle vilja byta ut dem för något i världen (utom ibland då jag hellre vill ha en kattunge och ett kilo choklad).

Som idag till exempel, då inte ens kattungar och choklad lockar. Den ena handledare läser min blogg, kommenterar och diskuterar consortis. På min blogg. Som hon frivilligt läser. Det är just sånna där små saker som får doktorander som mig att känna sig välkomna och som att de tillhör ett större sammanhang.

Den andre handledaren läste den där recensionen som jag plitade ihop för några dagar sedan. Han kommenterade att den var ”utmärkt” men att han tagit sig friheten att göra några små rättningar i texten, som han först printat, sedan rättat, sedan scannat och sedan skickat tillbaka till mig (mina handledare har inte riktigt jämförbar syn på det här med datateknik). I vanlig ordning innebär hans små rättningar att min text ser ut lite som om Picasso skulle ha fått tag på en rättningspenna och sedan fått ett epileptiskt anfall. Eftersom texten (i något skede) ska publiceras kan jag inte delge er den här, men vi kan väl säga som så, att det totalt är fyra meningar som han inte har ändrat något i. Någon kanske tycker sånt är irriterande, men vet ni vad? Han har läst och begrundat vartenda litet ord i den texten och det är något jag är fantastiskt tacksam för!

Visst är jag bitter och arg på universitetet som inte tar bättre hand om sina doktorander, och det var ett ordentligt sting i hjärtat när jag igår tog emot en ny bok som ska recenseras som hade blivit skickad till mig på institutionen på universitetet – där jag som bekant inte får plats – varpå man hade strukit över adressen och skickat den hem hit istället. Men de här båda handledarna, var och en på sitt sätt, gör en fantastisk insats för mitt välbefinnande och min skrivarlusta!