– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag sitter på Fratello i Gloet och dricker sinnessjukt dyra lattes som inte bara är riktigt goda utan också bidrar till att öka min nästintill obefintliga trendighet, medan jag väntar på att klockan ska bli halv fyra och jag får gå på möte.
Vid det här laget är jag druckit så mycket trendiga lattes att jag är trendigast i stan. Och så att mina händer skakar så mycket att jag inte längre kan avgöra på vilken rad jag dragit streck i texten jag läser.
Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.
Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.
Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.
Så där ja. Nu var det klart för den här gången. Alla stipendier som borde sökas under septembers ansökningscirkus har blivit sökta. Och så är det dags att sammanställa en lista med väl beprövade tips och trix att tänka på när man ska söka stipendium.
1: Det du inte söker kan du inte få. Det låter kanske väldigt bisarrt, men så är det. Sök. Sök. Sök.
2: Det värsta som kan hända om du söker ett större belopp är att du inte får allt. Så sök alltid maxbelopp. När man söker från sådana som delar ut helårsstipendier, kan man kontrollera nuvarande index (för år 2013 är ett helår 23.000) och från sådana som gått ut med storleken på stipendiet söker man max enligt deras anvisningar.
3: Räkna in avgifterna till LPA i din ansökan. För ett helår ska drygt 11% gå till LPA.
4: Läs igenom anvisningarna.
5: Följ anvisningarna. Någon berättade att den första sållningen av lämpliga kandidater görs utgående från vilka som klarat av att följa anvisningarna.
6: Se till att du stavat rätt. Mindre stavfel är kanske inte hela världen, men det ser illa ut. Grundläggande koncept och termer ska vara korrekt stavade (#dethetermålsmanskap). Och för i hela friden: stava ditt namn rätt.
7: Se till att märka alla dokument med ditt namn, förslagsvis genom ett snygg sidhuvud. Repetition är all lärdoms moder, och stipendiegivarna ska lära sig ditt namn.
8: Tänk aldrig ”ja, ja, jag fyller i kontaktuppgifterna sedan”. Fyll i dem direkt. Tro mig.
9: Gör aldrig någonsin roliga små anteckningar på sådant som ska skickas in. Just då kanske du är säker på att du kommer ihåg att ta bort ”för att jag har stora boobs” i rutan ”motivera varför din forskning borde finansieras”, men ångesten när du inte minns vad du i slutändan skickade in är helt i stil med den där gången någon som gärna vill vara anonym råkade kalla den tillförordnade professorn för tillfredsställande professor.
10: Var inte blyg med vad du kan. Du kanske inte behöver skriva ”jag kan dansa också”, men tänk på att stipendiegivarna vill kunna vara säkra på att du kan genomföra vad du söker pengar för.
11: Var ute lite tidigare än i sista sekunden (#takesonetoknowone). Särskilt om du har barn. Sannolikheten att något barn spyr på ditt tangentbord två timmar innan ansökningstiden slutar är ungefär fyramiljonersjuhundrafemtiotretusenåttahundrafemton gånger större om du inte har lämnat in redan tidigare.
12: Kom ihåg att en del fonder vill att man inte bara skickar in allt digitalt utan även printar och skickar in vanliga papperskopior. Av hela ansökan. Som man just skickade in digitalt. Det finns 23.000 anledningar att inte leka rebell och försöka rädda regnskogen just då.
13: Skriv under. Jo. Gör det.
… njutit av den underbara höstsolen, planterat de sista blommorna som borde komma i marken och krattat så mycket löv att armarna idag är väldigt skakiga redan innan björkarna faktiskt börjat tappa sina löv. Somliga av oss har klättrat väldigt högt upp i en klätterställning. Andra har stått på marken och skrikit ”försiktigt nurå!”.
… varit på Bistro Omat i Kyrkslätt och ätit oss blinda. Barnen uppförde sig riktigt fint och provade flera olika maträtter de egentligen inte ville prova. Min högt vördade make var nöjd med mitt uppförande också för ”you looked good, and that is really all that matters in a wife”. Sedan var det en del av oss som fick springa lite. Tilda fick klappa på en alldeles riktig baby, som hon sedan klappade så länge att den somnade.
… slängt ihop en tårta vi kom på att vi ville göra framåt tiosnåret på kvällen. Med hjärtan i sockermassa, tryckta med helt vanliga pepparkaksformar, blev det en riktigt fin tårta som var enkel nog för att barnen helt själva skulle kunna laga den.
Igår, efter att vi till vår fasa insett att Tildas fötter återigen i smyg vuxit en storlek och de enda skor hon hade var ett par fake crocs, åkte vi till köpcentrumet för att åtgärda saken. Jag tänkte mig ett par vattentäta, sköna springskor. Tilda tänkte lite annorlunda.
Det finns något oerhört tillfredsställande i när folk formaliserar sina brev med 1600-talsfranska och kallar sig ödmjuk och tillgiven tjänare.
Oh yeees. Det funkar.
Det var länge sedan jag tog mig tiden att baka något mer tidskrävande, och trots att slutet av september som bekant inte är rätt tillfälle att unna sig grejer fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå. En kompis fantastiska unge har kalas idag och ville ha en tårta. Det var egentligen inte så noga exakt hurdan. En vanlig grön prinsesstårta skulle duga. Men för säkerhetsskull skickade hon en bild på hur tårtan till exempel skulle kunna se ut. Om den liksom inte var platt och vanlig. Och så fick den gärna ha något typ Monster High tema. Med spindlar. Åååkeeeej.
Som vanligt hade jag gärna lagt en dag till på att fixa dekorationer, men det fanns helt enkelt inte tid för sådana utsvävningar. Sedan var jag tvungen att försöka ta i beaktande att tårtan bara skulle räcka till 8 små människor, inte dryga fyrtio så som originalbilden. Därför blev inte dimensionerna helt de samma. Färgerna fick jag lov att göra som jag ville med. Flaggan i mitten skulle mamman göra.
Jag: Which movie is that?
Maken: Hancock.
Jag: Really? I thought that was a comedy.
Maken: Well, it kinda is.
Jag: WTF. No. People just DIED!
Maken: But they died in a funny way!
Vilho: Mamma, titta där! Där står det ”Hit och dit och tillbaka igen”.
Jag: Jo.
Vilho (skrattar så han kiknar): Det är ju himla roligt!
Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.
Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.
Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.
Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.
Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.
Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!
Hit och dit och tillbaka igen 