Hönan Belle verkade inte bättre i dag. Hon ligger ner hela tiden och kan inte stå utan hjälp. Så jag gjorde det enda rätta.
Jag knåpade ihop en hönsgunga av ett par gamla strumpbyxor.
Smaskens!
Veterinären menar att det sannolikt inte är den fruktade Mareks sjukdom (ett herpesvirus), för då borde inte alla andra höns ha haft symtom samtidigt och sedan tillfrisknat, utan högst troligen en rest av botulism (en sorts allvarlig matförgiftning) som drabbade stora delar av flocken. Veterinären sa också att så länge Belle äter och dricker så har hon inte ont och mår egentligen inte dåligt. Blir hon bättre så blir hon. Blir hon sämre så slutar hon att äta. Tills vidare får hon hållas här inne på intensivvård och slaska i sig banan och min snordyra müsli. I gungan får hon också möjlighet att muskelträna sina ben lite, och så kan vi undvika liggsår. Det blir dessutom lättare att städa, när det räcker med att jag städar buren och inte behöver bada Belle när hon envisas med att bajsa och sedan ramla i det. Det är åtminstone min plan.
Ni vet ju redan att mitt liv är en cirkus, men nu blev det också så att jag blev rejält sjuk. En galen smärta på vänster sida i magen visade sig vara en inflammation så tjolahej, och i samma veva verkade hönorna vara förgiftade av något. Det har varit några onödigt spännande dagar om vi säger så. En höna dog. Nästan hela flocken visade symtom. Nu är det bara en som fortfarande har svårt att stå, men äter och dricker med lite hjälp. Hon bor förstås inne nu. Så där som sjuka hönor måste. Jag ger henne några dagar till för att repa sig, men som en principsak så måste nog hönor kunna gå om de ska leva ett bra hönsliv. Jag kan förresten också gå nu.
I går kväll repade sig hönan (Belle) så pass mycket att hon knatade ut i köket. Sedan gick hon till ytterdörren och tyckte att hon var färdig med daltande. Det är hon inte. I dag kör hon mest liggande igen.
Mitt i natten, strax efter att jag somnat. Sovrumsdörren öppnas sakta. I mörkret står Tilda, beväpnad med en påk. – Eh, vad vill du? – Jag hörde något konstigt ljud. – Men det är ju bara jag, hjärtat! – Så det är du som gått runt i huset? (här någonstans har jag full blown panik för jag har ju bara legat i sängen, flickebarnet byter hand med påken) – Nej, det är nog bara katterna. (gode gud låt det bara vara katterna! tala med lugn röst!) – Ok. För det var något i Vilhos rum. (inte Vilho. han är inte hemma. The Kallsvett) – Det är säkert katterna. Säkert. (inte ens jag tror på det här) – Ok. (tar ett bättre grepp om påken) God natt då!
Spoiler alert: Det blev inte så mycket sömn efter det nej. Men katterna är fortfarande huvudmisstänkta.
Det finns någonting mycket högtidligt med att för första gången på gudvethurmånga år öppna ett fönster. Vid det här fönstret i mitt sovrum har det regnat in rejält. Tapeten var ordentligt vattenskadad, men stockarna hade hunnit torka upp mellan varven. Förra året öppnade jag aldrig det här fönstret, men när jag nu fick hjälp av vänner var det äntligen dags. Utanför blommar det gamla äppelträdet som jag inte var säker på skulle klara sig. Man kan bli religiös för mindre.
Nej, äppelträdet klar sig nog bra, men fönstret är det värre med. Det behöver ganska akut fixas. Tänkte göra det när jag ändå målar om fasaden. Ljust gul har alla som sett alternativen röstat på.
Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.
Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.
Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.
Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.
Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.
Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.
Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.
Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.
Nu har jag just varit ute i solnedgången och repat gräs till Darcy, min fina kanin, och frusna fingrar säger att det är långt kvar till sommar. Men de tulpaner jag köpte på rean i höstas, trots att jag inte skulle köpa något alls till trädgården, hävdar bestämt att det visst våras i alla fall.
Ni kommer ihåg att jag beställde lite grus? Det var faktiskt i ärlighetens namn ganska mycket grus. Till saken hör att jag inte är jättehaj på finska siffror, särskilt inte på knagglig telefonlinje. Finnar har dessutom nästan samma ord för de flesta siffror. Alla kan väl yksi, kaksi, kolme? När man kommer uppåt heter åtta och nio kahdeksan och yhdeksään. Inte nog med att jag ofta blandar ihop de två, de förkortas dessutom kasi och ysi.
Jag har inte en sportslig chans ens.
Så när jag beställde grus var det inte bara så att jag inte har någon uppfattning om dimensionerna på ett ton grus, utan också så att jag inte hör skillnad på ett, två, åtta, nio, elva, tolv, arton och nitton. Först när jag fick räkningen framgick det att jag beställt nitton ton grus. Det är ganska mycket grus. Särskilt eftersom det skulle läggas på plats medelst spade och skottkärra.
Nu är det åtminstone i princip färdigt för den här gången. Hälften av gruset finns kvar, och ska läggas borta på andra sidan garaget, där jag har parkering. Och jag måste erkänna att en grusgång gör betydligt större skillnad för huset än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sedan är kanterna sneda, men det är ju jag också så det gör inget.
Så var det dags för lite mer tillökning här på gården. Jag har på något vis haft lite svårt att skaffa kaniner för min egen skull. Tidigare så har det ju varit barnens kaniner (som jag givetvis varit fullt medveten om att jag får sköta). Tilda har varit lite intresserad av att skaffa nu, men inte tillräckligt för att hjälpa till att bygga bur och sånt, Vilho skulle möjligen bry sig om kaninen var kopplad till wifits funktionalitet och Gabriel är för liten för att förstå den semantiska skillnaden på ”ko” och ”kanin” så honom kan man inte fråga.
Så jag gjorde det enda rätta. Funderade över vad för sorts kanin JAG verkligen ville ha. Och så köpte jag en som inte stämmer in på beskrivningen mycket mer än att den har långa öron men som jag älskade vid första ögonkastet, och eftersom den hade en liten kompis som hade blivit alldeles ensam kvar så köpte jag den också fast jag egentligen inte hade råd. Men här är de. Darcy och Elmer. Och jag är helt förälskad. Visste inte ens att man kunde sakna lukten av mjuk kaningos så här mycket.
Jag kan villigt erkänna att det här årets odling redan så här i april fullkomligt har förlorat all verklighetsförankring. Under åren efter skilsmässan, när jag inte hade en egen trädgård, har jag liksom bidat min tid. Visst odlade jag då också, men det var ju inte samma sak. Dels kunde jag inte gärna odla med någon sorts långsiktig plan eftersom jag visste att jag skulle behöva lämna trädgården ifrån mig. Dels var det så bisarrt mörkt inne (på grund av 70-tal och dessutom ovanligt dåligt placerade fönster) att ingenting ville växa. Det enda stället där man hade någon som helst chans att få någonting att förgro innomhus var i det lilla köksfönstret, men där skulle ju också alla andra plantor i huset bo. I ett av fönstren i vardagsrummet kunde man med god tur få riktigt mörkertåliga krukväxter att klara sig. Ni vet de där som man annars kan ha längst in i ett rum.
Hur som helst.
Nu har jag förutom flera års uppdämt odlingsbehov en flera tusen kvadratmeter stor tomt och dessutom ett hus där jag kunde övervintra en ljustörstig paradisblomma i ett av de mörkaste fönstren. Dessutom har jag ingen som kan säga till mig att det går till överdrift. Att ingen behöver så där många penséer. Att jag ändå inte kommer kunna äta all squash. Att jag borde vara lite mer resonlig.
Jag sår hela påsen utan betänkligheter. Fyller alla lediga ytor med småkrukor. Investerar i fler fröer, markdukar, fiberdukar, jord, jord och mera jord. Rycker på axlarna åt barnens invändningar att man inte längre kan laga mat i köket för att köksbänken är full av frösådder. De får väl laga fryspizza i ugnen. Där har jag inte planterat något (ännu).
I år har jag inga hämningar. Åtminstone inte vad det gäller odling. För i det här huset som kommer saker till liv. Det växer och frodas. Och jag är så innerligt tacksam över att det är mitt.
Några av sådderna som har fått flytta till uterummet. Krasse, stockros, och en miljon penséer.
Hit och dit och tillbaka igen 