Hela påsen

Jag kan villigt erkänna att det här årets odling redan så här i april fullkomligt har förlorat all verklighetsförankring. Under åren efter skilsmässan, när jag inte hade en egen trädgård, har jag liksom bidat min tid. Visst odlade jag då också, men det var ju inte samma sak. Dels kunde jag inte gärna odla med någon sorts långsiktig plan eftersom jag visste att jag skulle behöva lämna trädgården ifrån mig. Dels var det så bisarrt mörkt inne (på grund av 70-tal och dessutom ovanligt dåligt placerade fönster) att ingenting ville växa. Det enda stället där man hade någon som helst chans att få någonting att förgro innomhus var i det lilla köksfönstret, men där skulle ju också alla andra plantor i huset bo. I ett av fönstren i vardagsrummet kunde man med god tur få riktigt mörkertåliga krukväxter att klara sig. Ni vet de där som man annars kan ha längst in i ett rum.

Hur som helst.

Nu har jag förutom flera års uppdämt odlingsbehov en flera tusen kvadratmeter stor tomt och dessutom ett hus där jag kunde övervintra en ljustörstig paradisblomma i ett av de mörkaste fönstren. Dessutom har jag ingen som kan säga till mig att det går till överdrift. Att ingen behöver så där många penséer. Att jag ändå inte kommer kunna äta all squash. Att jag borde vara lite mer resonlig.

Jag sår hela påsen utan betänkligheter. Fyller alla lediga ytor med småkrukor. Investerar i fler fröer, markdukar, fiberdukar, jord, jord och mera jord. Rycker på axlarna åt barnens invändningar att man inte längre kan laga mat i köket för att köksbänken är full av frösådder. De får väl laga fryspizza i ugnen. Där har jag inte planterat något (ännu).

I år har jag inga hämningar. Åtminstone inte vad det gäller odling. För i det här huset som kommer saker till liv. Det växer och frodas. Och jag är så innerligt tacksam över att det är mitt.