Arkiv

Assange och det större perspektivet

Nu står det klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att kunna höras om anklagelser om våldtäkt och sexuellt ofredande. Jag kan medge att om man ofredat någon är förmodligen Sverige ett av de sämsta landen att göra det i, för jag tror att svenskar i allmänhet har väldigt låg tröskel vad gäller sexualbrott. Särskilt om vi också upplever att någon hotat jämställdheten genom att antasta kvinnor. Utan att med statistik kunna backa upp det misstänker jag att Sverige är ett av de få land som faktiskt skulle få för sig att dra Assange inför rätt för just sånna här brott.

Sagt och gjort. Rättvisan måste ha sin gång, och stackars Assange som förmodligen levt bättre än 95% av världens befolkning sedan misstankarna om brott började cirkulera för snart ett år sedan måste resa till Sverige för att ställas inför rätta.

Har någon läst om rättegången mot de svenska journalisterna i Etiopien? Igen, utan att egentligen veta vågar jag gissa att deras förhållanden inte varit riktigt jämförbara med de som Assange har vistats under. Dessutom har deras försvarsadvokat inte tillgång till allt bevismaterial, och det är inte alltid en tolk på plats. Dessutom har bevismaterial uppenbarligen manipulerats för att man brukar göra så. Sound effects, liksom.

Man kan bara fråga sig hurdan rättvisa som har sin gång. Om Assange är skyldig ska han dömas, och om Schibbye och Persson är skyldiga ska de dömas. Men på en universell skala av vad som är viktigt, rätt och rimligt ligger de här målen så långt ifrån varandra som man kan komma.

Skicka nu Assange till Sverige och få slut på hela farsen som kostar mängder med människor både tid och pengar. Lägg den tiden och de pengarna på att ge Schibbye och Persson det försvar de förtjänar. Då skulle åtminstone lite rättvisa skipas.

Om att ockupera en gata

På det stora hela taget tycker jag att Occupy Whatever Street är en av senare tiders absolut tuffaste grejer. Däremot kunde jag inte låta bli att skratta rått åt Colberts infiltration av rörelsen och intervju av två demonstranter. Även om deras handrörelser osökt får mig att tänka på doktor Zoidberg

beundrar jag ändå att de höll sig så lugna. Och en varning för känsliga: drick inte när du tittar på klippet. Det känns otäckt när vad du dricker bubblar upp i näsan när du skrattar.

Colbert on Occupy Wall Street

Balkongflickor och humanistisk forskning

Balkongflickor tycks vara en av de där termer som myntats sedan jag lämnade Sverige, och som jag därmed inte har hunnit infoga i mitt vokabulär. En balkongflicka är inte alls så roligt som det låter, utan är en term som syftar på flickor som ”fallit” från balkonger, ett problem som är mycket större än vad någon egentligen skulle vilja kännas vid och av allt att döma kopplat till hedersvåld. I sin DN-krönika diskuterar Maria Schottenius balkongflickornas problematik bland annat utifrån hur svårt det är att prata om de problem som andra kulturer kan föra med sig. Men genom att tysta ner problemen tillåter man dem att frodas och bli större. I ett öppet mångkulturellt samhälle är öppenheten en grundförutsättning för en fungerande mångkultur. I instängdhet och segregering gror misstankar och fördomar.

Schottenius diskuterar också behovet av humanistisk forskning, och det katastrofala i hur lite stöd sådan forskning får.

”Byråkratin växer där EU drar fram och forskningen styrs uppifrån och ner, top down, mot prioriterade områden, det vill säga forskning som kan användas i näringslivet.Det är inte lätt att komma genom nålsögat. En ansökan har landat på absurda 900 sidor. Det finns nu hela konsultfirmor som går runt på att hjälpa forskare att ansöka om forskningspengar från EU-kommissionen.”

Så kan det inte få gå till. Hur mycket viktig forskning hade man inte kunna bedriva på den tiden det tog att plita ihop 900 sidor ansökan? Och om vi ska vara ärliga; vem orkar egentligen läsa och bedöma den?

Återigen har vi tappat perspektivet och fått för oss att kvantitet på något vis kan uppväga kvalitet. Jag när förvisso en tro på ”the more, the merrier”, men det gäller mer för fester och mindre för sidantal i forskningsansökningar. Jag förstår att forskning kostar pengar, trots att jag inte kan räkna, men när forskning sedan också ska börja producera pengar då förstår jag inte längre hur det kan gå ihop. Hur mycket får det kosta att någon genom forskning upptäcker balkongflickorna? Vad sätter vi för pris på ett människoliv?

Humanistisk forskning kommer väldigt sällan att vara lönsamt, men bra humanistisk forskning är en tjänst till världen och kommande generationer. Den lär oss vilka vi är. Därför måste det särskilt i humanistisk forskning finnas en återbetalningsplan till mänskligheten så till vida att nya rön tillhör oss alla och ska göras tillgängligt för alla. Öppenheten ska finnas i forskningsvärlden också.

PS: Läs gärna Jessica Parland-von Essens blogg om öppen data!

Edit typ 30 min senare: Jag hann inte mer än att skriva ”den lär oss vilka vi är” förrän jag hör chefen för British Museum Neil MacGregor säga exakt samma sak (fast på engelska då förstås) i en av de roligaste intervjuerna nånsin. Jag och Neil. Vi är som … eh … två bär.

Om skräckens matematik

Alla som känner mig vet att matematik alltid är skräck för mig, eftersom jag verkligen inte kan räkna. Nu var det dock inte min egen skräck som satte titeln utan en referens till Johannes Åmans text om befolkningsökningen. Gissningsvis som en reflektion över att vi nu är sju miljarder människor på jorden skriver Åman om hur befolkningen förvisso ökar, med allt vad det innebär i form av problem, men också hur ökningen inte längre är lika snabb. På det stora hela taget är det en trevlig text, en motvikt till domedagsprofetior utan att för den skull vara sockersöt. Men jag slås av hur texten är helt kommen ur ett perspektiv där en vit, privilegierad man är normen.

Åman menar att

”Under större delen av den mänskliga historien har barn setts som en källa till makt. Länder med en stor och växande befolkning är starka och skräckinjagande.”

vilket en bra dag är en sanning med modifikation. I ett historiskt perspektiv, om vi ska dra det till tusentals år, så kanske ett barn oftare setts som en källa till makt än inte men det förhindrar inte att barn i allmänhet och flickbarn i synnerhet också har setts som bördor. En extra mun att mätta.

För flickbarn är detta ett betydligt större problem än för pojkbarn. Vad jag vet (och rätta mig gärna om jag har fel) finns det ingen hittills studerad kultur där pojkbebisar i större utsträckning skulle råka illa ut, medan det är ett välkänt problem att en skrämmande stor del flickbebisar inte bara lämnas till adoption utan helt enkelt försvinner. För den som vill ha lite traumatiserande läsning kan jag rekommendera Anderson och Moores text The Burden of Womanhood. De beskriver ett fenomen i Indien (men fenomenet är på intet sätt begränsat till Indien) där mödrar dödar sina egna barn om de visar sig vara flickor.

”When Rani returned home from the hospital cradling her newborn daughter, the men in the family slipped out of her mud hut while she and her mother-in- law mashed poisonous oleander seeds into a dollop of oil and forced it down the infant’s throat. As soon as darkness fell, Rani crept into a nearby field and buried her baby girl in a shallow, unmarked grave next to a small stream.”

Åman skriver

”Födelsetalen har kraftigt gått ned i Asiens stora och folkrika länder.”

Jo visst, Åman har rätt och statistiskt sett är det bra att befolkningen inte ökar fullt så explosionsartat längre, men ett större perspektiv ger otäcka paralleller. De som tjänar mest på att befolkningsökningen hålls nere är män, och de stora förlorarna är späda flickebarn.

De strategier som Anderson och Moore beskriver är födda ur ett krav på att hålla familjemedlemmarnas antal nere, ett krav som dels kommer uppifrån med hot om stundande domedag ifall vi fortsätter att bli fler i samma takt, dels från lokalsamhällets ekonomiska förutsättningar att hålla liv i familjen. I Indien har lokala myndigheter på senaste börjat få upp ögonen för hur utbrett döttramord är och därför görs ibland kontroller i byarna.

”Like many rural Indian women, Rani, now 31, believed that killing her daughter 3 1/2 years ago would guarantee that her next baby would be a boy. Instead, she had another daughter.
”I wanted to kill this child also,” she said, brushing strands of hair from the face of the 2-year-old girl she named Asha, or Hope. ”But my husband got scared because all these social workers came and said, `Give us the child.’ ””

På så vis överlever somliga flickbebisar lite längre än andra, men statistiken talar sitt tydliga språk. Av 8 000 aborter som görs med vetskapen om fostrets kön är 7 999 flickor. Men bara för att flickan överlevde de första hoten betyder det inte att faran är över.

”Women are often hospitalized only when they have reached a critical stage of illness, which is one reason so many mothers die in childbirth. Female children often are not hospitalized at all. A 1990 study of patient records at Islamabad
Children’s Hospital in Pakistan found that 71 percent of the babies admitted under age 2 were boys. For all age groups, twice as many boys as girls were admitted to the hospital’s surgery, pediatric intensive care and diarrhea units.”

och klarar flickan sig till vuxen ålder:

”In India, many men resort to killing their wives — often by setting them afire — if they are unhappy with the dowry. According to the country’s Ministry of Human Resource Development, there were 5,157 dowry murders in 1991 — one every hour and 42 minutes.”

Angående att befolkningen numer inte ökar fullt lika dramatiskt påpekar Åman att

”Lösningen låg varken i tvångssteriliseringar eller i bestraffning av familjer med fler än ett barn. På marginalen har framför allt den senare, kinesiska modellen påverkat födelsetalen. Men även i länder utan tvångsåtgärder visade människor själva, inte minst kvinnorna, både vilja och förmåga att byta strategi. Med minskad barnadödlighet och stigande välstånd skiftade de från ett familjemönster med många barn till ett med få. Det innebar helt enkelt ett bättre liv.”

Den bild som Anderson och Moore ger visar tydligt hur kvinnorna i många samhällen faktiskt har en strategi.

”After giving birth to a daughter, village women ”immediately start thinking, `Do we have the money to support her through life?’ and if they don’t, they kill her,” according to Vasanthai, 20, the mother of an 18-month- old girl and a resident of the village where Rani lives. ”You definitely do it after two or three daughters. Why would you want more?” ”

Kunskapen om hur man håller familjen liten går i arv mellan kvinnorna som sluter upp kring varandra som ett ödestyngt skyddsnät.

”Amravati, who lives in a village near Rani in the Indian state of Tamil Nadu, said she killed two of her own day-old daughters by pouring scalding chicken soup down their throats, one of the most widely practiced methods of infanticide in southern India. She showed where she buried their bodies — under piles of cow dung in the tiny courtyard of her home.”

Över hälften av mammorna har någon gång dödat sin egen dotter. Om vi för ett ögonblick bortser från det sjuka i att de inte bestraffas för det och istället funderar över det större problemet; att en mor ser det som naturligt att skydda sin familj genom att med ofta plågsamma metoder mörda sina barn. Sitt och rys över ondskan i Sofies val. För många kvinnor är det en vardaglig procedur.

Jag menar nu inte att döttramord i någon större utsträckning påverkar takten på befolkningsökningen, men den är ett symtom på ett fasansfullt stort och allvarligt problem. När människor i fattigare länder tvingas välja mellan sina barn drar döttrarna det kortaste strået. Jag vet inte vilka strategier Åman menar att kvinnorna av idag har antagit för att skaffa sig det bättre livet, men jag får känslan av att han inte menar kvinnor som Rani. Dessutom menar jag att den minskade barnadödligheten är ett privilegium endast förunnat de rikare. Anderson och Moore skriver

”Surviving childbirth is itself an achievement in South Asia for both mother and baby. One of every 18 women dies of a pregnancy-related cause, and more than one of every 10 babies dies during delivery. For female children, the survival odds are even worse. Almost one in every five girls born in Nepal and Bangladesh dies before age 5. In India, about one-fourth of the 12 million girls born each year die by age 15.”

För många människor är kontrollen över de egna familjemedlemmarnas antal en skräckens matematik. Det får vi aldrig glömma.

Edit 1 november: Även SvD har uppmärksammat barnafödandet i Indien.

 

Harmoni och pastell

I lördags packade jag barnen i bilen och åkte för att hälsa på min älskade syster som flyttade till Ekenäs för två veckor sedan. Alla som är bekanta med Einstein vet ju att tid är relativt, men herregud vilken lång resa! Inte bara för att jag hade två synnerligen upptrissade, sockerstinna barn i baksätet, utan för att det var typ åtta år sedan jag senast hade möjligheten att bara ta bilen och hälsa på. Flyttar mellan olika städer och länder har gjort avstånden svåröverkomliga. Men nu. Äntligen!

Dagen spenderade vi i lekparken nere vid havet i en ljuvlig höstskymning. Barnen lekte som galningar, trots att jag fick svindel bara av att titta på hur högt man kan klättra på dagens klätterställningar. Och med risk för att låta gammal, men när jag var barn, då minsann hade vi inga sånna där besinningslöst höga, farliga klätterställningar. Eller så är perspektivet ett annat när det inte längre är man själv som bekymmerslöst svingar sig där uppe, utan man står där nere och förskräckt betraktar sina älskade barn göra vad barn måste tillåtas göra.

Och jag bara undrar. Varför måste barn alltid hänga uppochner? På det farligaste stället?

Efter klättrandet gick vi och åt pizza. Jag hade en dröm om att ta sånna där underbara pastellskimrande foton från vår måltid. Sånna har jag minsann sett att alla bättre bloggar har. Det är en chans att visa upp hur underbart det är att sitta ner och äta med sin underbara familj.

Jag är mamma till två små monster. Missuppfatta mig inte. Jag älskar min små monster mest av allt i hela världen. Men det är fullkomligt kört att försöka ta harmoniska pastellskimrande bilder av dem.

Min dotter Tilda kan tröta in mer pizza i munnen än någon annan (hennes bror möjligen undantagen) och rapa så fönsterrutorna skallrar.

Min son Vilho kan ha tre tuggor mat i munnen, ta en stor klunk läsk och sedan börja berätta en lång historia. Utan att svälja.

Och inte sitter de stilla heller.

Efter maten var det hög tid att gå hem. Tilda var så trött att jag var tvungen att bära henne hela vägen, och jag kan lova att Ekenäs aldrig känts så stort som just då. Ibland ser man de här sagolika föräldrarna som bär sina sovande barn tryggt i famnen, stolta och starka. Riktigt så var det inte. Jag kånkade och stretade alltmedan ungen omväxlande gled för att hon höll på att somna eller vaknade till tillräckligt för att tjoa och hoppa. Jag tog bättre tag, stapplade, trodde att ryggen skulle gå av. Ingen glamour alls. Och definitivt ingen harmoni och pastell.

Men underbart kul hade vi, och det räcker långt!

 

Men barnet då?

Bidragsfuskande. Denna böld på samhällskroppen. Att stjäla trovärdighet och resurser från dem i samhället som faktiskt behöver hjälp.

En pappa i Sverige har tvingat sin dotter att ljuga för att hon ska framstå som så svårt sjuk att pappan skulle kunna få 25.000 sek i veckan under större delen av hennes liv för att vårda henne hemma. Förutom att jag förbluffas över hur ett sådant bedrägeri ens kan hända, och vad i hela friden det kan vara som berättigade till en större veckoinkomst än vad de flesta får i månaden, kan jag ändå inte låta bli att tänka att bedrägeriet och summorna är petitesser.

Pappan stal hela sin dotters uppväxt.

I SvD talas om att

”Åklagare väntas snart väcka åtal vid Malmö tingsrätt mot pappan för grovt bedrägeri och bidragsbrott.”

och från myndighetshåll sägs att

”- Det här är extremt allvarligt på flera sätt. Dels är det brott som handlar om stora pengar. Dels riskerar det att misstänkliggöra människor som på goda grunder både behöver och får assistansersättning, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M).”

Men barnet då? Den flickan som förbjudits att växa upp så som alla barn har rätt till, som inte har fått gå i skola, lära sig om livet, träffa vänner.

Att förråda sitt barn, där är det verkligen brottet.

 

PS: Ett riktigt informativt och trevligt blogginlägg om detta finns på Ann Helena Rudbergs blogg!

Sverige och jämställdheten

Är det något som Sverige är känt för så är det jämställdhet. Jämställdheten är viktig för den svenska självkänslan, för folkhemmet och för sinnesron. Få saker upprör så mycket som att jämställdheten hotas.

Alltför sällan ställer vi oss frågan vad jämställdhet egentligen innebär. Nyligen publicerade DN Debatt en insändare om att jämställdhet kommer att ha uppnåtts under 2020-talet. Först låter det ju alldeles utmärkt och jag småler åt att vi snart är där. Ho, ho ho. Mina barn ska minsann få växa upp jämställt. Sedan studerar jag diagrammen och funderar över vad jämställdhet är. Är det att större delen av befolkningen tycker att män och kvinnor är lika mycket värda? Är det att kvinnor äntligen börjat byta däck på bilen i större utsträckning, eller att män äntligen förstår att hustruns ”gör som du vill” betyder ”gör som jag vill”?

Nä, den svenska jämställdheten kan man mäta i effektivitet och arbetsinsatser. Då ska män och kvinnor utföra lika mycket förvärvsarbete och hemarbete som varandra, och ta ut ungefär lika stora delar av föräldraledigheten.

Kvinnors tid i förvärvsarbete en genomsnittlig veckodag har ökat med 30 minuter mellan åren 2000 och 2010 samtidigt som mäns arbetstid har minskat med 13 minuter under samma period. Om denna trend håller i sig under det nästkommande decenniet kommer både kvinnor och män i genomsnitt att förvärvsarbeta cirka 5 timmar per dag år 2020, helger inkluderat.

Kanske är jag cynisk, men är de här siffrorna något att hurra över? Om kvinnor jobbar 30 minuter mer och män 13 minuter mindre har ju parets arbetstid ändå ökat med 17 min per dag. Det är tid från varandra, från barnen och från möjligheten till lite lugn och ro. Jag vill inte behöva jobba 35 timmar per vecka bara för att jag är kvinna och annars spottar på mina anmödrar som kämpat för min rätt att slita ut mig på jobbet lika snabbt som min man. Jag vill kunna jobba deltid för att få mer tid tillsammans med barnen, nu medan de fortfarande vill vara med mig, utan att bli ett bakslag för jämställdhetsstatistiken.

Jämställdheten är inte en kvantitativ, mätbar produkt. Jämställdheten är ett tillstånd där den som kan byta däck byter däck, den som vill sköta barnen sköter barnen och där alla ges möjligheten att vara den de är och göra det den vill.

Edit 1 november: En intressant replik skrevs senare av en grupp genusvetare från Lund. Den är väl värd att läsa!
Edit 2 november: Och nu basunerar man glatt ut att Sverige är bäst på jämställdhet, fortfarande utan att definiera vad jämställdhet är. Grattis bara.