Assange och det större perspektivet

Nu står det klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att kunna höras om anklagelser om våldtäkt och sexuellt ofredande. Jag kan medge att om man ofredat någon är förmodligen Sverige ett av de sämsta landen att göra det i, för jag tror att svenskar i allmänhet har väldigt låg tröskel vad gäller sexualbrott. Särskilt om vi också upplever att någon hotat jämställdheten genom att antasta kvinnor. Utan att med statistik kunna backa upp det misstänker jag att Sverige är ett av de få land som faktiskt skulle få för sig att dra Assange inför rätt för just sånna här brott.

Sagt och gjort. Rättvisan måste ha sin gång, och stackars Assange som förmodligen levt bättre än 95% av världens befolkning sedan misstankarna om brott började cirkulera för snart ett år sedan måste resa till Sverige för att ställas inför rätta.

Har någon läst om rättegången mot de svenska journalisterna i Etiopien? Igen, utan att egentligen veta vågar jag gissa att deras förhållanden inte varit riktigt jämförbara med de som Assange har vistats under. Dessutom har deras försvarsadvokat inte tillgång till allt bevismaterial, och det är inte alltid en tolk på plats. Dessutom har bevismaterial uppenbarligen manipulerats för att man brukar göra så. Sound effects, liksom.

Man kan bara fråga sig hurdan rättvisa som har sin gång. Om Assange är skyldig ska han dömas, och om Schibbye och Persson är skyldiga ska de dömas. Men på en universell skala av vad som är viktigt, rätt och rimligt ligger de här målen så långt ifrån varandra som man kan komma.

Skicka nu Assange till Sverige och få slut på hela farsen som kostar mängder med människor både tid och pengar. Lägg den tiden och de pengarna på att ge Schibbye och Persson det försvar de förtjänar. Då skulle åtminstone lite rättvisa skipas.

12 tankar om “Assange och det större perspektivet

  1. Om jag inte minns helt fel är det inte kvinnorna som han sägs ha antastat/våldtagit som anklagar honom. Det är staten. I Sverige kan staten väcka åtal i dylika fall även fastän ”offret” inte alls tycker att han/hon utnyttjats sexuellt.

  2. Jag vill också minnas att det är staten. Nog kan väl även staten Finland väcka åtal i liknande fall (fast att Sverige säkert gör det med större inlevelse)? Åtminstone när det gäller minderåriga. Men om jag inte minns alldeles fel är detta inte alls minderåriga flickor det rör sig om. Principen är i alla fall den samma; Assange borde ställas inför rätta så man får hela saken ur världen.

    Och förresten (med risk för att låta som en groupie): Jag ääääälskar din blogg!

    • Om jag inte är helt borta kan faktiskt inte staten i Finland väcka åtal i dylika fall. Det måste privatpersonen göra, den som blivit utnyttjad. Jag är inte helt säker på vad som gäller när det handlar om minderåriga.

      Min åsikt i frågan är att om kvinnorna i fråga känner att de INTE blivit utnyttjade har inget brott begåtts och Assange borde inte ens åtalas.

      Och förresten; tack för att du läser.

      • På ett sätt håller jag med om att det borde vara offren som avgör om ett brott begåtts eller inte, men samtidigt – om vi nu leker med tanken på att han faktiskt har våldtagit någon – så är det säkert inte lätt att vara offer för en så känd persons gärningar. Särskilt om stora delar av omgivningen (och då menar jag inte lilla Sverige) inte bara ifrågasätter offrets version av hur saker gått till, utan också ifall det ens är ett brott utifall att det har gått just så. I Sverige har vi ju oerhört strikta lagar om vad som klassas som sexuellt ofredande eller inte. I många länder är våldtäkt inom äktenskapet inte ett brott (i Finland kriminaliserades det först 1994!), och våldtäkt som brott är oerhört svårt att bevisa om det inte är grovt.

        • Med andra ord behövs det en ”förmyndare” som ”vågar” stå upp och anklaga folk. Jag köper det inte*. En vuxen person måste kunna stå upp för sig själv och säga ifrån då en orättvisa har begåtts. Om han/hon INTE gör det TROTS att det skett är det ingen annans fel än ens eget och man skall kunna erkänna det. Det är ingen annan än DU som håller i nycklarna till ditt eget livs lycka.

          *Och föresten, om vi nu leker med tanken, varför behöver ens kvinnor en sådan förmyndare, en beskyddare, då det hela tiden sägs att kvinnor är starka och självständiga? Lägg av med offermentaliteten och put your money where your mouth is säger jag åt såna.

          • Lite roligt att du nämner ordet förmyndare eftersom det råkar vara exakt vad min egen forskning handlar om (fast förhållandena för 700 år sedan då). Jag förstår vad du menar och håller med till en viss gräns. En del kvinnfolk (ursäkta uttrycket) får jag helt spunk på när de bara sitter och ojjar sig över hur hemskt det är att vara kvinna och maktlös. Utan att bli vulgär skulle jag vilja påstå att de behöver en reality check. Däremot finns det en uppsjö kvinnor (och även män, men i betydligt mindre utsträckning) som måste få hjälp av någonting större än dem själva för att kunna hävda sin rätt. Har du läst om pappan i Sverige som tvingat sin dotter att ljuga för myndigheterna och hållit henne inspärrad á la Fritz i större delen av hennes liv? Hon då? Hon som genom att ha blivit ett offer aldrig har fått lära sig sina rättigheter, ska man låta henne ensam axla ansvaret för att fadern ställs till svars för vad han gjort? Nä, jag tror att så länge det fortfarande förekommer ett mentalt våld som gör att somliga (i huvudsak kvinnor) tror att det är deras fel att de misshandlas och våldtas så behövs det en rättsinstans som står upp för dem när de inte själva kan.

        • Efter lite eftergranskningar märker jag att sexualbrott i Finland behandlas olika utgående från graden av våld som använts. En del ”våldtäkter” (inom citatstecken eftersom de i lagens ögon kanske inte klassas som våldtäkt per se) faller under allmänt åtal, andra inte (t.ex ”tvingande till samlag”).

  3. Jag har inte läst om den flickan nej. Sådana fall är dock undantag. Så även barn, eftersom de är omyndiga. Men när det gäller normala, fullvuxna människor anser jag det inte vara alltför mycket begärt att kräva att man faktiskt skall kunna säga ”nej hördu, det där är inte rätt”.

    Om en man blir mentalt misshandlad i hemmet är det HANS sak att ta steget att gå därifrån. Skall man erbjuda stöd? Definitivt. Skall man förklara vilka alternativ han har angående eventuellt åtal? Självklart! Men sist och slutligen borde det vara hans eget beslut om han vill åtala eller ej.

    Sen kunde man även diskutera ifall man inte borde ha någon slags tvångsvård av de som tror att det är normalt att bli misshandlad hela tiden och därför stannar kvar i dylika förhållanden…nu då det behövs en förmyndare som vet allas bästa 😉

    • Tekniskt sätt är man ju barn tills man fyllt 18 (enligt barnkonventionen), men straffmyndig (eller straffbar som det väl ska heta nu) redan vid 15. Då uppstår genast frågan om en sådan förmyndarinsats ska ges för dem som är under 18 eller bara under 15. Om man vill vara riktigt petig och svår. Och det vill man ju. 🙂

      Däremot finns det förstås på tok för lite tvångsvård av folk som inte fyller standarden för normalitet. Mer sånt. 😉 Såg du förresten klippet på inlägget om Occupy Wall Street där Stephen på Colbert Nation gör sig själv till enväldig ledare för rörelsen? Briljant!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s