Kategori: Nyhetsplock

Historikerns historier · Nyhetsplock

När fantasin inte räcker till för medeltida genus

Charlotte5 kommentarer

Jag är med i en förening som heter SCA och som sysslar med återskapande av medeltiden. I SCA är världen indelad i kungadömen, varav vi befinner oss i kungadömet Drachenwald som inkluderar Europa och Sydafrika. SCA styrs av en Board of Directors (BoD) med bas i USA, men varje kungadöme styrs av en kung och en drottning som kommit till makten genom att en av dem vunnit över alla andra kandidater i en kronturnering som hålls två gånger per år (så att en regeringstid är 6 månader).

För ett tag sedan diskuterade BoD om man skulle tillåta att en fighter i en kronturnering slogs för en consort av samma kön. Man kom fram till att frågan skulle avgöras av regerande kung och drottning inför varje turnering och Drachenwalds nuvarande regenter beslutade sig för att inte godta samkönade par för att upprätthålla traditionen att det ska finnas en kung och en drottning. Kungen och drottningen behöver förresten inte vara i ett parförhållande, utan kan vara kompisar – det ska tilläggas. När beslutet fattades brakade hela helvetet lös över regenterna, och även om det är väldigt medeltida med upplopp, högafflar, facklor och sånt så är det kanske inte så lyckat när det gäller en nutida lek.

Jag personligen stöder att kungen och drottningen får fatta det beslut de vill och så får väl nästa regentpar riva upp beslutet om de tycker att det var felaktigt. Det är trots allt inte särskilt lång tid det gäller och det är bara på skoj. Men så finns det många som ser beslutet som ett horribelt övertramp mot homosexuellas rättigheter och jag försöker förstå. Visst, på ett plan förstår jag ju hur varje situation där samkönat inte godtas kan tolkas som diskriminering men samtidigt talar vi här om en frivillig lek och ett beslut som kan stå sig i som högst några månader. Det är bara på låtsas alltihop ändå och beslutet är ju inte skrivet i sten, liksom. På min privata Facebook skrev jag att jag inte ser hur HBTQ-personers varande i SCA skulle förändras av det här beslutet. Så kom en av de smartaste typerna jag vet och frågade varför jag hade satt dit ett T.

Och sanningen är att jag klumpade ihop och generaliserade. Situationen för transpersoner inom SCA är fullkomligt bisarr, och en del av en betydligt större härva av konstiga genusuppfattningar och missförstånd angående medeltiden. Och stupiditet. En hel del stupiditet.

För i SCA så får man ta sig en persona – man får bygga sin medeltidskaraktär – men den måste vara ”period”. Den måste passa in i medeltiden. Man får alltså inte ha ett namn från 1500-talets Frankrike på en karaktär från 1100-talets Sverige. Man får inte ha en vapensköld som inte passar med det namn och den plats och den tid man valt och man ska försöka klä sig i kläder som inte avviker alltför mycket. Man får heller inte överskrida några genusgränser. En kvinna får inte ha en manlig persona och man får inte ha en persona utan genus.

Och det är någonting med fantiserad medeltid och genus som får folk att bli helt sjukt insnöade och traditionalistiska. Det samma gäller populärkultur. Det finns inte en medeltidsinspirerad film där inte någon ruggig typ förgriper sig på skrikande kvinnfolk och man kan glatt kvotera in PoCs på positioner de inte skulle ha haft men inte kvinnor (se t.ex. Thor, Merlin, Robin Hood). Fantasin räcker liksom inte till för att överskrida genusgränser. Allting annat kan man föreställa sig, men vid tanken på varierande genus, där skiter det sig med fantasin. Det hade säkert inte gjort mig lika trött om det inte var för att de genusgränser som inte får överskridas de facto är nutida fabriceringar som medeltidens människor sannolikt inte skulle ha känt igen. Vi är betydligt mer bekymrade över könsroller och genus och manligt versus kvinnligt än vad man var då.

För de som säger att man inte kan ha två drottningar eller två kungar på tronen eller att man inte kan få vara kvinna och klä sig som en man för att man inte gjorde så på medeltiden är ute på väldigt tunn is. Jag kan på rak arm nämna betydligt fler fall då kungar eller drottningar regerat tillsammans med andra diton och kvinnor levt som män än vad jag kan nämna fall då man avgjort vem som ska bli kung med en turnering. Hela SCA och största delen av den medeltidsinspirerade populärkulturen är ändå ett enda jävla cherrypickande så att man ska sitta och hålla så vansinnigt hårt på allt genusbaserat exkluderande är för mig fullkomligt obegripligt. Jag är ok med att skylla på att kungen och drottningen får göra som de vill – för det får de ju enligt reglerna i vår lek – men jag får tokspunk när man försöker motivera det med någon sorts kvasiakademisk ståndpunkt angående hur det ”verkligen var”. Om vi ska leka som det verkligen var får vi ge kungen rätt att halshugga mer eller mindre godtyckligt, och ge pöbeln rätt att avsätta honom om de lyckas inta hans borg. Dessutom borde han ha en massa älskarinnor att avla barn med. Väldigt medeltida.

Jag antar att alla ni som inte är med i SCA är rätt chockade, om ni fortfarande är kvar. Vad jag försöker säga, och vad som blev väldigt tydligt för mig när det här bråket uppstod, är att historien är brokig. Genus var aldrig enkelt. När vi låter oss inspireras av historien (och till och med när vi försöker återskapa delar av den) har vi möjligheten att tolka genus betydligt mer öppet än vad vi ofta gör. Det gäller både maktförhållandet mellan män och kvinnor och inte minst genus som betydligt större än bara två kön. Det skulle inte vara en nutida efterkonstruktion, utan ett sätt att vara lite mer ödmjuk inför förflutna tider.

Dessutom vill jag också säga att jag ska bli bättre på att inte klumpa ihop alla bokstäver jag kan komma på när jag egentligen menar homosexuella. Det är en himmelsvid skillnad på att vara trans och att vara homosexuell. Skärpning gäller!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite mer om betyg, genus och skolan

Charlotte6 kommentarer

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Nyhetsplock

Skilj på mansroll och mansnorm

Charlotte13 kommentarer

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Charlotte2 kommentarer

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Charlotte8 kommentarer

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Nyhetsplock

Den feministiska PK-normen

Charlotte7 kommentarer

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.

Nyhetsplock

Vem ska man tro på? Om peer review och vetenskaplig metod. (Och källkritik, för tjyven!)

Charlotte17 kommentarer

Att diskutera vaccin har varit lite som återuppleva tiden då vi förde väldigt mycket genusdebatt med typerna från… eh… Genusdebatten. Det är att möta människor som liksom lever i ett parallellt universum, som med hjälp av det förunderliga Internet är precis lika väl uppbackat som mitt eget universum. För den som kommer in i en sådan diskussion kan jag tänka mig att det är jättesvårt att veta vem och vad man ska tro på. Båda sidor kan hitta lika många länkar som bekräftar ståndpunkten liksom.

Det är här källkritiken kommer in. Många av de artiklar som har använts i argumentationen de senaste dagarna är nämligen inte vetenskapliga artiklar, fast de låter så och är skrivna av någon med extra bokstäver framför namnet. Den stora skillnaden är att vetenskapliga artiklar inte bara skrivs av en person med utbildning som är relevant för ämnet (det vill säga, en PhD skriver i allmänhet inte vetenskapliga artiklar om medicin utan i humanistiska ämnen – hen är filosofie doktor och det är som att ta medicinska råd från en filosof) utan också att artikeln har gått igenom det akademiska maskineriet.

Det leder oss vidare till peer review. Peer review innebär att alla artiklar som ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter (även på nätet) först ska godkännas av andra experter i ämnet. Oftast är det double blind peer review vilket betyder att varken den som utvärderar eller författaren får veta varandras namn (och artiklarna måste skrivas utan att man avslöjar vem man är i texten) samt att det är två, för varandra okända, experter som utvärderar. Att utvärdera betyder inte att ta ställning till ifall man gillar resultaten eller inte, utan till om författaren har kommit fram till resultaten på ett vetenskapligt sätt. Har författaren följt alla regler som finns? Har hen dokumenterat allt som hen gjort så noga att undersökningen kan återskapas? Är hen medveten om den nyaste och viktigaste forskningen i det egna ämnet?

För att ta ett litet exempel: Det finns mängder av artiklar som har undersökt sambandet mellan autism och vaccin och alla konstaterar att ett sådant samband inte existerar (förutom en, som sedan dess har visats felaktig). I filmen Bought, som jag skrev om, är det en mamma som hävdar att man måste utgå från att vaccin orsakar autism när man studerar sambandet. Ur ett vetenskapligt perspektiv så vore det helt förkastligt. Det är teoretiskt möjligt att man en dag hittar ett samband (teoretiskt möjligt på samma sätt som att det finns liv på solen) eftersom vi inte vet hur framtidens forskning kommer att se ut, men att utgå från ett samband med det vi vet i dag kommer att ge felaktiga resultat. Det är sånt som inte kommer att gå igenom peer review, som inte bör gå igenom peer review. På samma sätt kan forskare idag inte utgå ifrån att det finns liv på solen – det överensstämmer helt enkelt inte med vad vi känner till om solen och om förutsättningarna för liv.

Peer review betyder dock inte att man alltid måste hålla sina kompisar om ryggen och aldrig kan avvika från upptrampade spår, men det betyder att den som tänker trampa nya spår måste bevisa att det är ditåt man ska. Bevisbördan ligger inte hos dem som stannar kvar utan hos den som kommer med något nytt. Så att säga.

När väldigt många forskare håller med varandra råder det konsensus. Det betyder att någonting är att betrakta som fakta. Det kan gälla alltifrån att genus existerar och att evolutionsteorin förklarar vår utveckling till att vaccin är ett effektivt sätt att skydda befolkningen mot farliga sjukdomar. Två saker härifrån:

1: Det går alltid, oavsett vad det gäller, att hitta en forskare som inte håller med. Alltid. Konsensus är inte när precis varenda en håller med utan när nästan alla gör det.

2: Även angående saker som det råder konsensus om finns det givetvis många olika tankar om sådant som orsak och verkan, utbredning och så vidare. Vi vet att genus existerar, men det påverkar olika människor på olika sätt i olika miljöer. Vi vet att evolutionsteorin förklarar utveckling, men främst som en ram inom vilken bilden kan förändras. Vi vet att vaccin är ett effektivt skydd, men vilka vaccin och när de bör tas kan variera. Det här fäller dock inte vad som är fakta!

Jag tror att det var David Patrick Moynihan som först sa det:

”You’re entitled to your own opinion, but not your own facts.”

Och som Christine svarade när någon föreslog att man skulle våga söka sina egna fakta:

”Fakta är fakta och är sanna oavsett vem man är.”

När man känner sig osäker på vem man ska tro på och det blir länkkrig ska man följa länkarna och utvärdera trovärdigheten i det man möter. Det första man ska göra är att kontrollera vem det är som har skrivit. Är det en känd motståndare? Är det någon som kommer att tjäna mycket pengar på sin åsikt (typ hemsidan till ett läkemedelsföretag)? Gå vidare. Gå till vetenskapliga artiklar, som har gått igenom den kontroll som behövs för att man ska kunna lita på dem. Kontrollera att de har blivit peer reviewade (en del artiklar kan se vetenskapliga ut, men har inte genomgått peer review) för det är en bra kvalitetsmarkör även om den inte är ofelbar. Och när experter på ett ämne säger att det råder konsensus så är det fakta de menar. Det är kanske inte alltid den fakta man ville höra, men man får inte välja sin egen fakta. Att man blir kränkt av fakta har ingen betydelse för faktans trovärdighet.

Debatten i dag förs ofta på ett sådant sätt att man vill lyfta fram den andra sidan, vilket jag så där i princip tycker är helt bra, men det leder till att man kan få en snedvriden bild av vad som faktiskt är fakta. Ingen beskriver det bättre än John Oliver:

Så nej, man ska inte våga söka sin egen fakta; man ska våga källkritiskt granska länkar man får framför sig. Man ska inte satsa på att vara skeptisk mot fakta, utan på att se vad som är fakta.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om filmen Bought och lite till om det där med vaccin

Charlotte16 kommentarer

Jag blev ombedd att titta på filmen Bought och kommentera den. Och det finns en del hel att säga. Till att börja med förklarar producenten att han vill föra en öppen konversation om vaccin, för att vi ska kunna få veta så mycket som möjligt, men all information i filmen kommer från motståndarsidan. Bara där borde den som söker objektiv information dra öronen åt sig.

Sedan får man bilder från ett ultraljud och hör ett fosterhjärta och en kvinna som talar om den naturliga moderskapsinstinkten och ”the mother’s love, that comes so naturally” och beskriver detta som premisserna för hur man ska veta vad som är bra för barnet. Det finns ingen bättre än mamman att göra det. För det första kan jag villigt erkänna att det är först sedan mina barn blivit betydligt äldre som jag har haft sinnesnärvaro nog att inte hispa för minsta lilla. Särskilt med första barnet var det väldigt hispigt så fort han andades konstigt, åt konstigt, whatever konstigt. För det andra finns det en obehaglig mängd mammor som under inga omständigheter har något naturligt band till sina barn som gör deras omdöme bättre. Fråga vilken socialarbetare som helst. För det tredje finns det mängder med foster- och adoptivmammor som har lysande omdöme och kärlek för sina barn trots att de inte fött dem. Tanken på den biologiska modern som gudinna är en dålig utgångspunkt om man vill tala fakta.

Däremot skulle jag vilja hävda att det finns många föräldrar som inte blir hörda när de söker vård för sina barn och är oroliga över något. Istället blir de avfärdade som just hispiga, och det är verkligen inte ok. Föräldrar känner sitt eget barn bäst och är de första som märker om något är på tok. Föräldrarna är dock inte de som är bäst lämpade att avgöra medicinska åtgärder, förutsatt att de inte är läkare.

Modersinstinkterna är filmens första bas, på vilken resten av argumentationen vilar och den återkommer hela tiden. ”As a mom, I just want what is best for my kids” menar en mamma och insinuerar att den som inte följer hennes exempel vill något annat.

Den andra basen argumentationen utgår ifrån står en av filmens huvudpersoner, MD Toni Bark för. Och hon må vara MD men hon är banne mig inte historiker. Hon menar att det är först nu som vi ser ”chronic debilitating disease in children” vilket är helt felaktigt. En vän till mig, Jennu Kuuliala, har till exempel skrivit om just de sakerna baserat på medeltida mirakelberättelser. Kroniska, försvagande sjukdomar finns dokumenterat sedan antiken – även i barn. På senare tid har ADHD-diagnoser ökat drastiskt, ja, men det betyder inte att det är fler som har ADHD i dag än förr – bara att vi diagnosticerar fler. På samma sätt hittar man inga fall av män som våldtagit sina fruar från 1800-talet för det var inte brottsligt, och väldigt få homosexuella från äldre tider eftersom det var belagt med dödsstraff. Det föds inte fler homosexuella procentuellt i dag (förmodligen) – det är bara fler som vågar komma ut med det.

Så när MD Toni Bark konstaterar att barn blir sjuka nu på sätt som de aldrig förr blivit och hävdar att det därför logiskt måste beror på de andra nykomlingarna GMO och vaccin så utgår hon från en felaktig premiss. Och, som min bror brukar säga, den som utgår från en felaktig premiss kan komma fram till vilken slutsats som helst.

Sedan går de vidare och intervjuar bland annat en familj som tillhör den statistiska typ miljontedel som fått allvarliga biverkningar av vaccin. En vacker, amerikansk familj med en son vars liv är förstört (enligt mamman). Trots att de skulle ha betydligt lättare att hitta någon av de miljoner familjer i världen som drabbats av sviterna från de sjukdomar vaccinen skyddar ifrån är det inte en enda av de familjerna som får komma till tals. Dessutom har de mage att hävda en koppling mellan vaccin och autism, vilket det alltså inte finns några som helst bevis för. Zilt. Nada. Jag förstår mamman till den autistiske pojken som vill att forskningen åter ska ta sig an ämnet, men det har alltså bedrivits MASSOR med forskning utan att kopplingen har hittats. Mamman menar att man måste ta sig an autism som ett resultat av vaccin så man kan hitta ett botemedel. Det är lite som att slå sig med en hammare på tummen och tro att det ska börja regna för att lilltån värker. Det finns ingen koppling. Ja, och hon som de intervjuar som säger att hon ”började studera autism och sedan studera vaccin”, hon är alltså filosofie doktor, inte läkare. Hon har precis lika dåliga kvalifikationer att göra en trovärdig sådan studie som jag skulle ha.

Och så är det typen som sitter och säger att ”knowledge is power” och menar att vi måste läsa på mer för att kunna ta saken i egna händer. Han menar att vi måste förstå ”things [GMO och vacciner] going into our body” och gör också vaga referenser till hur bra allt funkade förut. Allt jag kan tänka på är den här bilden:

Det finns en så oerhört klar koppling mellan modern läkarvård och livslängd samt, icke att förglömma; livskvalitet. Vi har betydligt färre människor handikappade i dag för att många av de sjukdomar som förr ledde till handikapp (polio, mässlingen o.s.v.) idag inte alls är lika utspridda. Öroninflammationer som tidigare ledde till dövhet kan botas med antibiotika. Sår behöver inte dra till sig kallbrand och leda till amputeringar. Så många har aldrig ätit så bra mat förr, som vi gör i dag.

Därmed inte sagt att vi inte borde äta betydligt nyttigare; mer vegetariskt och säsongsenligt är en lysande start, vilket även forskningen visar.

Det sista som jag skulle vilja ta upp ur filmen anspelar på titeln ”Bought” (Köpt). Alla de intervjuar i filmen utgår nämligen ifrån att den ekonomiska nyttan med både GMO och vaccin är drivkraften bakom dem. Och jag förnekar inte att det finns ekonomiska intressen, eller att det skulle vara problematiskt. Det är någonting som noga måste övervakas men här är grejen; den övervakningen sker! Filmen tar dessutom bara upp den ekonomiska kopplingen utan att visa en motbild mot konspirationsteorier. Varför intervjuar de inte personal från Läkare utan gränser som arbetar helt ideellt med att vaccinera i länder där folk dör som flugor utan vaccin? Varför intervjuar de inte de människor som investerar allt de har för att utveckla motståndskraftiga grödor för dem som svälter i Afrika? Varför tar de upp statistiskt pyttesmå avvikelser från trenden?

Nej, filmen håller en artig ton för att man ska tro på vad de säger, men den är byggd på felaktiga premisser och kan därför inte, som de säger sig vilja göra, bidra till den vetenskapliga debatten det minsta.

Nyhetsplock

Min syster läkaren ger svar på tal om vacciner

Charlotte5 kommentarer

Det känns ju lite kul att just ett inlägg om vaccin ska gå och bli viralt *insert skratt här* men det har verkligen lästs av tusentals. Därför skulle jag vilja säga några ord till om det här med vacciner, innan vi går vidare till viktigare saker som söta katter och kaninungar och genus och sånt.

Jag tycker inte att det är självklart att man alltid ska lita på alla läkare som man träffar, bara för att de är läkare. Inte heller tycker jag att man alltid ska ta alla vaccin som finns på marknaden bara för att vara på säkra sidan. Lite skepsis, lite sunt förnuft och framförallt hälsosam mat, motion och sömn kommer man väldigt långt med. Jag håller med dem som säger att livsstil är viktigt. Det ÄR viktigt. Men livsstil är inte allt.

Jag tvekade inte en sekund inför att ge mina barn MPR. Den ena fick visst lite feber. Den andra tror jag blev lite röd på armen. Men de här små biverkningarna är ingenting i jämförelse med hur det skulle se ut om vi släppte mässling, påssjuka och rubella fria igen. När färre och färre vaccinerar så ökar risken för att just det sker och om det händer – när vaccinskyddet vi genom hög vaccinationsprocent har byggt upp faller – är vi alla pretty fucked. Så att säga. Då hjälper det inte att äta ekologiskt och sova 8 timmar varje natt på en bädd av kolloidalt silver. Då är det för sent.

Härmed lämnar jag över ordet till min syster som valde att bli doktor i ett ämne med potential för både fastanställning och månadsinkomst. Så här skrev hon som svar till Victoria:

”Hej Viktoria.
Jag kunde inte sluta tänka på din kommentar så jag bestämde mig för att svara på några delar ur det.

“Mässling är ingen dödlig sjukdom. Inte heller kikhosta, röda hund, påssjuka… Jag har haft de sjukdomarna, och många med mig, och jag lever och jag är otroligt sällan sjuk idag.”
Det finns folk som överlevt Ebola och nästan aldrig är sjuka. Oavsett om grundsjukdomen är dödlig eller ej så kan det leda till komplikationer som kan vara dödliga. Och som rätt effektivt demonstrerats i Charlottes inlägg så led just dessa sjukdomar till döden i många, många, många fall. Och med det argumentet (att dessa sjukdomar inte är dödliga) så kan vi ju även konstatera att vacciner inte är dödliga men de som får komplikationer lider ändå av dem. Men de som får komplikationer av vacciner (e.g utslag, rodnad, smärta vid injektionsstället, feber eller mer allvarliga som anafylax, encefalit etc) är så många färre än de som DOG av sjukdomarna.
Dessutom så skulle jag vilja påstå att inte allt handlar om liv eller död heller. Det handlar om morbiditet inte bara mortalitet. Bara från mässlingen till exempel så finns det de som LEVER men som istället har njursvikt, hjärtsvikt, lungemfysem, mentala svårigheter, blindhet, förlamning.
Rubella (röda hund) kan tyckas vara en mindre infektion hos de barn som drabbas men de gravida mödrar som smittas kan ge sina foster enorma skador, så som mentala svårigheter, blindhet, och på verkan på hela ORGANSYSTEM. Eller helt sonika intrauterin död/missfall.
Detta är bara några få av de KRONISKA problemen och flera av dessa leder till begränsningar i den drabbade individens levnadskvalité, vad hen kan utföra för arbete och leder dessutom tyvärr ofta till för tidig död. Ett barn med emfysem eller hjärtsvikt kan knappast spela fotboll som de andra barnen och den som blivit blind till följd av sjukdom får sin värld och sina möjligheter totalt förändrade. Visst har vi bättre förmåga idag att ta hand om dessa komplikationer möjligheterna för de med terminal njursvikt har ökat enormt och vi kan använda dialys för att upprätthålla liv i flera år tills att en donator för njurtransplantation har hittats. Dagens rullstolar är dessutom betydligt mycket smidigare än de var förr i tiden. Läs och skrivsvårigheter kan man få extra stöd i skolan för. Mycket har förändrats de senaste 100 åren.

“Visst, om man blir sjuk OCH lever i misär eller redan har nedsatt immunförsvar så är det inte bra men det gäller OAVSETT sjukdom. Minsta lilla förkylning kan leda till döden om man har otur, pga följdsjukdomar.”
Du har delvis rätt. Det är farligare att få någon av dessa sjukdomar om man har nedsatt immunförsvar. Vet du vilka som räknas ha nedsatt immunförsvar? Barn, åldringar, gravida, människor på långvarig kortisonbehandling (t.ex mot crohns, nefriter, vasculiter, reuma och alla som genomgått transplantationer för att nämna några.) HIV/AIDS-smittade, eller människor med nedärvda immunsupressiva sjukdomar. Väldigt många fler än du tror i din omgivning.
Men jag tycker vi bör vara mycket tydliga med att t ex mässlingen, påssjuka och rubella kan ge förödande komplikationer och KRONISK MORBIDITET I FULLT FRISKA INDIVIDER SOM INTE ÄR IMMUNSUPPRIMERADE.

“Ta reda på vad vaccin innehåller. Ta reda på vad varje ämne är och ta reda på vad det ämnet gör med vår kropp.”
Slå upp allt det där och ta noga anteckningar. Skaffa dig sedan en biokemisk och medicinsk examen så att du inte missförstår informationen. Jag slog upp alla de där sakerna redan för många år sedan och insåg att jag inte hade en susning om hur jag skulle tolka det, för jag är inte insatt i enstaka intramuskulära doser av minimala mängder av t ex thimerosal. Jag inser nämligen min begränsning inom biokemi och förstår att kemiska ämnen dessutom kan agera som blockerare för andra ämnen men även synergistiskt med övriga komponenter i vacciner. Däremot vet jag med stöd i enorma mängder forskning att vaccinerna vi ger idag har minimal risk att orsaka allvarligare biverkningar. Dessutom har vacciner använts under så lång tid att fördröjda biverkningar har kunnat studerats grundligt också. Och ändå råder det inom forskarvärlden konsensus att vaccinering är ett säkert allternativ att bekämpa sjukdom.

“En bebis/litet barn är inte stor och är fortfarande i utveckling – det kan inte på nåt sätt vara bra spruta in dessa ämnen i den lilla kroppen och tro att det inte blir störningar…”
Hela poängen med att vaccinera är ju att skapa en “störning” i kroppen som alltså triggar immunförsvaret att skapa ett försvar mot icke kropps-egna molekyler. På samma sätt som det gör när immunförsvaret möter något främmande, som t ex bakterier eller virus från din mun när du ger ditt barn en puss.

“Att allergier och andra sjukdomar eskalerat så till den grad tror jag beror på vad vi får i oss, både när det gäller föda och mediciner (ink vaccin). Jämför med tex länder där de lever helt annorlunda, utan vaccin medicin, jordnära – inte många sjuka där…”
Jo rådande teorier sager ju att helt rena miljöer kan orsaka ökad risk för allergier eftersom barnets immunförsvar inte triggas nog av omgivningen (då borde ju vacciner vara ett bra sätt att undvika allergi eftersom det just boostar immunförsvaret. Forskning visar dock ingen tydlig konsensus i det fallet ännu och jag tror inte att något så komplext som etiologin till all sorts allergi kan förklaras så enkelt, men jag är långt ifrån expert på det.)
Vilka länder är mer jordnära och där inte så många är sjuka?

“Läkare läser inte om vaccin många timmar av sina studier, tyvärr. Och sen gör och säger de det som de får till sig från ex läkemedelsindustrin. Som givetvis vill tjäna pengar”
Det här är förolämpande på så många nivåer. För det första så läser läkare många timmar om vacciner. De läser hela kurser i immunologi och de läser, biokemi, cell-och molekylärbiologi, mikrobiologi, fysiologi och framför allt farmakologi. Dessutom läser de patologi och statistik. Att tro att man bara kan läsa om vacciner enskilt och förstå hela processen i människokroppen som sker när vi ger vacciner är ignorant och trångsint.
Att vi läkare bara gör som läkemedelsindustrin säger är så oförskämt, sårande och vidrigt att jag blir tårögd av ilska. Att läkemedelsindustrin skulle tjäna mer på att sälja vacciner (avvärja sjukdomar som annars skulle kräva användandet av deras mediciner för att behandla) än på symptomatisk behandling är tvivelaktigt.

“Vi behöver inte botemedel mot allt.”
Vem är det som ska välja vad vi ska bota och vad vi inte ska bota?

“En i övrigt frisk människa under sunda förhållanden klarar av dessa sjukdomar.”
Nej. Du har helt enkelt fel. Tror visst att jag beskrivit detta ovan.

“Visst, vi blir hemma för VAB eller egen sjukdom ett tag, men är det viktigare hur lönekuvertet ser ut nån månad än hur vi mår??”
Vad kul att du skulle nämna just pengar i det här fallet. Skönt för dig att du har råd att VABa. Hur tror du att den socioekonomiska effekten av så mycket sjukdomar som annars kunde undvikas skulle påverka pengar till barnomsorg, skola, äldrevård etc? Finns det någon nationalekonom eller med annan relevant utbildning här som skulle kunna belysa just det scenariot för jag kan bara tro och gissa på den fronten och det är ju inte mycket att hänga i granen direkt.

Tillsist vill jag bara säga att jag själv åker jag till Tanzania om 10 dagar för att volontärarbeta som läkare. Jag vet inte hur “jordnära” man är där och det finns visserligen vacciner men inte i samma utsträckning som här. Man tror dock mycket på örtmediciner och traditionell healing eller så har man inte tillgång till läkarvård. Nu har jag ju inte påbörjat mitt uppdrag där ännu men att det “inte är många sjuka där” är inte direkt den uppfattning jag fått. Men det var säkert inte Tanzania du menade när du talade om jordnära länder utan så många sjuka.
Jag har inte BCG vaccin eftersom det inte gavs till barn av min årskull och det skrämmer mig jättemycket inför min stundande resa till Tanzania. Inte heller hade jag fått pertussis eller difteri-vaccin då det inte gavs till barn födda mellan -76 (?) och -96 i Sverige. Tack och lov har jag nyss tagit min booster mässling, påssjuka, rubella, polio, tetanus och hepatit B samt för första gången pertussis (kikhosta), difteri och yellow fever. På samma dag.

Johanna, Leg. Läkare”

Om ni förresten vill hjälpa Johanna att införskaffa förnödenheter till sjukvården i Tanzania tycker jag att ni ska donera en slant här!

Pingar dessutom in Rimlighetens vaccininlägg!

Edits kl 11.20: Styckeindelning på begäran och en ping till Rimligheten.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den populistiska egocentrismen och historien

CharlotteLämna en kommentar

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.