Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Regeringen ger praktiska exempel på hur det ser ut när man inte bryr sig om löneglappet

CharlotteLämna en kommentar

Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.

Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.

Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.

Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.

Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15 823 euro per år medan män får 20 473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Där kvinnans euro är 43 cent

Charlotte8 kommentarer

För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.

Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.

Alltså:

1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.

2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.

3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.

Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.

Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.

EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Genusförhistoria (och en sanslöst vacker solnedgång)

Charlotte1 kommentar

Jag är mitt uppe i bakandet inför barnens vårfest (hello, 50-talssterotyp!) men skulle lite snabbt vilja tipsa er om en ny avhandling alla borde läsa. Det är Annika Bünz som skriver om hur museums utställningar om förhistoria cementerar våra stereotypa och ofta felaktiga uppfattningar om livet under förhistorien. Har ni till exempel någonsin sett en bild på en stenålderskvinna som gjorde annat än skötte barn och lagade mat? Detta trots att vi inte vet om det faktiskt var kvinnornas uppgifter och att vi faktiskt vet att kvinnor till exempel var med och jagade. Utställningar (och bilder – internet är fullt av exempel) visar också ofta en man som hövding vilket ställer mannen i maktförhållande till de andra som det inte var säkert att män i allmänhet hade. Vi har inte en aning om ifall stenåldersmänniskor organiserade sig i grupper styrda av män eller kvinnor.

Anyways. Läs mer här!

I morgon får barnen sommarlov och jag kommer med största sannolikhet att få ännu mindre tid över för bloggen. Vi kan väl kalla det sommartakt eller så. Bjuder på några bilder från när jag och maken tog en kvällspromenad ner till dalen.

IMG_3074 IMG_3085 IMG_3092 IMG_3093 IMG_3101 IMG_3112

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om triggerwarnings i akademia

Charlotte6 kommentarer

För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:

”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

De har startat ett forum för att ge

”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”

I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.

Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.

Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?

Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.

Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.

Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.

Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.

Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Symbolvärde och det där eviga med biologiskt baserade argument

Charlotte11 kommentarer

Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.

Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.

När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.

Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.

Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.

Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.

Nyhetsplock

Inte för att någon är kvinna

Charlotte4 kommentarer

Inför hockeymatchen mellan Ryssland och Finland lade Koff ut en bild på en (säkert väldigt berömd, vad vet jag) rysk typ med en photoshoppad rosa balettklänning. Det kombinerades med texten ”Välkomna, flickor!”. Jag antar att jag inte behöver gå igenom hur åt helvete knasigt det är att göra en sådan bild, att vi inte behöver diskutera det felaktiga i att använda flickor som synonymer för svaghet och oförmåga. Jag antar också att vi inte heller behöver tala om hur balettdansöser kanske inte är bra på hockey men har träningsregimer som är fullt jämförbara med en hockeyspelares eller hur hockeyspelare garanterat inte skulle klara av ens en dag som balettdansös.

Nej, istället behöver vi lyfta kvinnohatet ännu en gång. Bloggaren Sini Korpinen tweetade till Sinebrychoff (som har Koff) och påtalade hur osmaklig bilden var. Till Sinebrychoffs försvar ska sägas att de omedelbart och med stil tog ner bilden och bad om ursäkt – inte för att folk saknar humor (som ju händer ibland (”vi ber om ursäkt för att somliga inte har humor”)) utan för att bilden inte var lämplig. Därefter brakade i vanlig ordning helvetet löst och Sini överöstes med kommentarer som talade om vad hon hade och eventuellt saknade i sitt underliv, hur korkad och värdelös hon är och att en hora som hon borde hålla käften.

När Sini sedan skriver ett blogginlägg om vad som mötte henne kommer de där männen som ska förklara för henne att kommentarerna ingalunda har det minsta att göra med att hon är kvinna utan enkom beror på att hon är en dum, humorlös hora som inte begriper sig på argumentationsteknik.

Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag sett samma utveckling. En kvinna påtalar sexism -> kvinnan överöses med sexistiska och halvt hotfulla kommentarer -> random man menar att det förstnämnda är humor och det sistnämnda är motargument för det finns inget kvinnohat. Hur många sådana här gånger ska det krävas innan man kan kalla det för ett mönster? Hur många kvinnor ska behöva höra att det de utsätts för är deras eget fel snarare än ett strukturellt problem som ligger bortom en enskild kvinnas förmåga att åtgärda? Hur många män lägger sin tid på att förklara för kvinnan att det inte är en könsfråga istället för att bara, helt enkelt, sätta ner sin manliga fot och säga att sånt här inte är ok? För så här; så länge kvinnor som uttalar sig i offentligheten eller på sociala medier konstant möts av kommentarer om deras vaginor så är det utan att överdriva en könsfråga. Det blir ju högst påtagligt en könsfråga av att dessa män drar in vaginor i diskussionen. Hela. Tiden.

Det är ett mönster. Inte anekdotisk bevisföring. Inte argumentationsteknik. Och verkligen inte humor.

Nyhetsplock

Lite om sport

Charlotte1 kommentar

Sedan Nyheter24 meddelade att de startar en kampanj kallad #1000timmar för att försöka fördubbla antalet idrottstimmar har flera av mina vänner på Facebook gått och ut och protesterat. De, liksom jag själv, vill inte stödja en fördubbling av timantalet för vad som för många, många elever är förknippat med oändlig ångest. Visst, barn behöver röra mer på sig, men det handlar inte bara om att ge fler idrottstimmar med tävling, hierarkier och av någon outgrundlig anledning nästan uteslutande bristfällig pedagogisk plan. För många blir resultatet nämligen det motsatta: de får avsmak för allt vad sport heter och kallsvettas så fort de känner lukten av träningslokal även årtionden senare (been there, done that). Istället för fler idrottstimmar skulle jag vilja slå ett slag för mindre stillasittande. Man måste ju inte sitta still för att lära sig grammatik heller.

Dessutom vill jag slå ett slag för norsk fotboll. Ibland när jag är ledsen tittar på norsk fotboll och så blir jag omedelbart på bättre humör. Här finns en annan variant!

Nyhetsplock

En vetenskaplig artikel om sexism bevisar sig själv

CharlotteLämna en kommentar

Jag är ju inte direkt först på bollen på den här nyheten, (en hundvalp tar rätt mycket uppmärksamhet) men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. Ett par kvinnliga forskare skickade in en artikel som rapporterade om sexism i skedet där doktorander blir post docs och får som kommentar från utvärderaren att det behövs en man för att skriva vetenskapligt. Alltså, metaironin är på en så hög nivå här att I don’t even.

Och för sakens skull ska påpekas att jag inte har en aning om huruvida det vetenskapliga förfarande som var basis för artikeln håller måttet. Den kan ha varit skit och det kan ha varit så att den inte fyller standarden för att publiceras och då ska den förstås refuseras. Men argumenten som utvärderaren driver är följande:

“It would probably … be beneficial to find one or two male biologists to work with (or at least obtain internal peer review from, but better yet as active co-authors)” to prevent the manuscript from “drifting too far away from empirical evidence into ideologically biased assumptions.”

Läs det ett par gånger till. Andas djupt.

Vetenskaplighet har inget kön. Kvinnor är inte, i ett enda ämne, mer eller mindre lämpade än män att bedriva forskning. Kvinnor är inte mer lämpade att bedriva forskning ens om kvinnors upplevelser. (För att deraila lite, så är det en av de här sakerna som stör mig mest med många feministiska forum: tanken på att män aldrig kan förstå vad kvinnor går igenom. Finns det forskning som stöder en viss upplevelse (exempelvis sexism inom universitetsvärlden) så borde varje normalt begåvad man också kunna förstå vad det handlar om ifall han bara ville.) Vetenskap följer vissa regler för att betraktas som vetenskap. Man behöver inte vara man för att kunna följa de reglerna. Och ifall reglerna inte har följts – om vetenskaplighet saknas i t.ex. en artikel – så är det inte för att personen som skrivit är kvinna. Om artikeln om sexism som refuserades med hjälp av sexism inte håller måttet finns det inte en man i världen som skulle kunna hjälpa den.

Det finns en del folk som verkar tycka att det är helt rimligt att kräva ett manligt perspektiv men jag vet inte hur jag kan säga det tydligare än så här: ett manligt perspektiv är inte värt ett piss i vetenskapliga sammanhang. Varför? För att vetenskaplighet inte har ett kön. Det rör sig inte om en åsiktsartikel. Det är inte en kolumn i en veckotidning. Det är inte två bat shit crazy feministbrudar som vill in i riksdagen. Det är en vetenskaplig artikel som inte ska skrivas ur varken ett manligt eller ett kvinnligt perspektiv utan ur ett vetenskapligt perspektiv. Den ska rapportera fynd – eller avsaknaden av fynd – samt vägen till dessa och sätta in dem i en bredare kontext. Varken mer eller mindre. Blotta tanken på att män ska sitta och rätta kvinnors forskning för att kvinnor inte är kompetenta nog att bedriva forskning självständigt får mig flyförbannad. Det finns inget försvar för att skriva en sådan review som skrevs. Inget försvar alls. Och jag är glad över att utvärderaren blir av med sitt uppdrag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Barnets perspektiv

Charlotte1 kommentar

DN rapporterar i dag om Älvsjös 04:or, ett flicklag som spelar med i en pojkliga i fotboll. Ja, de inte bara spelar med i ligan, de har hittills sopat mattan med de pojklag de mött. Ett av de lagen var.. äh, minns inte. Skit samma. Lagens namn har egentligen inte betydelse för det jag ville kommentera var motståndarlagets tränares attityd. Han menade nämligen att  det kan ”vara knäckande för unga killar att förlora mot tjejer” och hävdar att Älvsjö inte har ”tagit ett barnperspektiv på det hela”.

Och visst, jag förstår om pojkarna i hans lag blir ledsna om de får stryk av tjejer eftersom det (uppenbarligen) finns en väldigt stark tanke om att tjejer är sämre än killar och jag förstår att det aldrig är kul när barn blir ledsna och besvikna. Men när han talar om barnperspektiv på den här saken får jag krupp. Vilket barns perspektiv är det han talar om när han vill skydda sina pojkar från att förlora mot tjejer? Det är i alla fall inte min fotbollsälskande dotters perspektiv. Med en sådan inställning kommer hon och andra tjejer som gillar fotboll alltid få kämpa mot fördomen att de är sämre och det är knappast för de barnens bästa att få höra att de inte har potential för att de är flickor.

Inte heller är det unga pojkars perspektiv bortom stunden. Hur ska unga pojkar som lär sig att det är knäckande att förlora mot tjejer, som lär sig att tjejer är sämre, lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda när de blir äldre? Hur ska dessa pojkar lära sig att respektera flickor om deras potential värderas olika?

Ta gärna ett barnperspektiv! Gör det! Sätt dig in i att vara en ung flicka som vill spela fotboll och möt de stackars knäckta killarna ur det perspektivet.

Nyhetsplock

Underbara-kvinnor-effekten och fria val

Charlotte17 kommentarer

Via Genusdebatten hittar jag en studie utförd av Wendy Williams och Stephen Ceci från Cornell Institute for Women in Science, som visar att kvinnor har betydligt större chans att bli anställda vid tenure track positions i STEM-fält (Science, Technology, Engineering, Mathematics) än vad män har. Williams och Ceci har utfört ett experiment där de lät över 800 personer på olika fakulteter i USA säga vilken av två toppkandidater som de helst skulle anställa. Kandidaterna var, så när som på kön, i princip identiska. Det visade sig att flest hade valt att anställa kvinnan framför mannen. I 67,3% av fallen rankades kvinnan högst.

Författarna erkänner själva det potentiella problemet att folk helt enkelt har svarat på ett politiskt korrekt sätt – man borde föredra kvinnan så därför svarar man kvinnan. De menar också att de säkrat för det problemet genom att låta en del utvärdera endast en kandidat och även då är det fler som skulle anställa kvinnan. De tolkar sina resultat som att försöken att promulgera diversitet inom akademia har gett resultat och att en kvinnligt kandidat – till och med inom STEM – föredras. Det här betyder förstås att underrepresentationen (som är slående) av kvinnor inom STEM inte kan förklaras med sexistiska anställningsförhållanden. Istället föreslår de att underrepresentationen kan förklaras med att den tid i livet man normalt söker tenure track är ungefär samma tid i livet som kvinnor får barn och att kvinnor därför prioriterar familj framför karriär. För att motverka tendenserna borde man dels skapa tenure track program som tillåter att man sköter barn samtidigt, dels måste man – vilket det redan läggs krafter på – bibehålla unga flickors intresse för matematik samt ge dem mentorer och förebilder.

Inte oväntat menar man på Genusdebatten att forskarna drar fel slutsatser i sin egen forskning samt att detta beror på att alla måste anpassa sig till den feministiska ideologin. Nej, på Genusdebatten hävdar man att kvinnors underrepresentation kan förklaras med kvinnors egna val samt att anledningen till att kvinnor har större chans att anställas ingalunda beror på att man internaliserat en mångfaldstanke utan på fenomenet ”Women are wonderful”.

För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.

Huruvida man kan säga att det här rör sig om fria val eller inte är i stort en filosofisk fråga, men det är bortom all tvekan att kvinnor och män inte har samma förutsättningar när det gäller att göra val. Det är som att säga att i USA har alla chans att bli president. En sanning med modifikation.

Och så tanken om ”Women are wonderful” – ett begrepp som används för att förklara effekten att både män och kvinnor i allmänhet gillar kvinnor bäst. Det är ett begrepp som används flitigt på Genusdebatten och som i allmänhet – i de sammanhangen – får symbolisera hur män demoniseras och systematiskt förfördelas. Men ”Women are wonderful”-effekten betyder inte alls att alla kvinnor alltid rankas mer positivt än män, utan att en viss typ av kvinna i ett visst sammanhang rankas mer positivt. Rudman och Glick (2012) menar att effekten snarare borde kallas ”Women are wonderful when…”. Allting handlar om vad testpersonerna ser som ”kvinna”. Om folk fritt får filosofera kring och associera till ”kvinna” så tänker de flesta på sin mamma som ju inte har jagat en tenure track karriär utan har varit hemma och tagit hand om dem. Inte konstigt om det ger varmare konnotationer än pappa professorn. Haddock och Zanna (1994) har visat att kvinnor rankas positivt som hemmafruar men inte som feminister. När till exempel auktoritära män rankar så är feminister verkligen inte alls populära. Det finns ingen wonderful-effekt som kan rädda en feminist.Och om jag får våga mig på en gissning så misstänker jag att jag inte heller omfattas av effekten.

Nej, kvinnor är underbara bara när de beter sig som mjuka, varma, milda, vårdande kvinnor ska – när de uppfyller stereotypen. Kvinnor som inte uppfyller stereotypen (atleter, arbetande, feminister, lesbiska) associeras med väldigt negativa värden. Folk kan också hålla ambivalenta känslor mot gruppen kvinnor. Det är till exempel fullt möjligt att gilla kvinnor men inte respektera dem. Tilläggas bör att både kvinnor och män rankar kvinnor på det här sättet. Även kvinnor gillar traditionella kvinnor bättre.

Så jag säger inte att det inte kan finnas någon dimension av en ”Women are wonderful”-effekt i Williams och Cecils studie. Det är fullt möjligt. Däremot finns det ingen basis för att säga att den är anledningen till varför folk hellre vill anställa kvinnor. Det är betydligt mer sannolikt att forskarna som utförde studien också har den mest välgrundade förklaringen till resultatet, nämligen att fakulteterna just nu faktiskt strävar efter att anställa kvinnor. Vidare vill jag påpeka att man i Sverige faktiskt har hittat mycket påtaglig sexism i urvalet av kandidater, där kvinnor måste prestera betydligt mer för att nå samma ranking som en man i urvalsprocessen. Vad Williams och Cecil hävdar är att deras är den (nästan) första studien som har utfört experiment på just den här saker, vilket säkert stämmer, men det betyder inte att inte annan form av forskning faktiskt påvisar sexism. Williams och Cecil hade ju dessutom redan färdigt rankat kandidaterna (båda hade 9,5 poäng av 10 möjliga) vilket betyder att eventuell diskriminering av den sorten som Agnes Wold fann i Sverige inte skulle synas.

(Som en parentes vill jag notera mansplainingen i inlägget på Genusdebatten. Först påpekar en man nämligen hur Williams och Cecil är partiska eftersom de arbetar vid ett institut som forskar om kvinnor i science samt att de har fel i sina slutsatser: ”womens [sic!] studies som akademisk disciplin kan [knappast] ses som någon sorts auktoritet”. Därefter ges en video där fyra män förklarar saker med hänvisning till att Roy Baumaister är en riktig auktoritet på området. I don’t even.)